Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Återfall och ångestattacker

Kategori: Borderline/Bipolär

 
 
Denna tisdag har varit fruktansvärd från början till slut. Jag skakade av ångest hos kuratorn som det känns som att jag gått hos i en evighet mot min vilja - det enda jag vill är att träffa en psykolog men det finns det inga resurser till i Norrbotten. Här sysslar man inte med behandling. Man medicinerar och anser att patienterna själva skall lösa sina problem utan någon som kan hjälpa dem på traven. Det enda som skiljer denna dag från andra är att jag den här gången lyckades klämma in grav ångest gällande två vitt skilda personer i stället för den enda som vanligtvis får mig att sjunka ner till marken. Kvällen var dock värst. Jag må ha känt en enormt stor besvikelse gentemot den ena personens läggning, men i vanlig ordning är det separationen som får mig att överväga att dränka mig själv och önska att jag slutar upp som fiskmat på havets botten. Jag tror det beror på att jag lägger mitt liv i andras händer för lätt. Jag kan varken hantera relationer eller uppbrott. Jag måste därmed acceptera att jag kommer att leva ett kärlekslöst liv, vilket gör jävligt ont eftersom jag prioriterar passionerad, monogam kärlek framför såväl karriär som pengar och fritidsintressen. Jag är en romantiker av den gamla skolan, så är det bara. Min högsta önskan är att en dag bli älskad. Jag antar att det beror på att jag varit så ensam under hela mitt liv, och när någon väl kommer in i det klarar jag inte av att släppa taget, även om människan i fråga inte förtjänat mig på långa vägar.
 
Mina ögonlock är svullna från gråten och mitt högra ben är sårat från den hobbykniv jag idiotiskt nog köpte med mig från Coop förra veckan (att se den hänga där förde mig tillbaka till min tonår, när jag satt uppe på mitt stökiga flickrum, karvade i mig själv och såg mer ut som en julskinka än en flicka). Jag har ju slutat skära mig officiellt sedan flera år tillbaka - jag har inte längre den problematiken. Ibland drabbas jag dock av återfall, och i kväll kände jag att jag inte hade någon annan utväg. Nu sitter jag med hushållspapper och maskeringstejp runt benet för att inte bloda ned soffan jag sover i (har ju sålt sängen sedan ett tag tillbaka och legat i soffan ända sedan jag hämtade hem Princess, då för att göra henne sällskap, men nu har det blivit en vana). Även fast jag kommer slänga den på tippen innan flytten känns det inte så lockande att ligga de tre resterande veckor jag har kvar i Norrbotten i en nedblodad soffa som påminner mig om denna kväll.
 
Det gör så ont att ständigt känna sig utanför, att var man än hamnar känna sig udda, malplacerad och allmänt fel. Jag kan inte relatera till andra människors livsstil och jag känner mig inte hemma i någon miljö. Allt jag kan se framför mig är hopplöshet, mörker och åter mörker. Jag vill inte mer. Jag kan inte ljuga om den saken. Jag har försökt att vara stark så länge, men jag lyckas aldrig bibehålla den masken. Jag kan inte se något värde i mig själv längre, tvärtom ser jag mig själv som fullständigt värdelös. Att bli lämnad och ersatt är för mig det ultimata beviset på det. Trots att man givit allt räckte man inte till, och det är det som får mig att vilja lämna jordelivet mer än något annat.
 
Att försöka somna är ingen idé. När man ändå skall upp om ett par timmar för att dra sig iväg till det jobb man hatar (men snart äntligen slipper) är det efedrintabletter som gäller i stället för att undvika att däcka mitt på blanka da'n, alternativt somna framåt morgonkvisten och komma på tok för sent. Jag ver att onsdagen kommer kännas lika jävlig eftersom ingenting har släppt. Jag har dock inga tårar kvar för tillfället, i stället kommer ilskan fram. Jag kokar inombords och vill ge mig ut på en mördarrunda à Kill Bill. Det är inte jag som skall behöva blöda. Jag har inte gjort något fel.
Kommentera inlägget här: