Den som känner mig eller har följt min blogg en längre tid har kanske noterat att jag inte har mycket till övers för sommar och sol, och nu är det dags för ännu ett kvartal av hetta. I egenskap av fetto (nu ännu större än i fjol - sommarklänningarna jag köpte då eftersom jag inte kunde ha 2010 års inköp är nu även de för trånga och jag hatar mig själv för att jag låtit det gå så långt) är värmestrålarna inte till någon glädje, eftersom det innebär ett vansinnigt svettande och ångest över att behöva visa kroppsdelar man helst vill skyla året om. Det är inte roligt att se alla vackra kvinnor strosa runt i lätta finkläder när man själv ser ut som en elefant i fjärlismärm och täckande leggings. Nu kom jag dock helt ifrån ämnet (jag spårar lätt ur). Det var inte alls vad jag tänkte skriva om, utan de ljusa nätterna. Visst, folk tycker det är helt fantastiskt att kunna ränna ute klockan tre på morgonen och se att solen är uppe, och jodå, det är vackert. Men (det finns alltid ett "men") - att somna när ljuset strilar in genom persiennerna är inte det enklaste, speciellt inte om man är ljuskänslig och har svåra sömnproblem. (Det är så härligt att jag hittar något att klaga på oavsett vad det gäller. Jag måste vara ett av optimisternas stora irritationsobjekt, och eftersom jag förblev en bitter cyniker även i vuxen ålder är det inte mig emot.) Därför blir det en vana att ligga vaken om nätterna, och att ligga vaken ger en tid att tänka. Gamla minnen blandas med realism, lustfyllda önskningar och rena mardrömmar. I natt är temat kärlek. (Jag kom att tänka på det redan tidigare idag när jag pratade med min syster, som nyligen blivit singel. Detta gjorde mig väldigt ledsen, dels för att jag önskar henne lycka, men framför allt för att jag inte kommer att få träffa de älskade små vovvarna, som jag håller av så mycket, något mer.)

Kärlek är inte för vem som helst. Det är inte alla som kommer att få uppleva sann kärlek, eller ens förälskelse. Människor dras till de som är unika, tycker att de är intressanta och spännande, men av samma anledning förblir dessa människor oförstådda, ensamma och, om de är i ett förhållande, till slut lämnade. Det är svårt att hantera en speciell människa, någon som inte följer någon norm. Att taga det man haver (läs: det man hittar) är så mycket enklare, och det är det folk söker i ett förhållande när allt kommer kring. Det skall vara enkelt och bekvämt. Det är trots allt få som är beredda att kämpa för ett förhållande, utan söker sig hellre till en annan människa som är lättare att ta sig an. Skilsmässostatistiken och antalet uppdaterade civilstånd på Facebook talar för sig själv. Jag minns att de diskuterade huruvida folk skiljer sig för lätt i "Debatt" för någon månad sedan. På nej-sidan satt Unni Drougge tillsammans med en snaggad queerflata från FI (måste de skicka ut så stereotypa personer i debatterna?), på ja-sidan satt Eva Rusz (har jag för mig) tillsammans med en hiskeligt korkad och präktig kristdemokrat. Jag placerar mig själv i mitten då jag inte höll med någon i deras argumentation. Den aktuella frågan för mig är inte om folk skiljer sig för lätt, utan snarare om folk inte tar för lätt på äktenskap och gifter sig för fort? Folk ger sig snabbt in i förhållanden, och i många fall ger de sig lika snabbt ut ur dem. När nyförälskelsen och passionen lagt sig är den där intressanta personen i fråga inte längre lika intressant att ha att göra med. Då blir det plötsligt mycket mer eftertraktat att ha en "normal" partner. Inget drama, inget kiv, bara fredagsmys och fotmassage.

