Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Här blir inga barn gjorda

Kategori: Hälsa

 

På Expressen finns där en lista, som innehåller Sju saker du måste sluta säga till kvinnor som väljer bot barn. I egenskap av just en "sådan" kvinna, som om ett par dagar blir ett år äldre och således ett år äldre och fortfarande frivilligt barnfri, tänkte jag bara ventilera mina tankar kring detta.

Det jag blir lika irriterad på varje gång är när folk (även ens kompisar som känner en och borde veta bättre än att ha fördomar gentemot en) tar för givet att man "hatar barn" för att man inte vill ha några själv. Hatar jag katter för att jag är allergisk mot dem och inte vill ha några heller? Hatar jag hästar för att tanken på att lära sig rida och ta hand om dessa djur är alldeles för tidskrävande? Det är så enkelt att avfärda en kvinna som en barnhatande hagga för att hon inte vill ha egen familj. Eller, familj vill jag ha då jag ÄR en sucker för traditioner (säger som min lesbiska barnfria syster - hade ta mig fan röstat på kristdemokraterna om de var vänster som i somliga sydamerikanska länder), men jag vill inte ha en familjekonstellation med barn i, utan hade trivts fantastiskt bra med mig själv, min karl och min vovve + vänner som jag ser likvärdiga med familjemedlemmar då blod inte är tjockare än vatten.

Frågade mina föräldrar en gång hur det kom sig att de ville ha barn. Ingen av dem kunde svara på frågan och det närmaste det kom var att det var "naturligt" att vilja ha det. Det tas för givet att man skall vilja ha barn då man träffat rätt partner, men man ifrågasätter sällan varför folk väljer att BLI gravida. Däremot är det inte ett dugg konstigt att fråga ut barnfria personer varför de inte vill föröka sig och leva familjeliv. Jag har många anledningar till varför jag inte kommer att skaffa barn, både känslomässiga och principiella. Antagligen fler anledningar än varför de flesta vill ha barn.

Att jag haft en dålig uppväxt med undermåliga föräldrar och på så sätt fått en enormt negativ bild av föräldraskap är säkerligen en undermedveten orsak till att jag är så avogt inställd mot att bilda familj, liksom att jag inte vill sluta upp som ensamstående småbarnsförälder (ja, risken är idag större för detta än chansen att ni kommer hålla ihop resten av livet) som behöver ha kontakt med ett ex som jag ogillar + hans framtida partners för barnets skull och därefter låta utbudet av mina egna partners minska fatalt (vill själv inte ha en karl med barn och önskar hitta någon av samma åsikt, precis som många singlar med barn hellre vill ha en partner med barn - man får en helt annan förståelse för varandra).

Rent principiellt känner jag att jag som lider av svår psykisk ohälsa och knappt kan ta hand om mig själv inte skall föra mina gener vidare och riskera att låta mitt barn ärva min diagnos och på så sätt ge henne en dålig grund och försvagat psyke. Jag är bra med barn och har ofta fått höra att jag borde jobba på förskola, men det gör mig inte till en "fit parent". Det låter fascistiskt i somligas ögon och vissa blir EXTREMT provocerade av denna åsikt, men jag har själv en mamma som lider av en ärftlig muskelsjukdom där det är 50% risk att barnet drabbas, och det äcklar mig att hon av egoistiska skäl inom loppet av tio år valde att bli gravid sex gånger trots detta. Så fort min storasyster var född satte de igång och jobba på en ny graviditet. Det tog dock fyra år innan det blev något av det (läs: mig). Hon var tvungen att ta regelbundna sprutor för att inte få missfall vilket är ett tecken på att din kropp inte är menad för biologiska barn (varför inte ta sig an fosterbarn?), varav den yngsta dog på sjukhuset vid tre dagars ålder just på grund av detta. Det är en sak att man inte kan göra något åt att man får ett sjukt barn, men vet man med sig att ärftlighetsriskerna är så höga bör man tänka till en extra gång innan man för sitt eget nöjes skull skaffar biologiska barn.

