I eftermiddags träffade jag Amina för en fika och fönstershopping. Det är en person jag inte är på tu man hand så ofta, så det var trevligt med litet nya intryck. Vi kom bland annat fram till att det egentligen var jag som var afrikanen i sällskapet och hon svennen. Ni ser ju själva på bilden hur strikt hon är med skjorta och armbandsur! Köpte fler smycken på rean varför jag bestämde mig för att ordna ett nytt smyckesträd. (Det skall jag visa i helgen eftersom det är något alldeles extra och för bra för att inte ses!)

Tidigare under dagen fick jag även ett starkt sug efter att tillverka egna doftljus (när jag får en idé kan jag inte släppa den och vill göra det med en gång), men eftersom Tiimari inte hade någon ljusmassa att tillgå köpte jag i stället sista förpackningen tvålmassa. Därmed har fredagskvällen bestått av tvåltillverkning. Resultatet blev lavendeltvål med en liten hint av kanel och riven kokos för utseendets skull samt den där lilla skrubbeffekten flingorna ger. Jag känner mig väldigt inspirerad och har beställt hem produkter för tvål till ett helt svettigt hockeylag. Jag kanske borde öppna tvålfabrik här på Hällbruksgatan.

Nu har jag tagit mig zopiklon och propavan efter att ha ätit fryspizza till middag och följt upp med godis. Jag är tjockare än någonsin, känner mig illamående och borde egentligen gå ut på en långpromenad. Jag skulle ju kunna ta och kila över till min far med en handgjord tvål, till exempel, men det är jag alldeles för bekväm för. I stället blir det sängen och South Park med en flaska Ramlösa Ananas. Som alla andra kvällar.

Eller nej, förresten. South Park får vänta. Det blir en promenad. Jag är exalterad och vill visa min dyrbara skapelse så fort som möjligt. På med bh och mjukisbyxor. Kanske skor också om jag orkar.

It sure is.

 

Två timmars sömn, tio timmars jobb och ingen sömn natten inatt heller. Jag skall inte sticka under stol med att jag i skrivande stund är ganska slut, men nu är jag förvisso ledig i sex dagar...vilket gör mig vansinnigt rastlös. Vad skall man göra av sex långa da'r utan arbete? Städa räknas inte. Jag är lathet till trots nog inte den som tycker om att ta't lugnt. Det gör jag alldeles för ofta. Gårdagen var ganska tuff men av självklara skäl kan jag inte lämna ut några detaljer. Jag fick prata av mig litet i telefon på kvällen, det får räcka. (Jag måste dock bli bättre på att inte ta människors dåliga attityd personligt och inte såras av dessa. Det kan vara ganska svårt om man är en känslomänniska som bara vill göra sitt bästa ifrån sig.)

 

 

Från det ena till det andra: På Flashback skriver man att tjejer får ta att bli limmade på på krogen eftersom män inte annars har något forum att ragga på. Vill de inte bli uppvaktade av främlingar kan de gott ha hemmafest. Det forumet är verkligen källan till allt här i världen, och till den som tror att krogen är ett ställe för raggande och inte för vänskap, dryck och dans (jo, man kan faktiskt gå ut utan att vilja ligga, jag gör det ofta) kan jag ge ett tips: Skaffa hund. Hundtricket fungerar. Hade ägaren i fråga varit 25 år yngre hade jag haft en ny vän. Jag är inte mycket för labradorer/retrivers då jag tycker de är ganska fula och luktar illa (jag vet, man skall inte vara ytlig), men när man träffar dem utomhus mitt i snöbadet iförda en spökreflex går det inte att säga annat än "aaaw". Jag var på väg till Kupan för litet smyckesshopping när jag passerade Issa (tror jag bestämt att det var) och hennes matte. Hon var i full färd med att rulla sig på marken och jag var tvungen att ge mig in i leken. Hon hade med sig sin älskade pinne som hon ville att jag skulle kasta åt henne och blev jätteivrig när hon fick hämta. Hur fint är inte det? Det är ju så att ögonen tåras.

 

 

 

 

Besvikelsen som uppstår när lagkamratens bula är större än din.

