
Jag drömmer om friska drinkar på en plats långt bort, god parfym, ett alldeles eget sminkbord, ett badkar där jag kan ligga och dra mig i timmar om kvällarna med hårinpackning och badskum från Lush, fungerande medicin (lithium på bilden, vilket antagligen kommer att testas snart då kombon lyrica/ergenyl/venlafaxin inte håller ångesten i shack; lithium sägs ju var det bästa för den bipoläre om än med trista biverkningar för många - systern tar dem dock och har inte upplevt några biverkningar, och våra kroppar fungerar i princip likadant) och en massa glada hundar som viftar på svansen och vill följa med mig hem för att jag är bäst på att gulla med små skällande saker på fyra ben. De får däremot lov att gå hem på kvällen, ty jag är allergisk och kan inte ha hela kvarterets hundar övernattandes hos mig.
Ja, det ser ju väldigt idylliskt ut på bilderna. Rosa och glamouröst, såsom man önskar att livet var, men i själva verket är väldigt långt ifrån ens realitet. Drömma kan man dock. Ungefär som jag skall göra nu när jag går och tar mig en cigarett med DARIN(!) i hörlurarna. Jag har aldrig följt "Så Mycket Bättre" eftersom jag förknippar det med medelåldern och medelåldern är något jag som nyss fyllda 25 fruktar mer än vägen dit självt. Min syster (uppmanar er än en gång att besöka Straighta brudens blogg där hon häver ur sig ett par klokheter emellanåt) har dock tjatat så mycket om serien att jag faktiskt tog mig tid att lyssna på ett par låtar. Det började med att jag hörde Maja Ivarssons version av "Want Ya!" och blev förälskad i den. Sedan lyssnade jag på originalet, och ja, jag måste erkänna att det är en riktig trosfuktare. Tycker dock lammköttets version av "En apa som liknar dig" är bättre, eftersom jag alltid gillat låten men hatat Olle Ljungströms röst. Såatte...nu har jag skämt ut mig tillräckligt. Storasyster lär vara nöjd. Sedan MÅSTE jag försöka sova. Har legat vaken hela natten plågad av ångest (det är som det brukar alltså, men vissa nätter är värre än andra) och har värk i både nacke och huvud. Att det är nyårsafton gör inte saken bättre. Jag kan leva med att sitta ensam på födelsedagar (dock kändes det ganska sorgligt att jag fyllde 25 en fredag och inte ens hade någon att vara med då, även om jag egentligen inte är mycket för att uppmärksamma åldrandet), men nyårsafton är ju en sådan dag då man "skall" vara tillsammans med andra. Finmiddag och hela baletten, ni vet. 2012 års sista dygn kommer med andra ord att vara fruktansvärt, men vi måste ju försöka vara starka och tänka att det blir bättre...