Jag har aldrig upplevt kärlek, jag har inte heller varit förälskad i någon sedan 16 års ålder då jag fick mitt hjärta krossat av en då 20-årig pårökande skåning med dreads. Vi träffades bara en gång IRL men det var den dittills lyckligaste veckan i mitt liv, och jag var fast. Då han slutade höra av sig till mig trodde jag att mitt liv var över, och i tre år var det det. I tre år tänkte jag bara på honom och mitt hjärta bultade varje gång jag loggade in på QX' community i hopp om att hans användarnamn skulle dyka upp bland mina besökare. Det gjorde det aldrig. Det är den enda gången jag har känt vad som i min värld är äkta kärlek. Jag tänkte på honom varje dag i tre års tid, och har aldrig känt så någon annan gång. Idag ger tanken på att en 20-åring åkte 150 mil för att träffa en 16-åring mig avsmak. (Ja, jag var väldigt skarp och mogen för min ålder, men omyndig och oerfaren. Tilläggas bör att jag givetvis inte har något emot åldersskillnader så länge bägge parter är fullvuxna.) Det enda förhållande jag haft (förutom ett kort och tråkigt distansförhållande vid 14 års ålder, vilket jag av naturliga skäl inte räknar) har varit med Norell. Jag hade inga efarenheter av dejting eller andra partners. Ingen har varit intresserad av att lära känna mig. Från nyss fyllda 16 till 21 levde jag i celibat. Efter att man väl förlorat den där överskattade oskulden är fem år utan beröring en relativt lång tid. Enligt normen är det väl under dessa år som man "skall" vara ute i svängen och "hooka up" med andra. Jag har tre teorier om varför jag aldrig väckt någons intresse: 1) Jag har varit för udda. 2) Jag är för ful. 3) En kombination av 1 och 2.

Någon kanske höjde på ögonbrynet då jag skrev att jag aldrig varit kär. Jag har ju trots allt känt N i tre år nu till hösten och varit tillsammans med honom i 1,5 år. Om ett par dagar är det ett år sedan han lämnade mig, men vi har lik förbannat träffats i smyg (hans familj avskyr ju mig eftersom jag "stal" deras gosse ifrån dem och tillika inte dragit mig från att säga vad jag tycker) under våren. Jag har varit kluven eftersom jag fortfarande är så besviken och arg på honom, men det har ändå slutat med att han bott i min stuga vid varje skolvecka i Dalarna. Den enda förklaringen till det är att jag känner mig så oerhört ensam. Jag har ingen att vända mig till, och han är den enda som finns där. När vi träffades kände jag ingen förälskelse, och jag kände inte heller att någon kärlek växte fram. Det var precis som jag nämnde tidigare till en början väldigt bekvämt. När saker blev tunga gjorde jag allt som stod i min makt för att jobba för en förändring, men han var inte med på noterna, och allt raserades. Om jag någonsin känt kärlek för N hade jag inte behövt fundera på svaret. Kärlek är såpass stort, och älskar man någon så vet man förhoppningsvis det, precis som man kan känna fjärilarna i magen då en förälskelse uppstår. Några sådana hade jag inte heller. Det kändes bara tryggt med sällskap, och vetskapen om att man var omtyckt värmde då allt annat i ens liv var så otroligt kallt och hårt. Tryggheten varade dock inte länge, det blev slentrian och tristess så långt ögat kunde nå.

Om det är något jag saknar i mitt liv - förutom att kunna använda mina gamla kläder - är det kärlek. Jag längtar efter det liv som jag ser, hör och vet att andra har, och som jag inte kommer att få. Jag menar, det är klart som korvspad att jag också vill vara med i deras förening. Jag är inte alls någon som "njuter av singellivet" och trivs med ensamheten. Tvärtom är jag en riktig romantiker. Att vara excentrisk är inte till ens fördel då det kommer till kärlek. Det bara är så. Varför tror ni att alla gamla kufer lever kvar själva i sina husvagnar och torp? Folk tycker de är lustiga filurer och vill gärna veta mer om dem, men ingen vill leva med dem. Kärlek är ingen rättighet, och det kommer alltid att finnas dem som blir utan. Det är lika bra att acceptera, och fortsätta drömma medan åren går... (Nåja, det är ju i alla fall tur att jag inte är en desperat mysfitta vars biologiska klocka tickar på, då hade jag verkligen inte stått ut med livet som det ser ut. Stackar'n.)

Herre jistanes, vad jag babblar nu. Ni får ursäkta, det här blir ett väldigt osammanhängande inlägg. Jag vet inte heller var jag vill komma med det. Det skyller jag helt på att jag sedan jag kom hem från Tyskland i torsdags har legat orörlig, otvättad och mör i sängen, och inte ens lämnat lägenheten med undantaget då jag åkte hem till mina föräldrar och fortsatte ritualen på deras soffa i ett par timmar. (Just ja, ett paket hämtade jag på Coop också. Ett par fantastiskt fina skor i vitt och svart som var för trånga och skall säljas vidare. Trist, javisst.) Nu är jag i stället pigg som en mört i huvudet och vet inte var jag skall göra av all energi och ångest (jag kan inte med att vara vaken men har inga sömntabletter hemma, och jag blev inte precis på bättre humör efter det här inlägget - nu får jag ligga och vrida på mig i några timmar till medan jag streamar Simpsons och håller om min kära mjukisgris). Jag är ju för lat för morgonpromenader, så det är från och till balkongen som gäller, samtidigt som jag gör om inne på toaletten. Ny matta, ny tvålkopp och nytt draperi är på plats.

