Jag lever, men det är inte ett bra liv. Skrivandet har förlorat sitt syfte - det sista jag vill är att behöva återberätta vardagens elände efter att just ha upplevt det. Varje sekund är lidande och ilskan är större än någonsin. 2010 kunde inte avslutas på ett sämre sätt och 2011 kunde inte börja på ett mer olustigt. Nyckelorden är psykbryt, övergivenhet, separation, viktökning, maktlöshet.

Jag påbörjade "världens längsta blogginlägg" i januari för att berätta om mitt årsavslut men kunde inte förmå mig att skriva färdigt, så nu ligger sex A4 i utkastet och påminner mig om den sämsta tiden i mitt liv hittills. Det är (som vissa kanske har märkt) slutskrivet fram till dess att mitt liv har en viss mening igen. Som det känns nu betvivlar jag att det någonsin kommer en sådan.