Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Pepparkakscheesecake

Kategori: Ätbart

I brist på annat bestämde jag mig för att "snöra ihop" (som vi säger här nära polcirkeln) en julig cheesecake med pepparkakssmak (tyvärr äger jag ingen form med löstagbara kanter vilket är att föredra och inte heller någon tårtspade, därav det trista utseendet). Eftersom cheesecake smakar bäst när den fått stå till sig litet är de väldigt tacksamma att baka någon dag i förväg - således slipper man stressen och pressen på sig om att i sista stund hosta upp ett perfekt nygräddat bakverk på bordet.



Pepparkakscheesecake
8-10 bitar

Botten:
100 g smör
Cirka 30 medelstora pepparkakor

Fyllning:
200 g cream cheese
1,5 dl socker
3 ekologiska ägg
1 msk finrivet apelsinskal
2 msk pressad apelsinsaft

Topping:
200 g cream cheese
1,5 dl florsocker
Pepparkakssmulor

Gör så här:
  • Sätt ugnen på 175°C.
  • Smält smöret och låt svalna litet.
  • Stöt sönder pepparkakorna tills blott smulor återstår.
  • Rör ner matfettet i smulorna.
  • Bred ut massan i en rund form med löstagbar kant (förutsatt att du har någon, vill säga).
  • Placera formen mitt i ugnen och grädda i 10 minuter (lägg ett bakplåtspapper på gallret för att undvika spill).
  • Blanda cream cheese och socker.
  • Rör ner ett ägg i taget och slutligen apelsinskalet och saften.
  • Bred ut smeten på den gräddade pepparkaksbotten.
  • Ställ in formen mitt i ugnen och grädda i cirka 30 minuter.
  • Låt kakan kallna medan du rör ihop cream cheese och florsocker.
  • Bred ut detta på kakan och garnera med pepparkakssmulor.
  • Åh, så enkelt! Nu är det bara att längta till nästkommande dag! Enligt mig smakar cheesecakes bäst frusna, så jag förvarar den i frysen fram till en halvtimme innan servering.


bloglovin

Rödhårig v/s blondin?

Kategori: Skönhet




Med en ickeverkande blekning som inte ljusade upp ett enda steg under gårdagen har jag börjat tveka över huruvida jag skall förbli rödhårig ett par månader till eller återgå till att bli blondin igen så snart som möjligt? Faktum är att jag trivs bra i mörkare hår (kanske för att man får lov att känna sig litet som en annan person). Både S och H (som är min skönhetsmusa) blev eld och lågor (ha-ha) över mitt oväntade byte. Ja, till och med min hårkonservativa moder (som av okänd anledning alltid var så mån om att jag varken skulle toppa eller bleka/tona mig - att min syster experimenterade med sitt hår i tonåren brydde hon sig desto mindre om), gillade det. På den negativa sidan hittar vi faktumet att det 1) ser onaturligt ut 2) är väldigt tröttsamt att det tvättas ur så fort 3) i längden blir ganska dyrt då det krävs en toning varannan vecka. Att ofrivilligt variera mellan ljus koppar och kastanj på ett par tvättar kan ändå ha sina fördelar, för omväxling är ju generellt sett trevligt. Dessutom är färgbevarande schampo det enda jag har hemma i nuläget; det rör sig faktiskt om två extra stora flaskor (varav den ena oanvänd). Kanske bör man använda upp det innan man ger sig på att bli ljushuvud igen. Det kommer jag ju trots allt vara resten av livet i alla fall, och när jag väl återgått kommer jag fortsätta hålla mig till olika nyanser av blont, så klokast är kanske att göra bort sin röda karriär nu när man ändå är i farten.

Ja, som ni märker är jag veligheten själv (oavsett om det rör sig om hår eller att öppna en ny förpackning strumpbyxor), och det är väl knappast en egenskap man bör skylta med. Men nu, alla barn, till den typiska bloggfrågan: Vad tycker Du?

