Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Bloppis: Smycken, 50:- styck

Kategori: Fyndhörnan

Samtliga smycken i detta inlägg säljes för 50:- styck. Ställ gärna frågor om du har några ang mått och dylikt, och glöm inte att ange din mailadress om du är intresserad och vill köpa något.
 
 
 
 
 
 
 

Pengar rullar in som de ska?

Kategori: Flytten till Malmö

 
Tog ut de skrynkliga sedlarna ur min spot on-sparbössa från Helsinki (vacker men väldigt dyr stad - ja, till och med dyrare än Stockholm - kommer därför inte att åka dit igen) i morse och räknade hur mycket pengar jag lyckats dra in på försäljning hittills i sommar. Kom upp i 1900:-, så snart har jag tjänat 2000:- på att sälja av saker. Nu måste jag vänta ett tag på att foten blir bättre så att jag kan bära ner de redan packade flyttkartongerna i källaren (Bussgods förvarar endast saker hos sig i 14 dagar innan de returnerar dem, så jag kan inte skicka ner något förrän i mitten av juli tyvärr), så att det blir enklare att städa och så att jag då kan ta hit folk som kan köpa mitt caféset på balkongen, köksbord och kökslampa. Kan i alla fall få 150 för cafésetet, 300 för köksbordet och 100 kronor för lampan (som fortfarande är i obruten förpackning trots att det är över ett år sedan jag köpte den). Innan jag slutligen lämnar lägenheten måste jag göra mig av med tv-bänk och tv (jag måste ju ha något att göra fram till 1 augusti), vilka lär gå på cirkus 500:- + 1000:-, så jag får ändå in en del. Den enda möbel jag kommer spara är min favoritbyrå införskaffad då jag flyttade hemifrån 2008. Den vägrar jag göra mig av med och kommer att stapla in i mina föräldrars garage oavsett om jag kommer få se den igen eller inte. Soffan däremot måste tyvärr kasseras. Efter att ha sålt sängen och legat på soffan ända sedan jag skaffade Princess - vilket nu är två månader sedan - så är den i för slitet skick för att sälja. Det känns vemodigt, för jag älskar verkligen min soffa, men livet går vidare med eller utan gulgrön sammetsmöbel med fransar nedtill (visst gör det?!). Sedan har jag en hel mängd med tjockiskläder som måste fotas, vilket jag bara känner...nej, nej, nej. Jag orkar inte. Jag skänker hellre bort allt till Röda Korset och går back 5000, än att stå timme efter timme och försöka fota olika plagg och göra dem rättvisa på bilden (vilket ändå aldrig händer varför det blir sålt för mycket mindre än vad det egentligen är värt, och frakten för plagget går i de flesta fall på mer än själva plagget). Önskar att man kunde arrangera en bytes- och köpesdag för tjockisar här runt Luleå, så kunde jag ha mina kläder till försäljning där. Enkelt och bekvämt. För det är bara att erkänna, de kläderna är många kilo bort för att jag skall få på mig dem, och när de kilona väl är borta kommer jag att ha ändrat smak och inte längre vilja ha dem.

(Smärta) I natt är du min

Kategori: Hälsa

 
Det spelar ingen roll vilket beroende du varit fäst vid, eller hur lång tid det gått sedan du officiellt lagt av. En matmissbrukare kommer att sukta efter mat, en före detta rökare kommer att drömma om de där första blossen till morgonkaffet, en alkoholist kommer att tacka nej till inbjudan efter inbjudan till fester där det serveras alkohol eftersom hen inte kan kontrollera sig och bara ta "ett par öl". Samma sak gäller någon som en gång sett en för de flesta vass men helt vanlig kartongöppnare, som ett sätt att dränka sina sorger i sitt eget blod för ett par timmar. När du är en missbruksperson, som inte har kontroll över dig själv, vad det än må gälla, är ensamhet den största boven i dramat. Inte du själv.

Jo tack, vi vet att "bara Du kan förhindra skogsbränder" men det är ensamheten som gör dessa återfall möjliga. Och därför är jag väldigt tacksam att jag inte längre kommer att bo ensam utan faktiskt måste göra det aktiva valet att ändra mina destruktiva vanor. Jag kommer inte att kunna leva som jag har gjort, och det är precis det mönstret jag har behövt bryta så länge. Jag klarar inte av att bryta ihop för minsta lilla och att då jag varje gång jag gör detta, tar till någon form av destruktiv utväg. Där ett tag var det shopping (webshopen ni vet, som min maniska sida styrde över helt, när det plötsligt kördes över helt av den depressiva sidan som frågade "vad fan håller du på med? du kommer inte orka ta tag i det här nu!"). Jag tror dock att det finns en mening med det mesta, hade jag inte suttit hemma och varit destruktiv på egen hand och ätit mig fet, hade jag förvisso varit mycket snyggare, men också befunnit mig i betydligt allvarligare situationer. Jag är helt övertygad om att jag om jag hamnat i fel sällskap hade varit en fullfjädrad knarkare idag. Jag vägrar tacka ensamheten för att ha skyddat mig från det under 25 års tid och i stället tillfört sådan otrolig smärta från andra håll, men jag slipper åtminstone vara 25 år gammal med drogmissbruk och prickar i registret. Vem vet, jag kanske till och med hade varit så fucked up i huvudet att jag gått och blivit på smällen mitt i allt, trots att alla vet hur jag känner inför graviditeter och fortplantning. Tänk vilken mardröm, att vara en risig ung singelmorsa med en avkomma vars far är hämtad direkt från Individuella Programmet. Att vara snygg i sin tonår är inte bara positivt med andra ord.
 