 

Möbler har jag få, men är det något jag har gott om är det småplock (smycken, sladdar, hudvårdsprover jag aldrig testar, papper, ljus, små förpackningar med Sweet 'n Lows som jag tar med mig hem från caféer för att jag tycker de är såå söta, och så vidare) som ligger och skräpar överallt eftersom jag inte har någonstans att lägga dem. Trots att jag sagt att jag inte skall köpa några fler inredningsprodukter så känns askar till skillnad från trädjur och lyktor nödvändiga. Hittade de perfekta askarna för ändamålet på trend4you (mycket ointressant lantlig bråte att ta sig genom, men butiken har sina guldkorn!) - den ena en hjärtformad som kostade 79 kronor i stället för 198 då det bara fanns en kvar (köptes främst på grund av fyndet), de andra är två bruna bokaskar med kartmotiv som jag föll för direkt. Jättefint att ha liggandes på bordet, även om jag såklart hade föredragit två riktiga gamla böcker (finns någon godare doft?), men då är det ju det här med utrymmet. Jag skulle aldrig få för mig att såga sönder litteratur för det. (Fast, det beror förstås på vilken slags litteratur. Mia Törnblom kan jag absolut dissikera, men vem vill pryda vardagsrummet med hennes maniska leende?)

 

Så var det dags för 2012's vårmässa i Arcushallen. Årets mässa var betydligt sämre än den i fjol, men så hade jag ju också fint sällskap då i form av min före detta klass från handelsutbildningen. I år var jag själv och till råga på tvingades jag lyssna till Mat-Tinas överkäcka, fruktansvärt irriterande röst. Som tur var är jag social nog att roa mig på egen hand och det vankades vinprovning i år med, vilket var den främsta anledningen till att jag tog mig dit. Jag hade ju trots allt fribiljett och slapp betala 80 kronor i inträde (det hade inte hänt, liksom). Jag hade jättetrevligt tillsammans med sommeliererna och imponerades av deras enorma kunskap (tänk om man själv besatt så mycket information inom ett område, min enda specialitet är väl, tja, Fritzl-fallet?).

Jag fick prova många olika viner - både rött, vitt och rosé - och nog kändes det av efter ett tag, men det gick över snabbt (en sak som är säker är att jag aldrig kommer att bli en vitvinstjej, rött och bärigt är perfekt för mig). Däremot har jag varit illamående hela eftermiddagen och kvällen. Dock misstänker jag att detta beror på den "veg. pita" jag åt på mässan. Det som skulle innehålla "grillade grönsaker och valfri dressing" innehöll bara sallad och fetaostklumpar stora som körsbärstomater. Kan man inte ens göra en sådan sak rätt betvivlar jag att man är särskilt mån om hygienen heller. Och när vi ändå är inne på ostar, skall jag göra reklam för Skärvångens salladsost som också hade en monter där. Jag köpte en stor burk à 500 gram för 140 kronor, och tro mig, det är det värt. Jag har aldrig ätit en ljuvligare salladsost och kommer nog inte att göra heller. Perfekt att strö ett par bitar över salladen - eller att avnjuta på tandpetare till ett glas vin, exempelvis. Dessutom får man ju en praktisk burk med snäpplock på köpet.

 

 

 

 

Till vänster: Invigde min kavaj som jag köpt på Solblomman i Leksand. Nypriset var 599 kronor, men jag fick den för 149. Som hittat i en container! (Att den passade var ett under, inga kläder sitter bra längre och jag blev så glad att den enda som fanns kvar var i min storlek.) Jeansklänningen är Vero Moda och även den köpt till nedsatt pris. Den sitter bra nertill men stramar något förskräckligt i bysten, därav pärlhalsbandet för att dölja detta så gott det går. För mig är denna typ av outfit väldigt udda då jag varken använder jeans eller kavaj (aldrig någonsin), men jag tyckte det blev fint. Litet lagom omatchande sådär, som ju är så hippt i dagens tider!

