Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Återfall och ångestattacker

Kategori: Borderline/Bipolär

 
 
Denna tisdag har varit fruktansvärd från början till slut. Jag skakade av ångest hos kuratorn som det känns som att jag gått hos i en evighet mot min vilja - det enda jag vill är att träffa en psykolog men det finns det inga resurser till i Norrbotten. Här sysslar man inte med behandling. Man medicinerar och anser att patienterna själva skall lösa sina problem utan någon som kan hjälpa dem på traven. Det enda som skiljer denna dag från andra är att jag den här gången lyckades klämma in grav ångest gällande två vitt skilda personer i stället för den enda som vanligtvis får mig att sjunka ner till marken. Kvällen var dock värst. Jag må ha känt en enormt stor besvikelse gentemot den ena personens läggning, men i vanlig ordning är det separationen som får mig att överväga att dränka mig själv och önska att jag slutar upp som fiskmat på havets botten. Jag tror det beror på att jag lägger mitt liv i andras händer för lätt. Jag kan varken hantera relationer eller uppbrott. Jag måste därmed acceptera att jag kommer att leva ett kärlekslöst liv, vilket gör jävligt ont eftersom jag prioriterar passionerad, monogam kärlek framför såväl karriär som pengar och fritidsintressen. Jag är en romantiker av den gamla skolan, så är det bara. Min högsta önskan är att en dag bli älskad. Jag antar att det beror på att jag varit så ensam under hela mitt liv, och när någon väl kommer in i det klarar jag inte av att släppa taget, även om människan i fråga inte förtjänat mig på långa vägar.
 
Mina ögonlock är svullna från gråten och mitt högra ben är sårat från den hobbykniv jag idiotiskt nog köpte med mig från Coop förra veckan (att se den hänga där förde mig tillbaka till min tonår, när jag satt uppe på mitt stökiga flickrum, karvade i mig själv och såg mer ut som en julskinka än en flicka). Jag har ju slutat skära mig officiellt sedan flera år tillbaka - jag har inte längre den problematiken. Ibland drabbas jag dock av återfall, och i kväll kände jag att jag inte hade någon annan utväg. Nu sitter jag med hushållspapper och maskeringstejp runt benet för att inte bloda ned soffan jag sover i (har ju sålt sängen sedan ett tag tillbaka och legat i soffan ända sedan jag hämtade hem Princess, då för att göra henne sällskap, men nu har det blivit en vana). Även fast jag kommer slänga den på tippen innan flytten känns det inte så lockande att ligga de tre resterande veckor jag har kvar i Norrbotten i en nedblodad soffa som påminner mig om denna kväll.
 
Det gör så ont att ständigt känna sig utanför, att var man än hamnar känna sig udda, malplacerad och allmänt fel. Jag kan inte relatera till andra människors livsstil och jag känner mig inte hemma i någon miljö. Allt jag kan se framför mig är hopplöshet, mörker och åter mörker. Jag vill inte mer. Jag kan inte ljuga om den saken. Jag har försökt att vara stark så länge, men jag lyckas aldrig bibehålla den masken. Jag kan inte se något värde i mig själv längre, tvärtom ser jag mig själv som fullständigt värdelös. Att bli lämnad och ersatt är för mig det ultimata beviset på det. Trots att man givit allt räckte man inte till, och det är det som får mig att vilja lämna jordelivet mer än något annat.
 
Att försöka somna är ingen idé. När man ändå skall upp om ett par timmar för att dra sig iväg till det jobb man hatar (men snart äntligen slipper) är det efedrintabletter som gäller i stället för att undvika att däcka mitt på blanka da'n, alternativt somna framåt morgonkvisten och komma på tok för sent. Jag ver att onsdagen kommer kännas lika jävlig eftersom ingenting har släppt. Jag har dock inga tårar kvar för tillfället, i stället kommer ilskan fram. Jag kokar inombords och vill ge mig ut på en mördarrunda à Kill Bill. Det är inte jag som skall behöva blöda. Jag har inte gjort något fel.