Jag har haft en jävlig bakgrund, men det finns inget som hindrar mig från att få en litet bättre framtid. Bara jag kan hålla mig i skinnet och andas djupt de gånger jag inte kan annat än hyperventilera. Jag skall ta hem en mängd avslapningsljud och bara ligga och meditera på sän...soffan till detta på kvällarna. Allt för att lära mig att "slappna aaav" i stället för att behöva ta taxin till akutpsyk (jag är fortfarande fly förbannad över att han var orsaken till att jag behövde åka upp dit och bli så illa behandlad som blev, och inte nog med det så fick jag stå för taxiresorna på 300 kronor enkel väg med - som om det inte var tillräckligt att jag lämnat nya saker till ett värde av minst 1500 kronor hos aset i Umeå som han aldrig hade värdighet att skicka tillbaka).
 
Nej, vem fan försöker jag lura? Hellre drogproblem än att behöva leva så isolerat och ensamt som jag gjort hela mitt liv. Om jag knarkat hade jag i alla fall haft vänner och inte känt behovet av att hetsäta socker dagligen vilket är den värsta drogen av alla. Knark kan man go cold turkey med, men socker och mat kommer man inte undan. Det är som att tvinga en alkoholist dricka litet grann varje dag. "Äta måste man, annars dör man". Jo, jag vet tyvärr att det är så, och jag vet också att det delvis är ätandet som är på väg att ta död på mig. Det är ju inte så att jag kommit någonstans med mitt liv nu heller. Det är orsaken till att jag flyttar, men nu har det dykt upp nya bekymmer på vägen i stället. Men vad hade jag väntat? Inget går som smort i Söderbergskans tillvaro. Det enda som någonsin gått som smort är plåtarna då jag bakat och ätit mig ännu fetare och än mer oattraktiv i omvärldens och mina egna ögon. Jag har inte en enda outfit som jag kommer i och kommer att tvingas att gå klädd i samma genomsvettiga, långärmade och obekväma trasa exakt hela sommaren. Det känns för jävligt och jag känner ren totalvägran inför att visa mig ute. Eller inne tillsammans med någon. Jag vägrar att träffa någon i det skick jag är nu. Då låter jag dem hellre se mig död - och gärna för mig, jag har aldrig haft något emot tanken på det. Jag fasar nog mycket bara inför att träffa min hyresvärd sedan två år tillbaka för att lämna igen taggar och nycklar. Han har inte träffat mig sedan jag flyttade in och det är 20 kilo sedan. - Den äldre mannnen som bor mitt emot mig i trapphuset nämnde härom veckan att han aldrig sett mig i huset förr. Jag stod fast vid att jag har bott här i två år men han var säker på att han aldrig sett mig, och när det gick upp för mig att det inte var demens från hans sida (han verkar klar i huvudet annars), utan min extrema viktuppgång som orsakat detta, var den dagen förstörd. Jag gick in, låste om mig och hetsåt medköpt godis samtidigt som tårarna rann över vetskapen att jag inte klarar av det här själv, men att jag inte heller kommer att få någon proffesionell hjälp.

Det är helt enkelt kört för mig, och kom nu kära läsare inte med några diettips. Jag har provat ALLT i boken, varenda jävla bantningskur som skrivits OCH att "bara förbruka mer än du stoppar i dig" (för det går ju skitbra, tills återfallet kommer, och tro mig, det är bara en tidsfråga innan det kommer!), till skillnad från typ 50% av alla som genomgått en GBP idag som inte ens provat hälften. (Ja, jag är fortfarande lika kritisk som innan jag började gå i dessa tankar - jag kommer aldrig att anse att unga tjejer med mat- och bakbloggar eller uppenbara önskningar om att gå ner för att kunna börja dejta "snygga" killar i stället för de som de fått nöja sig med som tjocka, samt shoppa från Nelly och Vero Moda förtjänar att genomgå en GBP - det skall vara den absolut sista utvägen när man står mellan liv och död, och jag har totalvägrat denna tanke sedan 18 års ålder eftersom jag velat klara mig själv, men det är så uppenbart att jag inte kan det. Mötet på Sunderby Sjukhus gjorde mig dock bara äcklad, ty där satt människor och ställde frågor så dumma att jag hade kunnat slå in samtligas pannben utan minsta ånger: "Va!? Är det kalorier i saft? Får man dricka kaffe efteråt? Kan man använda kryddor i maten?" Käre Jesus, jag viger mitt liv åt dig bara du gör så att allmänheten inte buntar ihop mig med dessa opålästa retards bara för att jag liksom dem är tjock. Tyvärr är det ju just det samhället gör.) Jag har ett missbruk, och ingen som helst kontroll. Jag kommer att äta mig själv till döds snart, eftersom jag ändå inte känner att jag har någonting att leva för.