Söderbergskan

Nicki tells how it is.

Jag har många gånger fått höra att jag är en bitch. Ibland är det skämtsamt konstaterat av en närstående, ibland anser någon att jag är dryg och otrevlig när jag säger min mening. Jag har alltid haft starka åsikter och många verkar ha svårt att placera mig: Hygglig eller hagga? Det verkar gå somliga förbi att en person kan vara frispråkig och säga vad hon tycker om någons agerande utan att vara en bitch. När jag var yngre höll jag mina reaktioner inom mig, bet ihop och ignorerade. När en man "plockade hårstrån" från min 17-åriga bak i Willys-kön låtsades jag inte notera det. När en annan man smekte min 18-åriga bak på dansgolvet gjorde jag likadant. Jag blev alltid lika ställd i sådana situationer och vågade inte göra något. Jag var rädd för hur de skulle reagera om jag sade ifrån. Hur sorgligt är inte det? Idag hade det varit helt otänkbart - både att någon skulle vilja klämma på mig och att jag skulle låta något sådant passera. Jag ifrågasätter det som upprör och räds inte att höja rösten åt en främling på gatan. Låter någon sitt barn skrämma duvor på torget säger jag åt föräldern. Hör jag någon i krogkön säga något manschauvinistiskt åt en tjej ber jag om en förklaring. Att säga det man tidigare bara tänkt förpassar en människa från offer alternativt vardagsbitter Svensson till bitchig.

Jag har tänkt att bitch är den som har ett oschyst sätt och vräker ur sig obefogade oförskämdheter, snarare än den som står upp för något. En karl som står upp för något blir sällan bitchig, ty han är maskulin, boss och hjälte, kanske till och med litet spännande. Men precis som de promiskuösa tagit tillbaka slampan, kan vi ta tillbaka bitchen. Ja, är det som haggor ni ser oss - fortsätt med det. Om ärlighet är det enda kriteriet för att få att krönas till bitch, är det med stolthet jag säger att jag är en. Bara en tanke i natten.

Vänliga hälsningar,

En prålsjuka hagga