Skapligt handlingskraftig men likväl ångestfylld

Kategori: Borderline/Bipolär, Flytten till Malmö

Det var en jobbig timme hos kuratorn. Jag känner fortfarande ingen mening med livet och vet inte hur jag skall ta mig ur denna röra. Hon menar att jag ändå är handlingskraftig som kontaktat läkare angående min vikt (jag kommer inte att klara av det på egen hand, jag måste få hjälp på något sätt då jag förlorar kontrollen varje gång jag försöker leva normalt alternativt gå på diet), tagit tjänstledigt och flyttar härifrån då det är något jag velat göra sedan första gången vi träffades. Varje gång har jag beklagat mig över hur mycket jag vantrivs i denna stad och att jag inte ens vill bli sedd ute i den. Tidigare var ju målet Umeå, men sedan Cihan krossade mitt hjärta och mina planer gick ju det i stöpet. I stället valde jag att bli trångbodd kombo inom loppet av ett par dygn. Det trodde jag aldrig om mig, men jag tror att det kommer att fungera bra. Jag kommer åtminstone att fungera betydligt bättre än vad jag gör i den här tvåan. Jag tror att min avsaknad av sällskap gör mig mer nedstämd än vad jag redan är. Jag är inte den som känner att jag hela tiden vill ha folk omkring mig, tvärtom, men jag saknar någon likasinnad. Det känns inte som att någon förstår en och när man berättar vad man gått igenom i sitt liv är det fler som oförstående höjer på ögonbrynen än känner att de på ett eller annat sätt kan relatera. Jag behöver någon som kan relatera till mina känslor. Här i Luleå är jag helt ensam utöver på somrarna då min syster kommer upp för att jobba ett par månader. Dock är vår relation trasig och det är mer konflikt än umgänge. Min familj är som tagen ur en Lars Norén-pjäs och det är inte gärna jag talar om den, vilket många också kan finna något underligt. "Hur skall man lära känna en person som inte vill berätta något om sin bakgrund? Vad har hon att dölja?" Jag döljer inget, jag önskar bara få lägga så litet tankeverksamhet som möjligt på det. Jag vill gå vidare, vända sida i blocket som jag alltid bär med mig i väskan och finna ett blankt blad, inte ännu ett nedklottrat med förtvivlade utrop i stil med "JAG HATAR HONOM!!!" upprepat över hela sidan.
 
Faktiskt är det ju så att vikten och viljan att komma bort från Luleå är de primära problem som jag enklast kan förändra, och nu har jag äntligen tagit tag i detta. Gjort verklighet av två av mina mål. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas, men nu har jag svalt stoltheten och den 20 juni skall jag träffa en läkare för att diskutera min vikt (gick upp 11 kilo på två månader efter att min och umeåbons relation började gå utför - två månader av ren kur Nutrilett var alltså helt bortkastat). Jag började gråta när jag provade en kofta som jag haft i början av året som nu sitter så tight att jag knappt får upp den över armarna. Det är inte så här jag vill leva. Fångad i min egen klumpiga kropp. Den känslan har nog varenda överviktig person haft. Min vikt begränsar mig i mitt liv och det får den ta mig fan inte göra längre. Jag har slagits med övervikten i exakt hela mitt liv. Redan som bebis var jag stor och i öppna förskolan fick jag höra både det ena och det andra av mobbarna, som återkom då skolorna slogs ihop på högstadiet, och givetvis fortsatte hånandet då. 
 
Folk menar att "viktnedgång inte gör dig lycklig". De vet inte vad de pratar om. Jag har varit sjukligt fet, och jag har under en mycket kort period varit nära nog att ses som normal. Folk behandlar dig annorlunda när du inte är tjock, du kan klä dig exakt hur du vill och du har hela världen framför dig. Som tjock får du i stället dras med fettoskämt, folks blickar och tankar om att du skulle vara ofräsch, kläder du egentligen inte vill bära och usel kondition. För att inte tala om ångesten av att behöva se sin egen spegelbild och känna hur nya bristningar uppstår en efter en på din kropp. Jag kan inte ha några kläder som jag kunde ha för två månader sedan. Faktum är att allt jag äger är för litet nu. Därför måste jag göra något åt detta. Jag vill absolut inte bli smal, jag vill vara snyggt kurvig och att kläder jag vill ha faktiskt tillverkas i min storlek. Det gör de inte nu. Jag kommer således inte att kunna få jobb i en klädbutik. Det är helt uteslutet och kräver minst 20 kilos viktnedgång idag. Minst.
 
