Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Vad är du på Halloween? Sexig katt eller het häxa?

Kategori: Dumheter

Jag tror inte att jag är den enda som är trött på att var man än letar makseradutstyrslar, är långt över hälften av kvinnokläderna "sexiga" (läs: gräsliga) versioner av de figurer de egentligen är tänkta att vara. Varför är det så att kvinnor alltid skall sexualiseras i alla sammanhang? Jag älskar maskerader och att klä ut mig, men att dra på sig ett par stayups, en vit klänning i muslängd som man klottrat ett rött kryss på och kalla sig sjuksköterska är inte maskerad. Det är, i vanlig ordning, ett resultat av krogens köttmarknad. Syftet med maskerad förstörs om det i stället övergår till att handla om att vara så het och se så lättfotad ut som möjligt. Är det inte nu vi skall dränka oss i blod och se så odrägliga ut vi bara kan? Eller gäller der bara män? I vanlig ordning blir kvinnan ett bihang där mannens utklädnad är i originalstil, medan kvinnan får nöja sig med att förpassas till sexobjektet för kvällen. Som det alltid har varit, och som många verkar vara helt OK med. Jag är inte det. Jag kommer aldrig att nöja mig med att vara en halvnaken version av något. Ska're va så ska're va. I want the real deal!

(Det ironiska i kråksången är att samma män som tycker att "det är väl trevligt" när kvinnor är så avklädda som möjligt i offentliga sammanhang, ofta är samma män som tycker att kampanjer för bara bröst bara är trams. Återigen blir kvinnokroppen något de anser sig ha makt över att tycka till och ha sista ordet om. Kvinnans behag är OK om den används för deras sexuell upphetsning, men att kräva samma rättigheter, att få vara lika inför lagen och att få bada topless bäst man vill i en lokal där bara 50% av besökarna tillåts detta, skapar hån och smädelser. Hur tänker dessa neandertalare?)


bloglovin

Will there be sunshine after rain?

Kategori: Allmänt


Min hand, 14 februari 2011 (på alla hjärtans dag, så ironiskt). Svullnaden och vinkeln gör dock att det påminner mer om en deformerad fot (det var inte lätt att fotografera med mobilen, men då hade jag i alla fall en mobil - jag befarar nämligen att jag blivit blåst på den jag nyligen lagt ut 3500 på). Då N efter en timmes telefonkonservation sa att han inte skulle komma tillbaka trots att biljetter var bokade och betalade, slog jag i förtvivlan handen i badkarskanten (jag kände på mig att något var fel redan då han ringde, han hävdade dock att det inte var något särskilt, vilket det givetvis var), men kände inte hur hård smällen var och blev livrädd när jag såg den upphöjda bulan på vänsterhanden. Jag hade aldrig sett något liknande och smärtan kom först efteråt. Det är fascinerande hur stark en människa kan bli i kris, och jag har varit stark alldeles för länge. Jag behöver gråta ut.

Vilket år, är allt jag kan säga. Må det aldrig upprepas. Hela 2011 har präglats av gräl, tårar, tabletter och alkohol. Jag har gått från att sitta ensam hemma till att festa varje helg (tack och lov inte denna, jag har jobbat varje dag i veckan och skall vara uppe med tuppen i morgon). Från vuxen till förvuxen fjortis på en sommar. Jag har blivit sviken av en person som sade att han aldig skulle svika mig. Brutna löften är det jag tar hårdast på av allt. Det finns ingenting jag hanterar så dåligt, och ser med så onda ögon på, som lögner och svek. I min värld är ärlighet värd mer än något annat. Man sårar inte den man älskar, och när man gör det gottgör man det. Jag har minnesluckor från stora delar av våren, har sprungit runt påverkad på sta'n mitt på ljusa da'n och vrålat av sorg. Dock har jag även utbildat mig, gått ut med galanta betyg (fem MVG av sex möjliga, samt ett VG) och fått anställning. Jag äter nu Lyrica samt Venlafaxinoch tar Propavan så att jag får sova natten ut med Imovane och slipper alla uppvaknanden. Jag tror att jag börjar få in en viss rutin vad gäller sömn. Därför vill jag inte ge upp tron på att där kan finnas en svag solstrimma bakom regnmolnen. (Nu måste jag bara överföra den rutinen till maten då jag ej lagat riktig sådan sedan jag flyttade hit. Jag har helt enkelt inte haft orken att stå och slamra med kastruller för en person. Det har känts för sorgligt när man annars lagat för två.)