Till höger: En gullig sommelier som gav mig goda råd. Aldrig kunde jag tro att hon var 34 år gammal heller. Jag hade gissat på 27.

 

 

 

Nä, något drömkök är det inte på översta bilden, men jag har alltid (nåja, länge i alla fall - när jag var liten ville jag bo i ett rött hus med vita knutar, en blå kökssoffa och knarrande golv - det skippar jag gärna idag) drömt om ett ljusgult kök, helst med sneda skåpluckor. Eftersom det är lättare sagt än gjort att hitta ett autentiskt 50-talskök får man göra det näst bästa och pynta med piffiga gula detaljer i stället. Jag har inga själv i dagsläget eftersom jag inte tänker dra igång några som helst inredningsprojekt så länge jag bor i andrahand. Fint vore det dock, samt en perfekt plats att leka kurragömma på för familjen Simpson.

Gult är en uppiggande färg och var är man inte så less som i köket, där man tvingas stå och diska, laga mat, skrubba ren spisen och utöva andra slavgöror. Jag menar, tänk så mycket en pastellgul Kitchenaid skulle hjälpa en i vardagen, liksom litet popcornkrydda som smöret på majsen när kvällen är kommen och tv-timmen stundar. Och skulle man tröttna på smörsmak så finns det faktiskt andra sorter med. (Det är ju så att man nästan vill gå och skaffa sig en popcornmaskin.)

 

(Handduken kommer från Lagerhaus, pajformen finns på Åhléns och tekoppen ingår i Gefles servis Pallas.)

Jag borde ha bloggat så mycket mer om utbildningen, men här får ni i alla fall se litet av det som jag har ägnat mig åt nere i Leksand förutom att dricka kaffe (och oftast tillsammans med Ida och Emelie, var väldiga diskussioner kunde uppstå eftersom vi har tre helt olika viljor och visioner). Jag tycker det skall bli väldigt tråkigt när utbildningen är över. En termin är alldeles för kort tid för att lära sig ett helt yrke, men att känna till grunderna är bättre än ingenting. Nu har man i alla fall fått en bättre inblick i hur dekoratörsarbetet ser ut, samt lärt sig mer om färger och formers betydelse. Man tittar på ett helt annat sätt när man går in i butiker nu, och tänker "åh, det där hade jag velat ändra!". Fast den absolut första tanken är förstås fortfarande "åh, här hade jag velat jobba!"

 

 

 

 

Bara tio dagar kvar. Resväskan måste dock vara packad redan på lördag, varför det är lika bra att börja på stört.

 

Jag har sett Tyskland, Bleka Moder/German, Pale Mother/Deutschland, Bleiche Mutter, en västtysk produktion från 1980. Vi får följa Annas föräldrar Hans och Lene före, under och efter kriget. När Hans blir inkallad och deras hus sönderbombas tvingas Lene ta med sig ett skrikande barn på axlarna och finna dem ett nytt hem. Hans återvänder efter kriget men är en förändrad man, och de har svårt att hitta tillbaka till varann. Lågan har slocknat och Lene drabbas snart av en sjukdom som kommer att prägla hennes mående.

Många tycker att filmen är för långsam, och det har de alldeles rätt i. Väntar du dig action bara för att detta utspelar sig under kriget, så får du vänta till Fan avlöser dig. Det börjar och slutar bra, men efter en timme börjar filmen kännas seg - man hade utan att förlora handling kunnat klippa en halv timme ur mitten. Däremot är berättelsen stark, poetisk och ångestframkallande. En riktig feel bad-movie som får en att ifrågasätta varför man ens skall fortsätta leva, vilket är något som faller mig personligen i smaken. Dock innehåller den för litet dialog och alldeles för mycket upprepningar för att den skall nå ända fram. Därför ger jag filmen 3 relationsterapeuter av 5 möjliga.

(Till en början tänkte jag fetmärka de saker som stämmer in på mig, men det visade sig att allt stämmer. Jag har upplevt exakt vad som beskrivs. Det här förklarar varför jag mådde dåligt redan vid fyra års ålder, och det är sorgligt. Ett så litet barn skall inte behöva vara deprimerad. De skall fortfarande vara busiga och nyfikna på livet. Om jag hade en fyraåring som kände som jag minns att jag gjorde, skulle jag vara förkrossad. Jag har säkert nämnt det förut, men jag har alltid känt mig malplacerad och ovälkommen var jag än befunnit mig, och det gör jag fortfarande. Jag är trevlig och människor är allt som oftast trevliga tillbaka, men inom mig känner jag att jag inte har något där att göra. Jag vet inte om det faktiskt är så, eller om det är något jag känner. Ovissheten skrämmer mig: kommer jag någonsin känna mig som "en i gänget"? Ärligt talat tror jag inte att någon ens vill ha mig där.)

 

"Några procent i befolkningen, betydligt fler än man tidigare trott, drabbas av återkommande depressioner varvade med hypomanier vilka aldrig utvecklas till några egentliga manier. Denna variant av bipolär sjukdom kallas typ 2. Gränsen mellan bipolär sjukdom typ 2 och typ 1 (som innehåller verkliga manier) är flytande. Bland dem som fått diagnosen bipolär 2 har åtminstone var tionde fem år senare drabbats av en uttalad manisk period. Därmed ändras deras diagnos till bipolär sjukdom typ 1. Men kvar står att många med bipolär 2 aldrig blir maniska.

 

När de söker hjälp för sina besvär är det främst för depressioner. Och i sin kontakt med sjukvården visar de som regel aldrig några mer iögonfallande maniska symtom. Därför uppfattar de flesta läkare och annan personal som har kontakt med dem inte mycket annat än de återkommande depressionerna. Patienterna brukar dessutom uppfatta sina hypomana perioder som positiva, och nämner dem därför inte. I den mån perioderna oroat anhöriga så brukar de flesta försvara dem och hävda att de är naturliga reaktioner på omständigheterna.

 

Allt detta bidrar till att den korrekta diagnosen ofta inte ställs. En behandlande läkare måste därför vara medveten om möjligheten att patienten kan ha en bipolär sjukdom typ 2 och ställa frågor om perioder som kännetecknas av ökad energi och kreativitet. Att få fram en god beskrivning av sådana perioder kan vara svårt. Det krävs ofta flera intervjutillfällen och samtal med anhöriga för att komma fram till den korrekta diagnosen.

 

Det är angeläget att diagnosen bipolär sjukdom typ 2 ställs korrekt. Bipolära depressioner skiljer sig nämligen ofta från de depressioner som inte är bipolära och behandlingen blir många gånger en annan.

 

Patienternas besvär av återkommande depressioner har ofta börjat tidigt under tonåren eller redan under barndomen. En sådan tidig debut är inte lika vanlig hos dem som har återkommande depressioner utan något bipolärt mönster. Bipolära depressioner har dessutom ofta atypiska drag med ökad sömn, tröstätande och en uttalad känslighet för sådant som kan vara tecken på en avvisande hållning från andra.

 

Många har depressioner med betydande inslag av ångest. Inte så få har ett labilt stämningsläge. De framstår som känslomänniskor, blir lätt entusiastiska och lätt nedstämda, visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott."

Det är fantastiskt hur våra hjärnor fungerar egentligen, hur enorm vår minnesbank är och att vi kan känna igen figurer bara genom färger. Det är fascinerande och långt ifrån simpelt även om det kan tyckas så. Jag såg direkt vilka samtliga föreställde, och blev genast väldigt nostalgisk och sugen på ett rejält barnprogramsmaraton. Hur många känner du igen?

Jag är så arg på mig själv för att jag inte kan "ta mig i kragen". Jag har lovat mig själv hela året att börja med skoluppgifterna i tid, men ändå sitter jag alltid, alltid dagarna innan avresa och försöker krafsa ihop något så snabbt som möjligt. Denna gång är kapitlet till och med intressant då det berör kvinnor och mäns shoppande (och eftersom författaren är mycket generaliserande och bakåtsträvande har jag givetvis många åsikter), men jag kan inte fokusera. Till och med städning känns lockande när det kommer till skolarbete oavsett ämne. Dessutom kan jag inte sluta irritera mig på den visdomstand som är på väg att bryta sig upp genom tandköttet och värker som om någon tagit en ishacka och slagit hål på det. Att jag konstant är där med fingrarna och pillar och kliar gör givetvis inte smärtan mindre. Jag längtar tills de blivit såpass besvärliga att jag kan dra ut de djävlarna, för plats lär de inte få så härligt trång som jag är där uppe.