Utöver detta tillkommer det faktum att jag lider av tokofobi. Graviditet skrämmer mig. Jag tycker inte att "gravidmagar" är vackra som många anser, tvärtom får de mig att rysa och kallsvettas då jag tänker på att det växer något inuti dig som får dig att åldras fortare. Tanken på en utstående navel gör mig med navelfobi ännu mer avskräckt, för att inte tala om själva födseln (jag går inte ens på cellprovstagning för att det är för intimt och ångestfyllt för mig, så gynekologbesök, att föda, spräcka mitt kön och bajsa på mig inför publik existerar inte i min värld, hur mycket jag än hade älskat mitt barn). Hade jag varit man och sluppit bära bördan hade jag förmodligen varit betydligt mer positivt inställd till barn och kanske rentav velat ha det själv. Det är lätt för en man att vara positiv till egna avkommor när han slipper bära på, föda och amma dem. För att inte tala om att offra sin karriär för det. Det är ytterligare en anledning. Karriär är fel ord - låt oss säga våra drömmar. Karriär kan man göra med barn, men jag kan inte leva ut mitt drömliv med ett barn. Jag drömmer om sena nätter, skitiga storstadsresor som inte tillåter en att droppa av ynglingen på Bamse-klubben och svettiga tillställningar med min partner där man intar betydligt mer än unnar sig max tre glas vin för att inte tappa barnstackarn i golvet när man kommer hem. Även folk som har barn saknar dessa saker och erkänner det (utom de bloggande supermorsorna som lever helt och hållet för sina barn och ger upp sin egen identitet helt så fort graviditetstestet visar positivt), och det är inget konstigt i det. Så varför skulle jag som inte ha några barn helt plötsligt ändra mig angående detta, när jag varit av samma åsikt sedan högstadiet?

Redan när jag var en 13 år gammal oskuld, sade jag att jag skulle sterilisera mig vid 25 som är den lagliga åldern för sterilisering i Sverige. Då jag inte varit i behov av detta har det inte blivit av, men om jag någon gång skaffar en partner igen kommer det vara sterilisering som gäller (såvida han inte redan är steriliserad, men det är han antagligen inte eftersom majoriteten av män - även "smarta feministkillar" - lägger hela ansvaret då det kommer till att skydda sig mot graviditet på kvinnan), inte p-stav. Dock gör det mig rosenrasande att du som kvinna tvingas in i kuratorsamtal för detta där du måste förklara varför du vill sterilisera dig, precis som om du inte är mogen nog att fatta ett sådant beslut när du levt en tredjedel av ditt liv. Jag är 27 och singel. Om jag mot all förmodan skulle skaffa barn med någon skulle det inte ske innan jag varit tillsammans med någon i åtminstone fem år. Jag har rent biologiskt tio bra fruktbara år kvar. Därefter återstår typ tre ägg. Oddsen att ens HITTA någon man vill föröka sig med under den tiden...well, de är skrattretande låga även för någon som vill ha barn och inte är desperat nog att börja försöka på tredje dejten.

Sist men inte minst vill jag inte behöva ägna mig åt föräldramöten, läxläsning, luciatåg och skolpjäser. Inte för att jag hatar barn, utan snarare för att jag hade haft väldigt svårt för de andra föräldrarna som man tvingas lära känna och umgås med under krystade former för att ens avkommor är bästa vänner. Tänk så är föräldrarna till mitt barns bästis samma Sverigedemokrater som mordhotat en en gång i tiden? Poliser? Ens egna gamla plågoandar?

Vad är det egentligen som är så svårt för somliga att förstå när man säger att man inte vill ge upp något man längtat efter, för att skaffa någon man ej vill ha, till ett liv man inte vill leva?

Min första jul 1988. Så mycket ångest det där vardagsrummet hos mina morföräldrar skulle komma att bringa i 19 jular till.

Ja, du kan vara en bantande fettaktivist

Kategori: Hälsa

(Denna sköna donna fanns att tillgå på KaDeWe i Berlin. En fashionista liksom jag egentligen. Tyvärr följde hon ej med hem då hon var av designerslag och kostade skjortan. Den där skjortan på damavdelningen jag har som mål att en dag komma i.)
 
 De senaste åren har fat acceptance-rörelsen vuxit, vilket jag i egenskap av överviktig är otroligt tacksam över. Att inte skuldbelägga någon över deras vikt bör vara självklart. Fat acceptance-rörelsen uppmuntrar till självkänsla. Ingen skall känna att hen är mindre värd för att hen väger för mycket. När vi googlar "fat woman" idag kommer det i princip enbart upp hånfulla osmickrande bilder som är till för andra att skratta åt. Fet är likamed äcklig, det är inte bara en beskrivning. Det ligger så otroligt mycket innebörd i ordet. Tyvärr är det svårt att acceptera sin kropp då faktum är att vi lever i ett samhälle där övervikt klassas som ett handikapp, och funktionalitetsfrågan gäller precis som för rörelsehindrade även överviktiga.

Tänk att aldrig kunna gå på bio för att stolarna är för trånga, att få stå upp i väntrummet hos läkaren för att fåtöljerna de inrett med är för små. Att inte våga flyga eftersom du inte vet om planet du hamnar på har stora eller små säten. Att inte få plats i ett vanligt badkar och kunna njuta av ett bad som tidigare. Att inte kunna ta en kaffe på vilket café som helst eftersom det är armstöd på stolarna. Alla de här sakerna är sådant man som överviktig måste tänka på. Att inte få plats i kontorsstolen på jobbet, var dock värst för mig. Jag har sällan skämts så mycket.

Jag har gått upp närapå 60 kilo de senaste fem åren. Precis som man måste tänka på att det är samhällets uppgift att förenkla vardagen för rörelsehindrade, gäller detsamma för överviktiga. Även feta måste kunna vistas i samhället utan problem. Nu tänker många här att vi får skylla oss själva eftersom vi själva gjort oss till det vi är, och visst är det så. För min del är fetman ett resultat av hetsätande som grundat sig i sorg, ensamhet och svåra depressioner. Det är min tillflyktsort då jag inte vill leva, och jag mår alltid illa efteråt.

Det är inte okej att håna handikappade. Lika oacceptabelt är det att se ner på någon på grund av övervikt. Man har ingen bakgrundsinformation till varför en person ser ut som den gör. Precis som rökare drabbas av cancer står man inte och säger att de får "skylla sig själv". Det är ett osympatiskt beteende som visar på avsaknad av medmänsklighet. Vi har alla problem som i längden påverkar oss på olika sätt, och ingen mår bättre av att bli föraktad för dem.

Jag står i kö för en gastric bypass-operation. Jag var länge kritisk till detta, tänkte att det var en snabb lösning och att de som gjorde det oftast bara inte hade försökt tillräckligt, men efter att fallit tillbaka i samma gamla beteende med misslyckad jojobantning och gått upp elva kilo på två månader då min före detta lämnade mig, tog jag beslutet. Jag hade ägnat hela tonåren åt att min vikt. Ibland höll jag den ett tag, men oftast inte. Jag har insett att jag är en av de som inte kommer att kunna behålla en hälsosam vikt på lång sikt. Jag vet att jag har många mot mig, som precis som jag tänker att det finns bättre tillvägagångssätt. Och det gör det, förutsatt att man klarar av det. Jag har insett min svaghet och jag önskar att jag kunde ta mig genom det på egen hand, men måste erkänna att så ej är fallet.

Det finns de som kommer döma mig, både de som föraktar överviktiga som hävdar att jag tar av deras skattepengar (det skall dock tilläggas att även jag är skattebetalare) och av fat acceptens-rörelsen, som menar att jag är en "förrädare" som först hävdat att man kan vara tjock och hälsosam, och sedan genomgår en operation. Jag anser absolut att man kan vara större och hälsosam, men jag accepterar inte att människor som väger mindre än jag talar om för mig att jag gör något dåligt, när de inte nått samma gräns då vikten faktiskt blivit ett problem. Det handlar inte längre bara om att inte "hitta snygga kläder" utan har gått så långt att det involverar såväl hygien som att inte orka rasta hunden. Då kan man inte längre prata om hälsa.

Jag är normalt en energirik och livfull människa och förtjänar att leva ett liv som matchar min personlighet. Jag är normalt mycket modeintresserad och det tar hårt på mitt mående att inte kunna utöva mina stora hobby här i livet, då jag dessutom jobbat med kläder tidigare och är utbildad dekoratör. Det är dessutom omöjligt att få jobb i en klädbutik när du inte ens kan bära upp plaggen du säljer. Som försäljare är du trots allt både modell och ansikte utåt och den viktigaste representanten för företaget. Mitt mål är inte att bli smal - tvärtom gillar jag att jag av naturen har rejäla lår och en stor rumpa (brukade på skoj kalla mig själv "the fat Nicki Minaj" när jag 2011 struttade runt i min rosa fuskpäls på Allstar på Luleå var och varannan helg - utan att finna en trivselvikt där jag känner att jag mår okej. Det skall jag kunna göra utan att bli sedd på med förakt av såväl fetthatare som fettaktivister. Det är mitt liv och jag skall få leva det som jag vill, och jag hoppas att ni gör det med.
 