Men - jag saknar värmen, jag saknar närheten, att ligga intill någon och känna dennes andetag. (Inte "någon" som i vem som helst förstås, utan en person man är tillsammans med. Det kändes viktigt att poängtera det, så att jag inte framstår som kärlekskrank och skulle ta vad som helst. Ni som känner mig vet ju hur konservativ jag är i det avseendet.) Jag är en oerhört romantisk person och ensamheten är ingenting jag uppskattar. Jag har levt med den hela mitt liv, och att sedan möta någon gör det extra svårt att gå tillbaka till den. I detta fall verkar det dock som att ensamheten gjort mig gott. Panikattackerna har minskat och jag har inte längre någon att gräla med eller anledning till att gråta mig till sömns på grund av retroaktiv svartsjuka. Jag har ingen att störa mig på för att han inte bidrar med någonting. Det jag tänker på nu är hur han lever: Har han redan träffat någon ny? Har han redan glömt att han sa att jag var den som betytt mest för honom? Var det bara fina ord vars betydelse upphör så fort han får smak på fitta (någon annans fitta) igen? Jag borde inte tänka på det alls. Jag borde ta bort honom från Facebook så att jag inte behöver uppleva den dagen då jag ser honom gå vidare. Det skulle ta kol på mig. Vill han inte vara med mig vill jag inte heller se honom välja någon halvmesyr som får agera substitut och som tidsfördriv tills vidare. Han kommer aldrig att träffa någon så smart, rolig, tålmodig och generös flickvän om han så lyfter på varenda sten i Dalarna. Och jag kan svära på att jag sugit hans kuk bättre än någon annan.

Fastän det är fyra månader sedan han åkte och två månader sedan han slutade vela och bestämde sig helt för att strunta i mig och adressändrade, tänker jag ändå ibland på hur skönt det skulle vara om han ringde. Att få höra hans röst, att han frågade hur jag mådde under omständigheterna, och hur saker går för mig. Att vi talade om det som hänt, för det finns så mycket att reda ut. Varje gång jag får ett sms hoppas jag fortfarande på att se hans namn, men jag fortsätter bli besviken. Det kommer aldrig att hända. Vår historia förblir ett oavslutat kapitel, men livet går vidare, ty han kommer inte höra av sig. Och jag kan inte vänta. Jag måste inse att jag har ett nytt liv nu och att min vardag ser annorlunda ut än vad den gjorde för ett halvår sedan.

Nu vankas kvällens sista cigarett med en favoritlåt i hörsnäckorna, följt av snabbdusch (här blir det inga lyxduschar, vattnet är antingen iskallt, pissljummet eller skållhet - jag går på det pissljumna) och sänggång. Jag har tidigare varit Chesterfield-frälst men har nu gått över till Lucky Strike's Click & Roll, bara för att jag älskar idén med menthol och vanlig cigarett i ett. Att man inte tänkt på det tidigare! Jag betalar gärna fem kronor extra för att kunna ta de sista blossen med mentholsmak som inte är fullt så unken. Natti.


bloglovin

Fredagskvällen

Kategori: Allmänt


I kväll har min ändalykt varit parkerad i soffan, där jag druckit mängder av Gevalia African Night och läst ut Vanna Beckmans "Sinnessjukhuset - bilder ur psykiatrins historia". Jag är slut efter veckan och längtar efter söndag kväll, då jag tänker köpa hem två kilo godis från Willys (nej, det är inte en överdrift, för 37 kronor kilot kan jag med lätthet "råka" köpa två) och trycka i vågrät position, utan att behöva tänka på att stiga upp da'n därpå. Att stanna uppe till inpå småtimmarna med musik i lurarna och berika sig med all kunskap rasisterna, manschauvinisterna och pundarna på Flashback har att erbjuda är det bästa som finns! Det slår alla sunkiga utgångar (näst sista gången på Allstar spenderade jag 800 kronor i baren - det är inte rimligt, absolut inte med tanke på hur nedstämd jag var och att jag gjorde av med nästan lika mycket kvällen innan) med hästalängder. (Infoga fånigt hjärta här.)

bloglovin