Utifrån såg det bara ut som en vanlig loppbiten loppis i mängden, med en skylt som får den som är det minsta stilintresserad att vända på sulan, men ack så fel jag hade (eller, egentligen inte). Väl inne i lokalen döljde sig en riktig skattkammare. Jag kände mig för första gången i år som allas vår Indiana Jones medan Bryan Adam's "Heaven" spelades upp i mitt huvud och white trash-barnet inom mig fällde en glädjens tår för 90-talets vansinne. Alla små mysfittor som publicerar en bild av senaste Damernas Värld och kallas det "lyx" (hur kan något som finns på varenda pressbyrå vara det?, undrar jag) kan hoppa i havet. Är inte tio helt otummade nummer av En Ding Ding Värld äkta vardagslyx, så vet jag inte vad som är det. Jag har tagit nostalgifärjan, destination: Himmelriket. Vem vill följa med?

 

 

Det är så mycket enklare att tala om sina svagheter än styrkor, som man sällan ens ser att man besitter, men eftersom självsäkerhet brukade vara en av mina starka sidor (jag har tappat en del av den glöden nu, det talade vi om på utvecklingssamtalet på jobbet idag med och det är något jag måste arbeta med) är jag åtminstone medveten om och tacksam över tre stycken!

• Humor
  Jag är rolig utan att ens försöka. Jag är inte typen som drar skämt eller går in för att få andra att skratta, men av någon anledning blir saker jag gör och säger ändå ganska komiska. Det kommer man långt med.

• Insikt
  Jag har ända sedan lekistiden varit väldigt mogen i sinnet och före min tid. Jag har alltid haft ett starkt engagemang mot orättvisor och vurmat för sociala frågor. Jag är stolt över att i första klass gick omkring med en namninsamling mot cirkusbjörnar i Rumänien, att jag kallade mig feminist i fyran och slutade äta kött i femman. Och det helt utan mina föräldrars positiva påverkan, då jag är uppvuxen i en dysfunktionell white trash-familj med föga intresse för omvärlden. Såna barn träffar man inte på så ofta.


• Charm
  Jag är ju en sån himla charmant ung dam - och tillika en riktig busunge som likt råttorna dansar på bordet så fort katten är borta - att man bara vill ruska om äppelkinderna på mig när jag gör entré. Om jag har en bra dag och är på gott humör. (Annars vill man nog lappa till mig och min buttra uppsyn.)
  

Life's not fair.

'

Jag anlände till ett kyligt Dalarna och fick dra min 13 kilo tunga resväska från järnvägsstationen till Hemköp, där jag fick stå i en timme i väntan på taxi. Den enda bilen var nämligen upptagen och befann sig i grannbyn. Luleå är inte en stor stad, men i jämförelse med detta känns det enormt. Här behöver man åtminstone inte boka taxi flera timmar i förväg. Som tur var var taxichauffören väldigt trevlig och lyckades sudda bort min sura min. Det går inte att vara butter när någon är så vänlig att han till och med kör tillbaka med min ena väska då jag typiskt nog glömt kvar den i bilen. Stort tack skall han ha!

Medan jag varvade mellan att stå innanför och utanför entrén fördrev jag tiden med tuggummiautomater och någon slags voodoodocka, som jag ännu inte har bestämt vem den skall användas på. Inte blir det nyckelknippan i alla fall. Där har jag redan en så fin rosa skylt.

Eftersom detta är en intensivkurs på distans gick hela veckan ut på att lära oss färglära. Nyanser, ljusheter, svarheter och viteter. Väldigt intressant och nyttigt vetande! Tyvärr är jag usel på raka liner varpå mina papper lätt slutar upp som en virvelvind i stället. Det har sin charm, försvarar jag mig med.

 

Här chockas vår lärare Marie av kameran, medan Ida och Emelie verkar vara en aning mer förberedda. Under detta samtal talade vi om storlekarna på våra urinblåsor, och bestämde oss därefter för att bilda ett gäng: Blåsorna! Gängnamnen är fräcka förvrängningar av våra mellannamn. Du måste alltså ha ett sådant för att få ansluta dig, och du bör även vara storkonsument av varma drycker.

Färglära i klassrummet. Här ser vi ännu ett gäng klasskamrater, lättsamma och trevliga hela bunten. Jag gillar dem allesammans, eller som pessimisten säger: "Det hade kunnat vara mycket värre!", och det var ju faktiskt det jag var rädd för när jag åkte ned. Tur att jag slapp uppleva det i alla fall. Nu längtar jag i stället tillbaka.

