Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Här blir inga barn gjorda

Kategori: Hälsa

 

På Expressen finns där en lista, som innehåller Sju saker du måste sluta säga till kvinnor som väljer bot barn. I egenskap av just en "sådan" kvinna, som om ett par dagar blir ett år äldre och således ett år äldre och fortfarande frivilligt barnfri, tänkte jag bara ventilera mina tankar kring detta.

Det jag blir lika irriterad på varje gång är när folk (även ens kompisar som känner en och borde veta bättre än att ha fördomar gentemot en) tar för givet att man "hatar barn" för att man inte vill ha några själv. Hatar jag katter för att jag är allergisk mot dem och inte vill ha några heller? Hatar jag hästar för att tanken på att lära sig rida och ta hand om dessa djur är alldeles för tidskrävande? Det är så enkelt att avfärda en kvinna som en barnhatande hagga för att hon inte vill ha egen familj. Eller, familj vill jag ha då jag ÄR en sucker för traditioner (säger som min lesbiska barnfria syster - hade ta mig fan röstat på kristdemokraterna om de var vänster som i somliga sydamerikanska länder), men jag vill inte ha en familjekonstellation med barn i, utan hade trivts fantastiskt bra med mig själv, min karl och min vovve + vänner som jag ser likvärdiga med familjemedlemmar då blod inte är tjockare än vatten.

Frågade mina föräldrar en gång hur det kom sig att de ville ha barn. Ingen av dem kunde svara på frågan och det närmaste det kom var att det var "naturligt" att vilja ha det. Det tas för givet att man skall vilja ha barn då man träffat rätt partner, men man ifrågasätter sällan varför folk väljer att BLI gravida. Däremot är det inte ett dugg konstigt att fråga ut barnfria personer varför de inte vill föröka sig och leva familjeliv. Jag har många anledningar till varför jag inte kommer att skaffa barn, både känslomässiga och principiella. Antagligen fler anledningar än varför de flesta vill ha barn.

Att jag haft en dålig uppväxt med undermåliga föräldrar och på så sätt fått en enormt negativ bild av föräldraskap är säkerligen en undermedveten orsak till att jag är så avogt inställd mot att bilda familj, liksom att jag inte vill sluta upp som ensamstående småbarnsförälder (ja, risken är idag större för detta än chansen att ni kommer hålla ihop resten av livet) som behöver ha kontakt med ett ex som jag ogillar + hans framtida partners för barnets skull och därefter låta utbudet av mina egna partners minska fatalt (vill själv inte ha en karl med barn och önskar hitta någon av samma åsikt, precis som många singlar med barn hellre vill ha en partner med barn - man får en helt annan förståelse för varandra).

Rent principiellt känner jag att jag som lider av svår psykisk ohälsa och knappt kan ta hand om mig själv inte skall föra mina gener vidare och riskera att låta mitt barn ärva min diagnos och på så sätt ge henne en dålig grund och försvagat psyke. Jag är bra med barn och har ofta fått höra att jag borde jobba på förskola, men det gör mig inte till en "fit parent". Det låter fascistiskt i somligas ögon och vissa blir EXTREMT provocerade av denna åsikt, men jag har själv en mamma som lider av en ärftlig muskelsjukdom där det är 50% risk att barnet drabbas, och det äcklar mig att hon av egoistiska skäl inom loppet av tio år valde att bli gravid sex gånger trots detta. Så fort min storasyster var född satte de igång och jobba på en ny graviditet. Det tog dock fyra år innan det blev något av det (läs: mig). Hon var tvungen att ta regelbundna sprutor för att inte få missfall vilket är ett tecken på att din kropp inte är menad för biologiska barn (varför inte ta sig an fosterbarn?), varav den yngsta dog på sjukhuset vid tre dagars ålder just på grund av detta. Det är en sak att man inte kan göra något åt att man får ett sjukt barn, men vet man med sig att ärftlighetsriskerna är så höga bör man tänka till en extra gång innan man för sitt eget nöjes skull skaffar biologiska barn.