I stället för att lägga mig ner (ja, jag har ju laptopen i sängen konstant så jag ligger ner då jag befinner mig vid datorn, vilket knappast är bra för armar och axlar) och skriva färdigt går jag ut på balkongen titt som tätt och tänder en cigarett trots att jag till slut börjar må illa av det. Mellan rökpauserna (vadå paus? från vad?) tittar jag på skor som jag inte har någon användning för eftersom jag ändå aldrig går ut. När jag väl gör det slutar det ändå med att jag tar de bekvämaste skorna jag äger eftersom de där fina klackarna känns onödiga att slita på. Jag passar också på att googla restauranger jag bara måste ha dinerat på i "ärans och hjältarnas land". En biergarten skall även besökas trots att jag inte dricker öl, bara för att ha det gjort (när jag var ner i vintras var det ju inte precis säsong för det).

Skor som jag inte har någon användning för (men ändå vill ha):









Som vanligt går man inga längre sträckor med dem, men åh, vad de skulle göra sig tjusiga i hallen om inte annat.

Jag går ju för jämnan och drömmer mig bort, tänker på hur underbaaart det vore att få befinna sig någon annanstans än just här. Just i kväll fick jag ett infall och slog på stort med ett fyrstjärnigt hotell nära Wittenbergplatz. I fyra dygn skall jag inte låtsas om att jag fortfarande är kvar här, utan bara befinna mig i stunden. Det blir tredje gången jag besöker denna stad (inom loppet av ett halvår till och med - bra jobbat!) och den växer i mina ögon för varje gång. (Kanske för att det faktiskt blir litet enklare att orientera sig för varje visit?) Än en gång kommer jag sitta fram till midnatt och leta efter caféer, restauranger, byggnader och andra sevärdheter som inte hunnit besökas. Ingen njutning kan vara så stor som den som infinner sig då man har någt att se fram emot. Jag känner mig väldigt upprymd just nu.

En gång i tiden fanns det ett forum som kallades "Ansis", men det är inte den anslagstavlan jag har tragglat med. Jag har i brist på annat målat om det här lilla vraket och dekorerat den med häftstift för att kunna hänga halsband på lördagens fyndmarknad. Frågan är vad jag skall luta den mot? Det här är sådant man skall planera i förväg, men i och med att jag fick en plats i sista stund uteblev lämpliga förberedelser i vanlig ordning. Nåväl, det går nog vägen ändå. Jag börjar ju redan nu med att göra reklam för mig själv. Min slogan får vara något i stil med: "Är udda smycken din grej, tveka inte, kom till mig!" Det får duga för stunden. Klockan är sex och den här galningen skall ta sin medicin. Jag hoppas vi ses på lördag!

 

Närbild. Jag fullkomligt älskar halsbandet med luftballongen (och pumpan, som går att öppna, likaså)!

På dagordningen

• Betala räkningar (så fort som möjligt, eftersom batterinivån i min bankdosa är ytterst låg)
• Prismärka saker till Arcus Fyndmarknad på lördag
• Måla ett tredje lager vitt på anslagstavlan där smyckena skall hänga (kom inte på något bättre exponeringsvis)
• Gå till föräldrahemmet och prismärka och galga resten av sakerna där
• Laga mat och äta den för att undvika akut sötsug
• Förhoppningsvis diska upp efter mig när jag för en gångs skull har det rent och fräscht i köket
• Läsa nyheterna och dra djupa besvärade suckar
• Påbörja skoluppgifterna (men jag lär definitivt inte avsluta dem, sådant gör jag alltid da'n före avresa)
• Spela Wordfeud och klaga över att jag förlorar fastän jag är närapå korsordsmästare. Trodde jag, i alla fall.

Tog för övrigt bort mitt inlägg om g-punkten som forskarna nu minsann bevisat existerar. Jag blev alldeles för äcklad av att ha en massa främmande karlar som pratar sexualitet i min blogg. Det hör inte hemma här och får mig att må dåligt, så hädan efter håller jag mun om allt som har med området att göra, eftersom jag inte orkar med att höra andras åsikter om sex (har en väldigt komplex relation till det). Det finns nog många bloggar med den inriktningen som kan ta diskussionerna. Jag fortsätter att hålla mig till min syster för samtal om ämnet. Vi kan prata objektivt om porr, sex, anatomi och perversioner i timmar, och det är alltid lika intressant.

 

Jag hittade en underbar liten kalv för blott 15:-, som gör sig utmärkt intill svartpepparn (som jag faktiskt en gång köpte på Dollarstore av alla ställen). Där kan hon stå och blicka ut över köket. Blått och vitt porslin kan verkligen adrig bli fel!

