Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Hur kunde det bli så här?

Kategori: Hälsa

Har inte sovit en blund inatt, vilket innebär att detta kommer bli en mycket lång dag, med eller utan dator (de första nätterna var jag utan vare sig lektyr eller internet, vilket känns - jag lider med de som var ångestdrabbade innan internet dök upp och kunde distrahera dem). Jag hatar att vara begränsad även om jag inte skulle ha gjort något "hemma" (vägrar kalla min bostad för hem, ett hem är något man längtar att återvända till). Skulle kunna kolla på film på Netflix (har självklart det amerikanska utbudet, svenska Netflix är ett lika stort skämt som svensk filmindustri idag) men har ingen koncentration, ingen fokus. Tankarna snurrar i huvudet och jag känner mig så otroligt rastlös. Klättrar på väggarna inombords och vill bara försvinna långt härifrån. Resa långt bort och aldrig återvända. Jobba som diskare i något varmare land, skriva om mitt nya liv och bara leva i frid tillsammans med Princess någonstans, antingen i en stad nära vattnet eller i en storstad. Bara jag slipper vara här. Jag måste dock förklara mig själv att det inte funkar så. En rastlös själ kommer inte att tillfredsställas bara för att hen lämnar staden. Rastlösheten kommer inifrån, inte utifrån. Man måste alltid börja att jobba med sig själv. Det finns människor som flyttar från stad till stad genom hela sitt liv för att de aldrig lyckas känna sig hemma, utan att inse att det inte är staden det är fel på. Det är något inom en själv som man måste ta tag i.
 
Frågan är hur folk lyckas. Jag hör talas om folk som berättar att de mått dåligt tidigare men är friska idag. Hur har de burit sig åt? Mindfulnessövningar och meditation är helt uteslutet för min del då jag inte kan slappna av. Enda gången jag slappnar av är när jag ligger i sängen och lyssnar på tv-serier. Inte mycket till mindfulness men jag slipper åtminstone tänka på all misär. Jag är trött på att bara ta en massa tabletter som inte hjälper mig ett skvatt, att gå runt med dubbeldiagnoser utan att få någon hjälp. Står fortfarande i kö för att få träffa en psykolog (i Luleå fick jag inte ens träffa någon efter tre år) men jag får se hur den här gruppterapin jag skall börja fungerar. Den pågår under 16 veckor och jag tror att det hade varit bra att vara sjukskriven under den tiden då jag kommer att behöva lägga ner en hel del tid på den. Den är inte lika krävande som DBT som pågår under flera år, men kräver ändå ett visst engagemang. Då har jag dessutom tid på mig att försöka skapa rutiner och läka, stärka mig själv så att jag blir redo för att ge mig ut i arbetslivet igen. Jag skäms så mycket över att vara arbetslös och sitta inne på en psykadelning medan andra jobbar och sliter. Jag vill också bidra med något till samhället. Eftersom jag inte får några bidrag utan lever helt på egna sparpengar är det ju ingen som kan kalla mig parasit (OBS! det är inte mina egna åsikter utan i synnerhet högerns, vilket är så långt från mina egna värderingar man kan komma) men jag vill ändå vara med och göra något, inte bara sitta hemma och känna hur livet går förbi en.
 