Jag har hållit på att förbereda mig med att kolla upp allt som måste göras inför flytten (val av vårdcentral, val av närpsykiatri för att ordna en remiss i tid, kolla upp valpkurser, söka upp fler företag som kan vara en potentiell källa till arbete, kontakta föreningar jag vill engagera mig i så småningom, plocka inför loppmarknaden på Hägnan på lördag) och det känns SÅ skönt att för ett par sekunder tänka på annat än honom, på livet jag stått ut med hittills, på att äntligen få börja om på en ny kul och finna rutinen, ta upp kampen om glädjen som jag längtat så länge efter att få känna. Att våga flytta 150 mil, till helt okänd mark, är det bästa beslutet jag tagit sedan...2009? Jag kan vara företagsam när jag sätter manken till. It's not all TV and icecream.
 
(Och så kommer en tv-reklam för ännu en patetisk dejtingsida upp. Jag tänker på Cihan och hur han dejtat runt varannan desperat liten slyna i Umeå, eftersom han själv är lika desperat. Det äcklar mig, och ångesten är tillbaka, och jag vet inte vad jag skall göra för att avleda tankarna. Hittills har ju tabletter varit min tillflyktsort, men nu är de helt förbrukade, inga fler kommer att skrivas ut. Jag har bara mig själv och ingenting mer. Han har henne och har antagligen hunnit knullat henne fler gånger än han knullade mig vid det här laget. Båda verkar vara desperata töntar, så de har säkerligen väldigt trevligt tillsammans. Hon kan ge honom något jag inte kunde. Jag var helt enkelt inte tillräcklig. Jag var inte ens värd den lilla respekt att vänta ett tag innan man ger sig in i en ny relation när man precis lämnat den människa man vet skulle gå genom eld och vatten för en, trots att han var en idiot hela tiden. Jag har varit så dum, och kanske är det lika bra att slippa honom. Jag hade aldrig klarat av att leva med en så barnslig "man" som han. Det är en otroligt dålig egenskap jag har - jag är oförmögen att lämna dåliga människor. Jag borde ha avbrutit allt redan i december, i stället drog jag ut på det och lät honom förstöra mig helt i april. Vad har jag lärt mig av detta? Lita på män gör jag inte, så jag kan inte påstå att jag lärt mig något. Möjligtvis att inte överrösa din partner med gåvor och slösa dina pengar på en person som aldrig ger igen något, vare sig själsligt eller materiellt. Behåll pengarna och lägg dem på något för dig själv i stället.)

Inlagd

Kategori: Borderline/Bipolär



Det dröjde inte ens två veckor innan han hittade en ny. Blir man "kär" så lätt i någon, och har så litet samvete i kroppen att man börjar träffa någon innan man sagt upp kontakten med den man är med, så är det ganska uppenbart att människans känslor hänger på ett strå, och vid minsta vindpust faller den å. Det äcklar mig att han säger sig vilja ha ett "seriöst förhållande" när han går vidare från tjej till tjej i turbofart. Framför allt är det otroligt respektlöst mot den man sagt sig känna mer för än någon annan. Jag känner mig så otroligt sårad, bitter och övergiven. Känslan av att vara ersättbar är den värsta som finns. Jag har givit mig själv upprepade knytnävsslag i huvudet för att låta bli att skrika min förtvivlan rakt ut, och har nu stora bulor över hela huvudet. Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, men jag vet att om jag är hemma kommer jag att dricka sprit och karva i mina ben tills blodet forsar. Han är en feg och föraktansvärd människa. Egentligen borde han betala för mina taxiresor hit till psykakuten, eftersom det är hans vidriga beteende som gjort mig självmordsbenägen. Jag överväger att dränka mig så fort isen smält bort, eftersom en tablettöverdos sällan leder till döden. Att däremot ta tillräckligt många tabletter nedsköljda med alkohol för att inte orka simma i land när man väl kastat sig ner i vattnet, är ett säkrare sätt. Tack för den goda idén, Ann Heberlein (som skriver om samma metod i den fantastiska boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".