Vintagenördar - när skall denna trend dö ut egentligen? För litet drygt fem år sedan var det knappt någon som intresserade sig för vintage och second hand-kläder var fortfarande rätt äckliga (man vill ju inte använda något som någon annan haft närmast kroppen). Nu vill varenda kotte befinna sig i en 50-talsfilm och låtsas att de är hemmafruar som inte gör annat än att fynda och inreda. Självklart läser de varandras bloggar och kallar varandra för "finaste" - det är ju inget nytt att den som ger komplimanger får komplimanger tillbaka. Särskilt viktigt är det för den som är nykläckt vintagenörd och inte har hunnit samla på sig någon fanskara att krypa in där bak under toppbloggarnas tyllklänningar och slicka extra mycket. Att skicka presenter i form av en avbildning till sina idoler är också ett bra knep för att tjäna ihop till en länk. Vintagenörden är nämligen väldigt egenkär och inget kan vara en finare gåva än att få ett självporträtt att visa sina söta läsare. I takt med att vintageintresset stiger sjunker också språkbegåvningen. Texter ersätts av bilder och språkligt korrekta meningar byts ut mot kommentarer i stil med att "vi hade det bara fint mest hela dagen!". En normal person hade kanske valt att skriva något mer begripligt i stil med "vi hade en väldigt trevlig dag!"

Är man en nyfiken person som jag är det jättespännande att gå tillbaka i bloggarnas arkiv och följa deras utveckling. Inte sällan räcker det med att gå max två, tre år tillbaka för att inse att detta "nörderi" blott är en modefluga som de inte ens varit tidiga med att haka på. Ibland byts till och med vännerna ut med inredningen, ty de måste ju matcha. Flickorna du träffade på sportbaren en gång i tiden lär ju knappast vara intresserade av att komma hem på kafferep och diskutera vad ni skulle bjuda på om ni höll i en supé.

Vi är många som har intresse för historia och antikviteter. Jag älskar dem båda, men något jag verkligen inte gör är att så pinsamt anamma ett helt koncept och rätta mig efter detta. Jag har mina favoriter och jag håller mig till det jag gillar. Jag kommer inte att börja intressera mig för sömnad bara för att det blivit trendigt att kunna igen. Jag tänker inte börja använda min Underwood no. 5 skrivmaskin från 20-talet i vardagen när jag äger en laptop med OpenOffice, och jag tänker inte kasta ut fullt användbara kläder (även om garderoben behöver en rejäl utrensning, det medger jag) bara för att kunna säga att jag inte (längre) äger en enda nyproducerad klänning. Ge er, för helvete!

Att känna igen den genomsnittlige vintagenörden är lätt, för många är likadana, men skulle du ändå vara osäker - här följer några punkter som hjälper dig att undvika dem:

• Precis som med alla subkulturer, handlar det mer om yta än innehåll. Alla vintagenördar har en egen blogg, eftersom hon vill att alla skall kunna se hur bra smak hon har. Att fotografera sin stil är en livsstil, och hon lägger om de där lockarna både en och två gånger under fotosessionens gång innan hon nöjer sig med resultatet. Just håret är extremt viktigt för vintagenörden eftersom det kan vara det som skiljer henne från massan och som syns bäst på håll.
• Hon älskar BeyondRetro, trots att hon inte har råd att handla där (innan hennes blogg blir upptäckt vill säga, därav den hysteriska uppdateringen).
• Hon är inte så bra på att urskilja årtionden som hon tror, och blandar ofta ihop 30-tal med 40-tal och 40-tal med 50-tal. I regel kör hon med säkra kort och säger hon att hon älskar "30- till 50-tal" eller "40- till 60-tal".
• Hon bakar hellre än äter bakverken hon påstår sig älska eftersom en vintagenörd måste hålla sig tillräckligt smal för alla second hand-kläder. Svensken har ju som känt blivit fem kilo fetare på 30 år. Det är tio kilo och två storlekar sedan 1952!
• Hennes största turn-ons är densamma som popflickans och kulturprettots. Det är fortfarande franska, crossianter, vinylknaster och nyckelben som gäller. Kanske för att dessa personer bara är olika sidor av samma mynt? De som tillhörde samma högstadiegäng växte upp och gick olika vägar, men sexualiteten kan vi inte rubba oavsett klädval.

 

Fyra små vintagenördar tar en tupplur i solen, utmattade efter ett hårt bloggpass.

