Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Alltid denna väntan

Kategori: Flytten till Malmö



Sitter på Arlanda nu. Har lämnat Finland (Helsingfors är en otroligt vacker stad, men med minst sagt många udda människor - jag återvänder mer än gärna någon gång) och är på väg tillbaka till Luleå. Två timmar kvar till avgång och jag sitter med en Pressbyrå-latte i brist på annat. Jag hoppas att detta är sista gången på länge som jag håller i en biljett till Luleå. Att våga flytta så spontant är det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag vet inte hur tillvaron där nere kommer att bli. Allt jag vet är att det kommer bli bättre. Luleå för enbart med sig en massa dåliga minnen. Bara en sådan sak att jag bor alldeles bakom min gamla grundskola som formade mig till den jag känns olustigt. Varje gång jag går till Coop för att handla eller hämta ut paket påminns jag om min barndom, mörka menlösa år som jag helst av allt vill glömma. Det sägs att man inte kan fly från sina problem, och det är nog sant. Däremot kan ett miljöombyte göra underverk för själen. Jag känner mig mycket mer motiverad nu. Nervositeten är stor men jag har höga förhoppningar. Princess får en lekkamrat och jag, som normalt inte hade kunnat tänka mig delat boende, har hittat en trevlig kombo som jag verkar ha väldigt mycket gemensamt med. Såväl hundar som vegetarianism, feminism och hbtq-förespråkning står på listan. Självklart kommer man ha en del olikheter och antagligen ryka ihop någon gång emellanåt om diverse småsaker, men grundvärderingarna är desamma vilket är absolut viktigast. Småstadstjejen blir storstadsbrud. Jag gillar det. I morgon kommer jag skriva under hyreskontraktet, ringa min nuvarande hyresvärd och arbetsgivare. Så fort de praktiska sakerna är ordnade flyttar jag. Mot Malmö. Aldrig trodde jag väl att jag skulle hamna i Skåne så mycket ångest den landsdelen givit mig genom hela tonåren (båda mina två tonårskärlekar som krossade mitt hjärta bodde där), men vägarna är sannerligen outgrundliga! Min väntan är snart över. Jag kommer ÄNTLIGEN lämna Norrbotten bakom mig och starta ett helt nytt liv, med ny energi!

Helsinki

Kategori: Resor

Befinner mig hos Eve i Helsinfors som bor här numera. Kände för att komma bort ett tag och tänkte att det är ju perfekt att kombinera faktumet att vi inte umgåtts på över ett halvår med en liten semester. Allt är extremt dyrt i Finland och sedan tisdagen har jag spenderat mina medhavda 250 euro, trots att jag levt tämligen snålt. Att fylla på sitt kollektivtrafikskort med två veckors resor här kostar t.ex. över 70 euro, vilket nästan är vad ett månadskort kostar i Stockholm och det tycker folk är för dyrt (vilket jag håller med om, vill man att fler skall åka kollektivt måste man göra priserna tillgängliga så att alla har råd att göra det).

Så vad kan jag konstatera så här efter snart fyra dygn i Helsingfors? Det är en vacker liten stad med hemskt fin arkitektur, och finska män ser betydligt bättre ut än svenska (på kvinnosidan är det ungefär 50-50), men ack så konstiga människor det finns. Har redan råkat stöta på en hel hög med udda karaktärer. Inte minst då vi av misstag hamnade på en helt öde strippklubb inne i centrum där en ensam ryss(?) iförd 80-talsjeans och sweatshirt "dansade" genom att göra suspekta bröst och mage-imitationer samtidigt som han mumlade på ett språk som inte existerade. Det slutade med att vi lämnade stället med en ung man som tipsade om Amarillo med gratis inträde och billig dryck. Stället kryllade av 94:or och jag kände mig som en gammal käring.