Jag undrar ofta hur det kunde bli såhär. Jag tänker "varför just jag?". Varför skulle just jag bli ett psykfall som saknar livsvilja och är oförmögen att glädjas? Varför är mitt liv så tomt? Jag sätter inte på mig någon offerkofta, men frågeställningen finns likväl där. Jag vet ju att barndomen format en, att ens föräldrar påverkat en enormt. Tryggheten fanns inte där. Det var konstant bråk hemma och även om vi inte blev slagna (min syster säger att vi blev det men jag har inget minne av det, kanske var jag för ung eller så har jag förträngt det - visst har vi fått ett par örfilar, men den enda gången jag minns att jag blev riktigt illa slagen var när jag var 15 år och hade bråkat med min syster och hennes flickvän, jag skrek något tonårsupproriskt åt dem och han fick nog, tog tag i mig, slog mig med knytnävarna, tryckte ner mig i kökssoffan och spottade mig i ansiktet - hade jag varit modigare hade jag anmält honom, men när man är 15 år vill man inte hamna hos en fosterfamilj, hur jävlig ens egen än är) men vi hotades ständigt med stryk om vi gjort något. Jag minns hur pappa brukade jaga oss upp för trapporna när han var arg, och jag skyndade mig upp till mitt rum och höll för dörren. Det är kanske inte någon ovanlighet men jag vet att det är en sådan sak som gjorde mig väldigt osäker. Vi hade ofta rumsarrest, inte husarrest som resten av barnen på gatan, och fick sitta instängda i våra rum. Det är inte heller ovanligt, många barn uppfostras på det viset, men likväl var det en sådan grej som jag mådde väldigt dåligt av. Familjens ekonomi var en annan, vi hade aldrig råd att köpa sådant som de andra familjerna införskaffade till sina barn och jag kunde aldrig delta i samma aktiviteter. Således lärde jag mig aldrig åka skridskor, skidor eller ens att simma. Jag tror inte det berodde på att de inte hade råd egentligen, jag tror att de bara fann det onödigt helt enkelt Mina föräldrar är sådana personer som aldrig borde ha skaffat barn eftersom deras uppfostringssätt var helt åt skogen. Det enda jag är tacksam över är att min mor lärde oss att respektera djur, men i övrigt var det enbart ett rent helvete att växa upp på 25:an. Redan vid sju års ålder började jag att hata min mor, och det har hållit i sig. Jag har aldrig stått nära någon av mina föräldrar, men det är definitivt min far som jag tyckt bäst om, trots hans drickande. Både han och mamma förnekar hans alkoholism, samtidigt som hon skriker på honom varje gång han dricker, och det är dagligen numera. Jag klarar inte av att vistas i deras hus mer än 20 minuter innan jag drabbas av psykbryt och måste ta mig därifrån. Det är konstant höga röster och tjat från moderns håll. Vattna blommorna, sätt ut katten, hämta en Ramlösa, etc, etc. Hon är sjuk men fortfarande kapabel till att görade sakerna själv, dock är hon en extremt lat person och kan hon få någon annan att göra saker, så ser hon till att det blir så med, så att hon kan sitta på sin speciella kontorsstol  köket och lägga patiens eller bläddra i Året Runt. Eftersom jag inte vet vilka som läser detta tänker jag inte gå in på några detaljer, det kommer att komma i framtiden när tiden är mogen.
 
Jag påbörjade nämligen en bok om min familj förra året. Själklart kommer inga namn att nämnas, och jag kommer antagligen att ge ut den under pseudonym. Det känns viktigt för mig att dela med mig av min uppväxt, de historier jag fått höra. Mitt liv är som en pjäs av Lars Norén och det vore orättvist mot världen om den berättelsen inte slutar upp under "biografier" på landets bibliotek. Har dock bara avklarat första kapitlet. Det dröjde inte länge innan jag drabbades av writer's block. Anekdoter har jag många av, det är mer i vilken ordning de skall hamna som är problemet. Jag tror att jag kommer att skriva fristående kapitel och flirta med lyriken. Att skriva sammanhängande är inte något jag är bra på. Jag är medveten om att jag kan skriva, men att sätta ihop texter till en lång historia...not so much. Därför är skönlitteratur helt uteslutet för min del. Det finns så många bra skönlitterära böcker redan så det räcker och blir över. Jag har alltid älskat att skriva, men jag har så mycket jag måste få ur mig innan jag kan ta det vidare och skriva om andra ämnen. Min bakgrund förföljer mig fortfarande och jag måste känna att jag kan avsluta det kapitlet innan jag påbörjar ett nytt.

26

Kategori: Allmänt

Tillbringat både jul och födelsedag på akuten. Inlagd på sin 26-årsdag. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns trist, men jag antar att folk som gissar att jag är 22 när jag frågar väger upp den enorma känslan av ensamhet. För någon som lever så ohälsosamt som jag är det en stor komplimang.

