Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Jag, en självhatande vänsterextremist

Kategori: Dumheter

 
Detta är en av många orsaker till varför jag hatar dagens politiskt korrekta människor. Vad man sän säger, så väljer de att misstolka en och förvränga ens åsikter bara för att kunna hävda sig. Och är det något de små PK-liven gillar, så är det att hävda sig! De går konstant med taggarna utåt likt ett annat piggsvin och bara väntar på att få en anledning till att ifrågasätta och dra igång en diskussion som urartar i bråk. Det enda som skiljer dagens vänstermänniskor från mig när jag var en upprorisk 14-åring är...well, att jag är 27 år nu. Somliga vägrar växa upp och bete sig som mogna människor. Och trots att jag själv alldeles precis fyllt 13 år vid millennieskiftet 2000, så kan jag identifiera mig med den äldre extremvänstern som var i sin ungdom då betydligt mer, än vad jag kan känna minsta sympati för dagens vänsterungdomar som vuxit upp i en tid då varenda en skall vara stöpt i samma mall. Det  finns inget utrymme för att vara sig själv och ha egna åsikter eller gå mot strömmen bland dem.
 
Det finns en grupp på Facebook som heter PK-dejting, men eftersom jag inte ens hade kunnat lägga ut en kontaktannons där utan att bli lynchad pga mina preferenser, efersom jag inlett den A4-långa underhållningen med att jag önskar träffa en "(biologisk) man" och inte en "cis-man". Nej, jag kommer aldrig att börja använda benämningen cis framför en biologisk man eller kvinna för att beskriva varenda människa som INTE önskar byta kön. Och nej, det gör mig INTE till transfob. Den benämningen spottar folk ur sig så frekvent idag att det är ett hån gentemot de många individer som tyvärr drabbas av transfobi i samhället. Att jag säger man och kvinna följt av transman och transkvinna, eller queer om du hellre vill kalla dig det (att vi har olika tankar om biologi betyder inte att jag inte respekterar dig och dina önskningar, för gissa vad, jag är ingen transfob!), i stället för att prata om de som är OK med hur de föddes som "cis", säger inte ett förbaskat dugg om min kamp för allas rättigheter, som jag alltid har stått upp för ända sedan barnsben. Den kampen har  alltid varit könlös (förutom feminismen som varit för kvinnosaksfrågor, of course, men att kalla feminister för kvinnosakskvinnor idag anses också tabu eftersom det är "exkluderande" gentemot de som inte vill kallas kvinnor men ändå vill behålla epitetet feminist - dock bara om det rör queerfeminism, att vara anarkafemnist idag är näst intill skamfyllt då de som var detta för 10-15 år sedan gått över till queerfeminismen i 9 av 10 fall) eftersom det absolut viktigaste för mig är jämställdhet och jämlikhet oavsett kön och art.
 
Ibland önskar jag verkligen att jag hade en pistol, och när jag sköt med den så öppnade en helt ny värld upp sig framför mina ögon. En värld full av belästa, normkritiska människor som för den sakens skull INTE har en stör i röven och måste ifrågasätta exakt allting som en annan högstadieelev med en stör i det bakre hålet. Andas, för helvete. Så  sent som igår läste jag en tjej som fick frågan om varför hon använde knäckebröd i potatisgratängen till att handla om patriarkatet. Och det är så uppenbart sjuka varelser som dessa, som använder feminismens namn där de snarare borde använda sin korrekta diagnos namn, som gör att jag är en självhatande vänsterextremist och drar mig från politiska tillställningar just för att slippa dessa irationella ologiska människorna som inte lärt sig tänka innan de talar, och när de väl talar, ser jag bara frågetecken, eftersom merparten av dem yrar i nattmössorna och borde justera sin medicinering innan de gör fler politiska uttalande.
 
Och jadå, efter mina sista meningar här kan ni ge er sjutton på att de hade skrikit funkofob efter mig med. Det kan de roa sig med, då jag har exakt lika mycket tolkningsträde som de i den frågan, om inte mer, med tanke på att exakt varenda vaken sekund i mitt liv präglas av min mentala ohälsa. Jag råkar dock inte vara tappad i golvet för den sakens skull. Ofta undrar jag hur  dessa människor ser på standupkomik. Lisa Lampanelli torde ju vara Satans avkomma enligt dem, och stand up comedy den lägsta form av humor, eftersom någon faktiskt kan ta illa vid sig. Sälla ni, säger jag då, gör det!