Utöver detta tillkommer det faktum att jag lider av tokofobi. Graviditet skrämmer mig. Jag tycker inte att "gravidmagar" är vackra som många anser, tvärtom får de mig att rysa och kallsvettas då jag tänker på att det växer något inuti dig som får dig att åldras fortare. Tanken på en utstående navel gör mig med navelfobi ännu mer avskräckt, för att inte tala om själva födseln (jag går inte ens på cellprovstagning för att det är för intimt och ångestfyllt för mig, så gynekologbesök, att föda, spräcka mitt kön och bajsa på mig inför publik existerar inte i min värld, hur mycket jag än hade älskat mitt barn). Hade jag varit man och sluppit bära bördan hade jag förmodligen varit betydligt mer positivt inställd till barn och kanske rentav velat ha det själv. Det är lätt för en man att vara positiv till egna avkommor när han slipper bära på, föda och amma dem. För att inte tala om att offra sin karriär för det. Det är ytterligare en anledning. Karriär är fel ord - låt oss säga våra drömmar. Karriär kan man göra med barn, men jag kan inte leva ut mitt drömliv med ett barn. Jag drömmer om sena nätter, skitiga storstadsresor som inte tillåter en att droppa av ynglingen på Bamse-klubben och svettiga tillställningar med min partner där man intar betydligt mer än unnar sig max tre glas vin för att inte tappa barnstackarn i golvet när man kommer hem. Även folk som har barn saknar dessa saker och erkänner det (utom de bloggande supermorsorna som lever helt och hållet för sina barn och ger upp sin egen identitet helt så fort graviditetstestet visar positivt), och det är inget konstigt i det. Så varför skulle jag som inte ha några barn helt plötsligt ändra mig angående detta, när jag varit av samma åsikt sedan högstadiet?

Redan när jag var en 13 år gammal oskuld, sade jag att jag skulle sterilisera mig vid 25 som är den lagliga åldern för sterilisering i Sverige. Då jag inte varit i behov av detta har det inte blivit av, men om jag någon gång skaffar en partner igen kommer det vara sterilisering som gäller (såvida han inte redan är steriliserad, men det är han antagligen inte eftersom majoriteten av män - även "smarta feministkillar" - lägger hela ansvaret då det kommer till att skydda sig mot graviditet på kvinnan), inte p-stav. Dock gör det mig rosenrasande att du som kvinna tvingas in i kuratorsamtal för detta där du måste förklara varför du vill sterilisera dig, precis som om du inte är mogen nog att fatta ett sådant beslut när du levt en tredjedel av ditt liv. Jag är 27 och singel. Om jag mot all förmodan skulle skaffa barn med någon skulle det inte ske innan jag varit tillsammans med någon i åtminstone fem år. Jag har rent biologiskt tio bra fruktbara år kvar. Därefter återstår typ tre ägg. Oddsen att ens HITTA någon man vill föröka sig med under den tiden...well, de är skrattretande låga även för någon som vill ha barn och inte är desperat nog att börja försöka på tredje dejten.

Sist men inte minst vill jag inte behöva ägna mig åt föräldramöten, läxläsning, luciatåg och skolpjäser. Inte för att jag hatar barn, utan snarare för att jag hade haft väldigt svårt för de andra föräldrarna som man tvingas lära känna och umgås med under krystade former för att ens avkommor är bästa vänner. Tänk så är föräldrarna till mitt barns bästis samma Sverigedemokrater som mordhotat en en gång i tiden? Poliser? Ens egna gamla plågoandar?

Vad är det egentligen som är så svårt för somliga att förstå när man säger att man inte vill ge upp något man längtat efter, för att skaffa någon man ej vill ha, till ett liv man inte vill leva?

Min första jul 1988. Så mycket ångest det där vardagsrummet hos mina morföräldrar skulle komma att bringa i 19 jular till.