Att ta sig till skolan var litet drygare. Jag hade bokat stuga på Leksand Strand som ligger en bra bit utanför byn, och från byn är det ytterligare en bit till folkhögskolan. En 25 minuters rask promend känns dock som en bra start att börja dagen på. Då får man rensa ut dåliga tankar innan dagen börjar och man skall vara så pigg som man bara kan. Speciellt när man kunde lita på att vår kära Carin från Rättvik lät oss åka med i hennes Volvo med kassettbandspelare.

Här trodde sågspånet och 08:an först att vi sett något mycket roligt. Vi trodde nämligen att byn var så liten att det räckte med att skriva på en lista för att hamna i kö till sjukstugans röngten. Det skrattade vi rått och gott åt, tills någon sa att det handlade om att man skulle lägga ned röngten helt och flytta till Falun, och att namnen var en insamling. Då var det plötsligt inte fullt så roligt, och listan fick ett till namn.

Trotjänaren! Vi brukade passa på att agera papparazzi på vägen. Finns väl få saker som är så intressanta som att smygfota främlingar i rörelse.

Tyvärr är de alldeles för snabba på sparkarna här. Emelie hade visst aldrig sett en spark och trodde att folk åkte omrking på "slädar". Detta var något helt nytt för henne. När jag hör sånt är jag glad att jag är född i Norrbotten och inte i Linköping!

Den här bilden, tagen genom bilens framruta, blev jag något mer nöjd med. Hade personerna varit av medialt värde hade jag kanske kunnat tjäna mig en liten hacka. Jag gillar att de till och med ser ut att skynda sig bort från offentlighetens blickar.

Mer färglära. Det är inte alltid så simpelt som man kan tro, men förhoppningsvis är vi experter på detta i juni.

Litet fika hanns också med. Leksand har två fik: Siljans och Gårdscaféet. Båda är ganska mysiga, men jag får nog hålla på det förstnämnda ändå. Gårdscaféet är litet för lantligt för min smak, och jag är ju inte någon shabby chic-typ. Långt ifrån.

Här sitter vi fyra stycken och leker med var sin telefon. Tre spelar Wordfeud, en tittar fascinerat på bilder av "slädarna" pensionärerna "åker" på här.

Någon godkänd gruppbild blev det inte. Jag är dock nöjd över att bara blotta min ena ansiktshalva. Jag har gått upp så mycket i vikt att fotografering är ännu jobbigare än vad det var innan. Det är alltså inget jag suktar efter, jag tar hellre bilder av omgivningen.

Hittade en pojke med hund, och eftersom jag kan gränsa till översocial emellanåt stannade jag upp honom och bad om att få klappa och prata med de små. (OBS! Hunden t.v. har ingenting med bilden till höger att göra.)

På fredagsmorgonen var det dags att städa upp i stugan och ta farväl av den. Jag trivdes riktigt bra där. Hade absolut kunnat tänka mig att bo så för all framtid. Bara man flyttar in ett badkar, en tvättmaskin och gör om det ena rummet med tre bäddar till ett arbets/bokrum.

Dags att bege sig mot Stockholmsmässan för ett besök på FORMEX. Tack för den här gången Siljan (med den fantastiska utsikten). Vi ses igen vecka sju!

Jag lär inte vara den enda som uppmärksammat vilket otroligt dåligt jobb de som sköter blogg.se's förstasida gör numera (jag minns tjejen som ansvarade för den för något år sedan, det kan omöjligt vara hon som sitter kvar idag, i så fall har hon tappat lusten för sitt jobb för länge sen). Oinspirerande är vad det är, då just inspirerande är det ord som förekommer i mer än varannat bloggtips. Alla länkar idag går enbart till foto-, bak- eller stilbloggar, lockar inte till debatt eller tänkvärdheter utan är bara ett hopkok av inspireeerande bloggar med mer bild än text. Ett urval från de senaste dagarna:

Behöver blogg.se hjälp med inspiration ställer jag mer än gärna upp som coach. Det är ju helrätt det här med coacher just nu. Inspirationscoach Söderberg, visst ligger det bra på tungan? Jag äcklas av den sockersöta image blogg.se antagit sig och överväger att byta bloggplattform, trots att jag trivs bra med formatet, eftersom jag stör mig på detta varje gång jag skall logga in. Cupcakementaliteten har tagit över bloggosfären helt. Jag som trodde att den redan hade sett sina glansdagar.