Vad har ni för nyårslöften i år? Mina är att gå ner 30 kg, fullfölja gruppterapin jag skall börja, få rutin i mitt liv, skaffa ett jobb så snart som möjligt och när jag gjort det flytta långt bort från rummet jag hyra nu. Sjukskrivning eller jobb, det finns inte något annat alternativ. Jag måste få in pengar så att jag kan fortsätta leva här. Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag måste bli bättre. Jag måste kunna leva ett normalt liv, precis som "alla andra" och inte gå under vid varje litet hinder. Jag måste orka ge Princess det hon behöver. Jag måste också inse att jag är lika mycket värd som andra människor, även om det är ett väldigt stort steg att ta. Jag känner mig konstant utanför och ovälkommen, bortglömd och osynlig. Jag vill inget hellre än att vara "normal", men hur blir man det när man inte känner till normerna? Vad är brukligt och vad är ett passade beteende för en 20-nånting kvinna som vill bete sig som andra kvinnor i samma ålder? Sex and the City-boxen kommer jag inte att köpa, så det kan ni glömma, men utöver det? Jag vet förvisso inte om en makeover skulle göra så mycket egentligen. Jag flydde ju 150 mil för att börja om på nytt och jag såg ju hur det gick. Det gick inte alls. Problem har i stället blivit fler.
 
Kanske skall jag sluta drömma om vad som skall hända och ta en helvetisk dag i taget. Dock gillar jag inte att leva i nuet, det gör mig fruktansvärt uttråkad. Jag vill drömma mig bort och sedan tänka att jag minsann skall nå dit. Jag skall bli vacker, öppna en butik, inreda, ha en fin liten lägenhet, hyfsad inkomst (så att jag klarar mig och kan unna mig litet på sidan om) välpolerade naglar, brun utan sol från Clarins och en brazilian wax. Jag skall ha en rejäl intelligent och intellektuell karl som älskar mig och Princes skall ha gått 543 kurser i vardagslydnad och gör äntligen som jag säger. På helgerna skall jag agera ståuppare och på min fritid spelar jag i en amatörteatergrupp och skriver små krönikor. Det är sådant jag drömmer om. Kanske är karln för mycket att begära då jag förstått att män inte kan älska som kvinnor, men det övriga, är det verkligen för mycket att begära? Det känns ändå som en realistisk dröm. Jag kanske redan borde ha åstadkommit allt detta vid 26 års ålder, men är man ett psykfall får man räknad med att man ligger ett par år efter i utvecklingen. Det kanske är därför folk tror att jag är yngre än vad jag är? Min sjukdom har gett mig en släng av Benjamin Button-fenomenet. Nå, jag tackar och tar emot. För att röka och leva på godis har jag väldigt bra hy. Det är bara allt detta fett, 50 kilos övervikt som måste bort och eftersom jag inte kommer klara det själv vet jag att jag måste vända mig till en läkare, hur ogärna jag än vill. Min ätstörning kommer inte försvinna av att jag bantar ner mig med Allevo i åtta månader. Jag kommer att gå upp allt lika fort igen. Nu var det dock inte det jag tänkte orera om. Ville bara göra en liten uppdatering om vad som sker i mitt såkallade liv. Jag skulle dock inte vilja kalla detta liv. Snarare "en patetisk ursäkt" till ett liv. Det känns mer realistiskt.
 
Nu skall jag gå ut i korridoren och vanka av och an tills någon av de otrevliga skötarna säger åt mig att gå in på mitt rum trots att liggai  sängen och tänka ger mig enorm ångest. Det är knappat något en zopiklon och en oxascand råder bot på. Nåväl, har i alla fall lyckats knåpa ihop en fånig liten raptext i brist på annat att göra. "In the hood" kallar jag den. God natt på er och god fortsättning!

Nåväl, en julhälsning till er som firar

Kategori: Hundmamma