Söderbergskan

Har inte sovit en blund inatt, vilket innebär att detta kommer bli en mycket lång dag, med eller utan dator (de första nätterna var jag utan vare sig lektyr eller internet, vilket känns - jag lider med de som var ångestdrabbade innan internet dök upp och kunde distrahera dem). Jag hatar att vara begränsad även om jag inte skulle ha gjort något "hemma" (vägrar kalla min bostad för hem, ett hem är något man längtar att återvända till). Skulle kunna kolla på film på Netflix (har självklart det amerikanska utbudet, svenska Netflix är ett lika stort skämt som svensk filmindustri idag) men har ingen koncentration, ingen fokus. Tankarna snurrar i huvudet och jag känner mig så otroligt rastlös. Klättrar på väggarna inombords och vill bara försvinna långt härifrån. Resa långt bort och aldrig återvända. Jobba som diskare i något varmare land, skriva om mitt nya liv och bara leva i frid tillsammans med Princess någonstans, antingen i en stad nära vattnet eller i en storstad. Bara jag slipper vara här. Jag måste dock förklara mig själv att det inte funkar så. En rastlös själ kommer inte att tillfredsställas bara för att hen lämnar staden. Rastlösheten kommer inifrån, inte utifrån. Man måste alltid börja att jobba med sig själv. Det finns människor som flyttar från stad till stad genom hela sitt liv för att de aldrig lyckas känna sig hemma, utan att inse att det inte är staden det är fel på. Det är något inom en själv som man måste ta tag i.

 

Frågan är hur folk lyckas. Jag hör talas om folk som berättar att de mått dåligt tidigare men är friska idag. Hur har de burit sig åt? Mindfulnessövningar och meditation är helt uteslutet för min del då jag inte kan slappna av. Enda gången jag slappnar av är när jag ligger i sängen och lyssnar på tv-serier. Inte mycket till mindfulness men jag slipper åtminstone tänka på all misär. Jag är trött på att bara ta en massa tabletter som inte hjälper mig ett skvatt, att gå runt med dubbeldiagnoser utan att få någon hjälp. Står fortfarande i kö för att få träffa en psykolog (i Luleå fick jag inte ens träffa någon efter tre år) men jag får se hur den här gruppterapin jag skall börja fungerar. Den pågår under 16 veckor och jag tror att det hade varit bra att vara sjukskriven under den tiden då jag kommer att behöva lägga ner en hel del tid på den. Den är inte lika krävande som DBT som pågår under flera år, men kräver ändå ett visst engagemang. Då har jag dessutom tid på mig att försöka skapa rutiner och läka, stärka mig själv så att jag blir redo för att ge mig ut i arbetslivet igen. Jag skäms så mycket över att vara arbetslös och sitta inne på en psykadelning medan andra jobbar och sliter. Jag vill också bidra med något till samhället. Eftersom jag inte får några bidrag utan lever helt på egna sparpengar är det ju ingen som kan kalla mig parasit (OBS! det är inte mina egna åsikter utan i synnerhet högerns, vilket är så långt från mina egna värderingar man kan komma) men jag vill ändå vara med och göra något, inte bara sitta hemma och känna hur livet går förbi en.

 