Ha en bra dag till alla som läser, och kom ihåg att inte döma hunden efter håren, boken efter omslaget eller kroppen efter kilona, oavsett om antalet är "för lågt" eller "för högt".

Hur kunde det bli så här?

Kategori: Hälsa

Har inte sovit en blund inatt, vilket innebär att detta kommer bli en mycket lång dag, med eller utan dator (de första nätterna var jag utan vare sig lektyr eller internet, vilket känns - jag lider med de som var ångestdrabbade innan internet dök upp och kunde distrahera dem). Jag hatar att vara begränsad även om jag inte skulle ha gjort något "hemma" (vägrar kalla min bostad för hem, ett hem är något man längtar att återvända till). Skulle kunna kolla på film på Netflix (har självklart det amerikanska utbudet, svenska Netflix är ett lika stort skämt som svensk filmindustri idag) men har ingen koncentration, ingen fokus. Tankarna snurrar i huvudet och jag känner mig så otroligt rastlös. Klättrar på väggarna inombords och vill bara försvinna långt härifrån. Resa långt bort och aldrig återvända. Jobba som diskare i något varmare land, skriva om mitt nya liv och bara leva i frid tillsammans med Princess någonstans, antingen i en stad nära vattnet eller i en storstad. Bara jag slipper vara här. Jag måste dock förklara mig själv att det inte funkar så. En rastlös själ kommer inte att tillfredsställas bara för att hen lämnar staden. Rastlösheten kommer inifrån, inte utifrån. Man måste alltid börja att jobba med sig själv. Det finns människor som flyttar från stad till stad genom hela sitt liv för att de aldrig lyckas känna sig hemma, utan att inse att det inte är staden det är fel på. Det är något inom en själv som man måste ta tag i.
 
Frågan är hur folk lyckas. Jag hör talas om folk som berättar att de mått dåligt tidigare men är friska idag. Hur har de burit sig åt? Mindfulnessövningar och meditation är helt uteslutet för min del då jag inte kan slappna av. Enda gången jag slappnar av är när jag ligger i sängen och lyssnar på tv-serier. Inte mycket till mindfulness men jag slipper åtminstone tänka på all misär. Jag är trött på att bara ta en massa tabletter som inte hjälper mig ett skvatt, att gå runt med dubbeldiagnoser utan att få någon hjälp. Står fortfarande i kö för att få träffa en psykolog (i Luleå fick jag inte ens träffa någon efter tre år) men jag får se hur den här gruppterapin jag skall börja fungerar. Den pågår under 16 veckor och jag tror att det hade varit bra att vara sjukskriven under den tiden då jag kommer att behöva lägga ner en hel del tid på den. Den är inte lika krävande som DBT som pågår under flera år, men kräver ändå ett visst engagemang. Då har jag dessutom tid på mig att försöka skapa rutiner och läka, stärka mig själv så att jag blir redo för att ge mig ut i arbetslivet igen. Jag skäms så mycket över att vara arbetslös och sitta inne på en psykadelning medan andra jobbar och sliter. Jag vill också bidra med något till samhället. Eftersom jag inte får några bidrag utan lever helt på egna sparpengar är det ju ingen som kan kalla mig parasit (OBS! det är inte mina egna åsikter utan i synnerhet högerns, vilket är så långt från mina egna värderingar man kan komma) men jag vill ändå vara med och göra något, inte bara sitta hemma och känna hur livet går förbi en.
 
