Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Allting har sitt slut

Kategori: Dekoratör '12

Om ett par timmar skjutsar min far mig och resväskan som jag levt med det senaste halvåret till tågstationen för en 20 timmars resa mot till Dalarna. Det här blir dekoratörelevernas sista träff och det som gäller nu är att inreda ett helt skyltfönster i en av Rättviks butiker. Jag, Ida och Emelie kommer att dela på en stuga den här gången (tidigare bodde dumma, dumma jag som sagt med N) så jag hoppas att det kan verka upplyftande med litet extra östrogen eftersom jag inte alls mår bra nu. Jag spenderade hela gårkvällen i en enda lång ångestattack och grät floder i all ensamhet. Min mor har förbjudit mig att ringa och prata med pappa eftersom han blir så orolig (vilket får honom att dricka mer samt försämrar hans blodtryck), och att ringa N hjälpte inte eftersom han i vanlig ordning inte sade något (ändå håller jag fast, eftersom han är den enda jag har och helt och hållet kan vara mig själv i sällskap av). Sist ut ringde jag min syster, och även om det inte är till någon tröst, så är hon klok nog att kunna sätta fingret på varför jag får sådan panik. Jag har så otroligt dåligt självförtroende och alldeles för höga krav. Jag vågar inte försöka eftersom jag är livrädd för att göra fel. Så har det alltid varit. Jag vet att jag inte fått lika bra träning som resten av klassen eftersom de haft butiker att jobba i medan jag själv blev uppsagd (vilket Sandra menade att jag tagit alldeles för personligt då jag gav allt för det jobbet, jag offrade både arbetstimmar från mitt assistansjobb med högsta timlön och ob-tillägg samt den plats jag erbjöds i DBT:n - jag var alltid tillgänglig oavsett vad), och jag skäms över det. Jag är också rädd för att mina kunskaper inte skall räcka till och att jag aldrig skall kunna åstadkomma något, att jag skall förbli lågpresterande för resten av mitt liv, och aldrig lyckas få ett nytt jobb inom detaljhandeln. I stället för att ta dag för dag rusar tankarna flera år framåt och paniken stegrar i takt med det. Sobril och imovane kan inget göra när Framtiden är på ämnet. Jag hoppas och ber att jag klarar natten på tåget utan att bli galen. (Och att mina medresenärer i kupén inte är lika enerverande som den nördiga student som låg mitt emot mig förra gången. Normalt sett brukar jag tycka att det är roligt att färdas långt eftersom jag gärna pratar med folk, men jag väljer mina samtalspartners, så att säga.)

 







 

Innan jag började utbildningen skapade jag en egen kategori i bloggen för den, eftersom jag tänkte att det skulle bli roligt att dokumentera den i sann bloggaranda. Även det har jag varit dålig på (hej, orkeslöshet!). Ovan skådar ni dock ett par bilder från den näst sista träffen, då vi hade ljus och butikskommunikation. Vi fick även en dag med de ettåriga dekoratörerna och gjorde en liten uppgift tillsammans med dem. Sist ut är Rättviks långbrygga med sina 628 meter. (Ungefär så långt som ett fläskberg kan gå utan att bli svettig? På måndag får vi väl se.)

Nu skall jag överföra American Dad till mobilen, så jag har något att göra innan jag somnar. Det brukar ju ta sin lilla tid. Sedan blir det att slänga ihop en faktiskt ätbar sallad till färdkost och samtidigt svära högt över att mina bomullsklänningar från Indiska krympt cirka fem centimeter på längden i tvätten, vilket betyder att jag inte längre kan använda dem som klänningar utan bara som tunikor. Det i sin tur betyder att jag inte kan använda dem alls eftersom jag är för tjock för att kunna hitta några underdelar i butikerna. Fantastiskt! Riktigt bra känns det. Det enda jag kan trösta mig med är att jag varit utan godis i en vecka, och tänker fortsätta vara utan. En dag kanske jag också blir snygg nog för att kunna använda plagg avsedda för människor.

 

Jo, jag är precis lika negativ som jag låter just nu. Och jo, jag borde åtminstone låtsas vara glad. Bara bita ihop hårt och le vackert.

bloglovin