Klockan är två och jag har tagit tabletter som borde kunna däcka en halv oxe, men ligger klarvaxen, spelar (och svär över) Wordfeud och drömmer mig bort i resandets värld. Jag fick tillbaka 5000 kronor på återbäringen och bestämde mig för att inte en endaste krona av dessa pengar skall gå åt annat än just resor. Både Berlin och Prag håller s.k. Veggie Parades i juni, och någon av dem skall jag banne mig delta i. Det vore en härlig upplevelse, dels får jag känna att jag för omväxlings skull faktiskt engagerar mig igen (man förslappas så på äldre dar, och depression gör en människa tyvärr väldigt egocentrerad) dels för att det vore fantastiskt roligt att vara kring såpass många liktänkande och lära känna nya bekanta på knackig engelska, för att sedan lägga till dem på Facebook och aldrig höra från dem igen.

För- och nackdelar då: Prag är billigare och jag har då råd att stanna ytterligare någon natt på hotellet, men Berlin har mer att bjuda på som stad och det finns oändligt mycket mer att göra (har dessutom hittat en etiopisk restaurang där och är bara så sugen på att prova!). Det är svåra val det där. Kvantitet möter som vanligt kvalitet. Helst hade jag åkt till båda städerna, men mer än ett land per sommar passar varken budget eller schema. Jag har dessutom betydligt svårare val i livet just nu, men eftersom man gärna väljer att fly otrevligheter, hamnar i-landsproblemen oftast i topp. Jag har som fått pippi på dessa två städer, hade gärna fått fler tips på trevliga storstäder att besöka. Amsterdam verkar trevligt, men hemskt dyrt att åka till, och Wien vågar man väl knappt åka till eftersom det verkar vara mer regel än undantag att bli inlåst i en källare som ung kvinna i Österrike. Stekande sol och bad är jag inte alls intresserad av däremot. Inte nog med att jag är en tjockis som inte kan gå lättklädd, jag har hög risk för hudcancer eftersom jag är fläckigare än en dalmatiner. Kommer antagligen få det ändå om 20 år, men varför skynda på processen?

Vilket är ert favoritresmål, och vilket land står högst på listan över de ni aldrig besökt, men som ni gett er fanken på att ni skall ha befunnit er i innan ni dör?

Jag vill inte städa, inte laga mat, inte slöa framför en begagnad 42"-tv (tänka sig att jag föll för trenden ändå, men det enda jag ser är ju "Vem vet mest" och jag vägrar betala linces för att lyssna på besserwissern Rickard Olsson som aldrig slutar prata). Jag vill köpa en ny resväska, packa den till bristningsgränsen, resa långt bort härifrån och bara leva! Rastlösheten växer sig större för varje månad känns det som. Allt som är vardag är tråkigt, ett riktigt hejdundande äventyr är just vad jag skulle behöva. Mitt största äventyr hittills i veckan var när jag tog en insomningstablett för mycket och åt upp en påse med satsumas och en hel ask vindruvor, kryddade med sweet 'n low. Jag struntar i hur osunt sötningsmedel är - jag tackar gud för uppfinningen och jag gillar speciellt sweet 'n lows rosa förpackningar! Det är precis så amerikanskt som jag vill ha't.

Nästa lördag säljer jag iväg en del tjockiskläder (som är för små för mig, hipp hipp hurra vad jag är bra - inte), några skor, smycken i määängder och annan bråte på Arcus Fyndmarknad i Luleå. Bra plats har jag fått också! Jag hade sådan tur att en kvinna bokat två platser, men nu bara skulle använda sig av den ena. Jag hoppas bara att jag går med vinst med tanke på att det kostar mig 600. Funderar på att göra ett par tvålar till veckan, slå in i cellofan och sälja. Litet hantverk sitter väl aldrig fel.

Jag är olycklig och känner mig enormt ensam. Jag ser bara högar med kläder som måste vikas framför mig, men jag har ingen lust till det. Och när det är ignorerat återstår inget annat än att gå och lägga sig. Jag vill inte ge mig ut i den här stan, någonsin. I stället gör jag kväll klockan sju en fredag, innan andra ens hunnit påbörja fredagsmysen och öppnat sina klämtuber med bearnaise. Bläddra litet i senaste Sköna Hem skall jag också göra. Inredning muntrar alltid upp - för att sedan göra en bekymrad när man kommer på att "just det, jag bor ju i andra hand och kan ändå inte göra som jag behagar!" Andra hand eller ej, jag längtar till Formex-mässan i augusti. Jag hoppas verkligen att jag kommer ha möjlighet att åka på den.