Jag undrar ofta hur det kunde bli såhär. Jag tänker "varför just jag?". Varför skulle just jag bli ett psykfall som saknar livsvilja och är oförmögen att glädjas? Varför är mitt liv så tomt? Jag sätter inte på mig någon offerkofta, men frågeställningen finns likväl där. Jag vet ju att barndomen format en, att ens föräldrar påverkat en enormt. Tryggheten fanns inte där. Det var konstant bråk hemma och även om vi inte blev slagna (min syster säger att vi blev det men jag har inget minne av det, kanske var jag för ung eller så har jag förträngt det - visst har vi fått ett par örfilar, men den enda gången jag minns att jag blev riktigt illa slagen var när jag var 15 år och hade bråkat med min syster och hennes flickvän, jag skrek något tonårsupproriskt åt dem och han fick nog, tog tag i mig, slog mig med knytnävarna, tryckte ner mig i kökssoffan och spottade mig i ansiktet - hade jag varit modigare hade jag anmält honom, men när man är 15 år vill man inte hamna hos en fosterfamilj, hur jävlig ens egen än är) men vi hotades ständigt med stryk om vi gjort något. Jag minns hur pappa brukade jaga oss upp för trapporna när han var arg, och jag skyndade mig upp till mitt rum och höll för dörren. Det är kanske inte någon ovanlighet men jag vet att det är en sådan sak som gjorde mig väldigt osäker. Vi hade ofta rumsarrest, inte husarrest som resten av barnen på gatan, och fick sitta instängda i våra rum. Det är inte heller ovanligt, många barn uppfostras på det viset, men likväl var det en sådan grej som jag mådde väldigt dåligt av. Familjens ekonomi var en annan, vi hade aldrig råd att köpa sådant som de andra familjerna införskaffade till sina barn och jag kunde aldrig delta i samma aktiviteter. Således lärde jag mig aldrig åka skridskor, skidor eller ens att simma. Jag tror inte det berodde på att de inte hade råd egentligen, jag tror att de bara fann det onödigt helt enkelt Mina föräldrar är sådana personer som aldrig borde ha skaffat barn eftersom deras uppfostringssätt var helt åt skogen. Det enda jag är tacksam över är att min mor lärde oss att respektera djur, men i övrigt var det enbart ett rent helvete att växa upp på 25:an. Redan vid sju års ålder började jag att hata min mor, och det har hållit i sig. Jag har aldrig stått nära någon av mina föräldrar, men det är definitivt min far som jag tyckt bäst om, trots hans drickande. Både han och mamma förnekar hans alkoholism, samtidigt som hon skriker på honom varje gång han dricker, och det är dagligen numera. Jag klarar inte av att vistas i deras hus mer än 20 minuter innan jag drabbas av psykbryt och måste ta mig därifrån. Det är konstant höga röster och tjat från moderns håll. Vattna blommorna, sätt ut katten, hämta en Ramlösa, etc, etc. Hon är sjuk men fortfarande kapabel till att görade sakerna själv, dock är hon en extremt lat person och kan hon få någon annan att göra saker, så ser hon till att det blir så med, så att hon kan sitta på sin speciella kontorsstol  köket och lägga patiens eller bläddra i Året Runt. Eftersom jag inte vet vilka som läser detta tänker jag inte gå in på några detaljer, det kommer att komma i framtiden när tiden är mogen.
 
Jag påbörjade nämligen en bok om min familj förra året. Själklart kommer inga namn att nämnas, och jag kommer antagligen att ge ut den under pseudonym. Det känns viktigt för mig att dela med mig av min uppväxt, de historier jag fått höra. Mitt liv är som en pjäs av Lars Norén och det vore orättvist mot världen om den berättelsen inte slutar upp under "biografier" på landets bibliotek. Har dock bara avklarat första kapitlet. Det dröjde inte länge innan jag drabbades av writer's block. Anekdoter har jag många av, det är mer i vilken ordning de skall hamna som är problemet. Jag tror att jag kommer att skriva fristående kapitel och flirta med lyriken. Att skriva sammanhängande är inte något jag är bra på. Jag är medveten om att jag kan skriva, men att sätta ihop texter till en lång historia...not so much. Därför är skönlitteratur helt uteslutet för min del. Det finns så många bra skönlitterära böcker redan så det räcker och blir över. Jag har alltid älskat att skriva, men jag har så mycket jag måste få ur mig innan jag kan ta det vidare och skriva om andra ämnen. Min bakgrund förföljer mig fortfarande och jag måste känna att jag kan avsluta det kapitlet innan jag påbörjar ett nytt.