Faktum är att vi råkat stöta på en hel del här som inte verkar kunna något språk alls. Senast igår kom det fram en alkoholpåverkad halvindier(?) som om jag hörde rätt började fråga hur gamla vi var tillsammans, eftersom vi "looked like an odd couple to him". Och vi skall inte tala om vårt misslyckande till restaurangbesök. Vi var på kinarestaurang som enligt deras skyltfönster blivit rekommenderade av den annars så pålitliga resesidan Tripadvisor, men servitören förstod varken finska eller engelska trots att menyn fanns på båda dessa språk. På alla språk vi kunde, så tydligt det bara gick, frågade vi om det var röööd, grööön eller guuul curry i tofugrytan. Efter en lång stund kom han fram till "yes" på frågan om det var röd curry, vilket var helt galet. I stället för kinesiskt fick vi gul indisk curryblandning på vår mat, vilket är det värsta jag vet, och tofun var så mjuk att den föll sönder på gaffeln. Det resulterade i att vi inte åt någonting och avböjde den förbeställda efterrätten, men fick ändå betala för den. Kvinnan i restaurangen, som verkade äga denna och använde ordet "kompis" efter varje mening frågade om vi "varit för mätta för att äta upp". Nja, då hade vi knappast beställt en full lunch med för-, huvud- och efterrätt? Eve talade om som det var på finska, att det inte var gott. Hon log och sa ett glatt "okej". Okej? Om en kund inte är nöjd med maten och lämnat allt på tallriken är det brukligt att fråga om de vill ha in en ny rätt eller göra avdrag på notan, men vi fick till och med betala för den rätt vi avbeställde. Hade detta varit i Sverige hade jag utan tvekan sagt något, men det är svårt att börja diskutera med någon som inte förstår vad man säger oavsett vilket språk man använder sig av, så vi gick. Arga som bin efter att ha spenderat 14 euro på den soppan, när vi i letan på vår restaurang avböjt flera andra eftersom deras rätter låg på ungefär detta pris. Vi hade alltså kunnat gå mätta och belåtna från ett dyrare ställe, men fortsatte vår dag hungriga.

Eve jobbar på dagarna så jag har legat hemma eftersom jag inte känner för att hänga runt på stan när man ändå inte har några pengar att spendera. Det känns väldigt långtråkigt då jag saknar både läsning och något att titta på. Den extremt kostsamma internetstickan gör att det är omöjligt att streama något eller titta på YouTube. Att börja dagen med en sömntablett följt av några croissanter från SMarket fungerar.

Har haft extrem ångest varje gång jag lämnats ensam med mina tankar. Det är därför jag känner behovet av att alltid hålla mig sysselsatt på något sätt. Vad som helst, vad det än är. Annars kommer tankarna på umeåbon och river upp varenda sår och det enda jag vill är att hoppa från fjärde våningen och hoppas att marken är tillräckligt hård för ett dödligt fall och inte en total förlamning som skulle lämna en än mer hjälplös. Kan inte sluta tänka på hur djupt denna människa svikit mig och förstår inte hur man kan behandla någon så som han har behandlat mig. Jag känner mig hämndlysten och bitter. Det enda som hindrar mig från att göra något riktigt dumt är lagen och att han inte är värd att fängslas och få en prick i registret för, inte moraliska dilemman. När det kommer till honom finns det inga gränser för vad jag skulle kunna utsätta honom för med nöje, men för att inte framstå som helt sjuk i huvudet går jag inte mer på det. Tanken är ju att jag skall gå vidare, inte fortsätta älta oförätter och gräva ner mig ännu mer i sådant som varit. Det måste jag lära mig. Jag förtjänar att gå vidare, precis som han gjorde redan innan han bestämde sig för att slutligen tala om för mig hur det låg till. Hade jag inte pressat honom till det hade han dock inte sagt någonting utan fortsatt ignorerat mig. Återigen lämnades jag utan ett riktigt avslut, vilket bara ökar bitterheten och gör det svårare att komma vidare.

När jag kommer hem är det första jag skall göra att ringa min arbetsgivare och hyresvärd. Jag kommer att lämna Luleå i sommar. Det var ett impulsivt beslut, men jag tror att de bästa besluten görs så. Ibland får man hoppa på det tåg som kommer först och inte stå kvar på stationen och vänta på "rätt" tåg, för det kan lika gärna ha kraschat och därmed utebli helt. Det är nervöst, men jag måste få ett miljöombyte och staden jag lämnar för har betydligt fler möjligheter för mig att utvecklas i. Fler jobb, fler aktiviteter och troligtvis även bättre vård än Norrbottens skämt till psykiatri. Skriver mer om detta när jag väl kommit hem. Nu skall jag gå till SMarket och se om de har några svenska tidningar jag kan köpa och fördriva litet mer tid med. Ett gäng croissanter måste jag självfallet också ha. På återseende!

Söderbergskan söker boende i Gbg/Sthlm/Malmö

Kategori: Allmänt, Drömmar


Det är ett faktum att Facebook gör mer än Blocket, och det vore himla gulligt om ni som läser detta tackar ja/delar detta evenemang så att någon eventuellt kan nappa på vår ansökan. Jag och Princess (mest jag, Princess vet inget annat än) har tröttnat på Norrland och söker boende söderut, helst i någon av de tre stora (men är öppna för förslag). Eget boende är förstås att föredra, men vem kan ha sådana förväntningar med tanke på bostadsbristen som råder? Även delat boende är av stort intresse, förutsatt att rummet är omöblerat. Tack på förhand!