Jag undrar ofta hur det kunde bli såhär. Jag tänker "varför just jag?". Varför skulle just jag bli ett psykfall som saknar livsvilja och är oförmögen att glädjas? Varför är mitt liv så tomt? Jag sätter inte på mig någon offerkofta, men frågeställningen finns likväl där. Jag vet ju att barndomen format en, att ens föräldrar påverkat en enormt. Tryggheten fanns inte där. Det var konstant bråk hemma och även om vi inte blev slagna (min syster säger att vi blev det men jag har inget minne av det, kanske var jag för ung eller så har jag förträngt det - visst har vi fått ett par örfilar, men den enda gången jag minns att jag blev riktigt illa slagen var när jag var 15 år och hade bråkat med min syster och hennes flickvän, jag skrek något tonårsupproriskt åt dem och han fick nog, tog tag i mig, slog mig med knytnävarna, tryckte ner mig i kökssoffan och spottade mig i ansiktet - hade jag varit modigare hade jag anmält honom, men när man är 15 år vill man inte hamna hos en fosterfamilj, hur jävlig ens egen än är) men vi hotades ständigt med stryk om vi gjort något. Jag minns hur pappa brukade jaga oss upp för trapporna när han var arg, och jag skyndade mig upp till mitt rum och höll för dörren. Det är kanske inte någon ovanlighet men jag vet att det är en sådan sak som gjorde mig väldigt osäker. Vi hade ofta rumsarrest, inte husarrest som resten av barnen på gatan, och fick sitta instängda i våra rum. Det är inte heller ovanligt, många barn uppfostras på det viset, men likväl var det en sådan grej som jag mådde väldigt dåligt av. Familjens ekonomi var en annan, vi hade aldrig råd att köpa sådant som de andra familjerna införskaffade till sina barn och jag kunde aldrig delta i samma aktiviteter. Således lärde jag mig aldrig åka skridskor, skidor eller ens att simma. Jag tror inte det berodde på att de inte hade råd egentligen, jag tror att de bara fann det onödigt helt enkelt Mina föräldrar är sådana personer som aldrig borde ha skaffat barn eftersom deras uppfostringssätt var helt åt skogen. Det enda jag är tacksam över är att min mor lärde oss att respektera djur, men i övrigt var det enbart ett rent helvete att växa upp på 25:an. Redan vid sju års ålder började jag att hata min mor, och det har hållit i sig. Jag har aldrig stått nära någon av mina föräldrar, men det är definitivt min far som jag tyckt bäst om, trots hans drickande. Både han och mamma förnekar hans alkoholism, samtidigt som hon skriker på honom varje gång han dricker, och det är dagligen numera. Jag klarar inte av att vistas i deras hus mer än 20 minuter innan jag drabbas av psykbryt och måste ta mig därifrån. Det är konstant höga röster och tjat från moderns håll. Vattna blommorna, sätt ut katten, hämta en Ramlösa, etc, etc. Hon är sjuk men fortfarande kapabel till att görade sakerna själv, dock är hon en extremt lat person och kan hon få någon annan att göra saker, så ser hon till att det blir så med, så att hon kan sitta på sin speciella kontorsstol  köket och lägga patiens eller bläddra i Året Runt. Eftersom jag inte vet vilka som läser detta tänker jag inte gå in på några detaljer, det kommer att komma i framtiden när tiden är mogen.

 

Jag påbörjade nämligen en bok om min familj förra året. Själklart kommer inga namn att nämnas, och jag kommer antagligen att ge ut den under pseudonym. Det känns viktigt för mig att dela med mig av min uppväxt, de historier jag fått höra. Mitt liv är som en pjäs av Lars Norén och det vore orättvist mot världen om den berättelsen inte slutar upp under "biografier" på landets bibliotek. Har dock bara avklarat första kapitlet. Det dröjde inte länge innan jag drabbades av writer's block. Anekdoter har jag många av, det är mer i vilken ordning de skall hamna som är problemet. Jag tror att jag kommer att skriva fristående kapitel och flirta med lyriken. Att skriva sammanhängande är inte något jag är bra på. Jag är medveten om att jag kan skriva, men att sätta ihop texter till en lång historia...not so much. Därför är skönlitteratur helt uteslutet för min del. Det finns så många bra skönlitterära böcker redan så det räcker och blir över. Jag har alltid älskat att skriva, men jag har så mycket jag måste få ur mig innan jag kan ta det vidare och skriva om andra ämnen. Min bakgrund förföljer mig fortfarande och jag måste känna att jag kan avsluta det kapitlet innan jag påbörjar ett nytt.