bloglovin

Sammanfattning av november

Kategori: Allmänt

  • Jag har varit rödhårig (i två månader, men är för fet för bildbevis), och försöker nu återgå till den blondin jag är i själen, varpå jag får leva med att vara blaskigt rosablond i ett par veckor till - tur att vintervädret här kräver mössa!
  • Jag har bokat en resa till Prag, där jag kommer att befinna mig 7-14 december.
  • Jag har varit förtvivlad.
  • Jag har kombinerat rödvin (en tillfällig nyhet dessutom - hade jag bara känt skillnad på olika vinsorter, och inte rynkat på näsan åt samtliga, hade jag kunnat bli recensent!) och tabletter under denna förtvivlan.
  • Ettårsfriande 11/11 uteblev helt, vilket jag hade sett fram emot hela året. I stället låg jag hemma ledsen och grät. Jag hade köpt en bok och en fin kaffesyrup åt N. Då han inte har några pengar är det förståeligt att man ej kan ge presenter och det är absolut inget jag kräver, men jag tycker ändå att det hade kunnat uppmärksammas på något vis; i tanke, ord eller handling. Jag älskar romantik och traditioner, och att ha gått miste om min första ettårsdag sedan 1988 kändes.
  • Jag har fått oväntat hembesök av polisen mitt i natten (vilket fram till igår morse var det mest skrämmande som skett, tills de talade om att det inte var p.g.a. någon kriminell inblandning de var där utan för att min syster ringt dem efter att jag i ett upprört tillstånd sagt att jag tänkte ta livet av mig - ett tillstånd jag redan hade kommit över då de anlände); det värsta av allt är att det är extremt lyhört här och att grannarna hörde dem ropa utanför dörren att "det är polisen" som söker mig. Detta lär ha resulterat i att de 1) numera är rädd för mig och undviker mig totalt, vilket vore det ultimata då jag avskyr att ens behöva hälsa på grannarna 2) numera tror att jag är inblandad i tvivelaktiga affärer och föraktar mig (liksom den unga läkaren på akutavdelningen i lördags).
  • Jag vågade till slut ta ett urinprov för att få det välbehövliga penicillinet för min urinvägsinfektion, vilket dessvärre hjälpte föga trots att jag tog det i sju dagar (tills kartan var tom), i stället för de fem som rekommenderades.
  • Jag har förälskat mig i Lush's bubbelbit Christmas Eve - det är alltså bäst att bunkra upp då den bara är här över julen!
  • Jag har varit på ett återbesök i Umeå för att fira H's 25:e födelsedag med body butter från Body Shop.
  • Jag har inte fått något nytt bostadserbjudande i ovannnämnd stad, trots ihärdigt sökande.
  • Jag har blivit en mästare (nåväl) på att göra klyftpotatis, vilket inte är direkt positivt med tanke på att vikten skenar uppåt, men när jag blir ensamstående lär man ju ändå inte tillaga det igen - att laga mat till sig själv är det tråkigaste som finns.
  • Jag har skänkt bort fyra överfyllda kassar med kläder till stans nyöppnade second hand-butik, men kan fortfarande inte stänga garderobsdörren, och har ändå ingenting att ha på mig.
  • Jag och N har grälat mer än nånsin: Jag måste börja börja vänja mig vid tanken på att snart vara ersatt och bortglömd. N har fortfarande sina saker här, men kommer mest troligt inte att återvända när han åkt ner igen lagom till jul (förutsatt att han har råd; han åkte nämligen ner för ett par dagar sedan för att se en kompis uppträda, något han gärna tiggde 1.800 kronor av sin far för att kunna göra, men att låna för att kunna betala sin del av hyran - som kostar lika mycket som hans spontanresa - är otänkbart i hans bok). Vi kommer aldrig hitta tillbaka till varandra, och det är inte längre en fråga om vi kommer skiljas åt, utan när. Jag kan inte ha en partner jag inte kan prata med och som inte kan göra vuxna prioriteringar, och tanken på hans förflutna där han förlovar sig med moderater äter upp mig inifrån. Jag kan inte leva med vetskapen om att min partner gjort samtliga av de tre saker jag förkastar som mest då det kommer till ämnet sex. Min princip är "ligg inte med otrogna, ligg inte med Fienden, ligg inte med främlingar". Check, check, check! Han handlar helt tvärt emot sina egna uttalanden och säger det han tror att jag vill höra. Det är inte OK. Ett förhållande skall bygga på öppenhet, inte på undanhållanden som hindrar den andre från att lära känna den man faktiskt är, och med det kan välja ifall man faktiskt vill vara med personen. Det är orättvist att låta någon gå runt och tro saker, för att sedan långt in i relationen släppa den stora bomben när man känner för djupt för att bara släppa allt och gå.
  • Jag har börjat läsa en skönlitterär bok (att läsa har jag inga problem med, men just skönlitteratur har jag svårt att leva mig in i och tröttnar fort; jag föredrar facklitteratur eller historiemagasin).
  • Jag har en träff på psykiatriska mottagningen på tisdag (det tog två månader från det att jag besökte akuten, efter påtryckningar) med en kontaktperson, som skall bedöma om jag är i behov av ett riktigt bedömningssamtal (känns härligt att bli tagen på allvar).
  • Jag har varit med om mitt livs första hallucination, vilket också var den värsta upplevelsen jag varit med om. Mer om det när jag smält händelsen helt.
November månad har med andra ord varit tämligen dramatisk, fylld av negativa känslor. Skall en låt sammanfatta denna månad är det, ironiskt nog, "November Rain". Faktum är att texten skulle kunna sammanfatta hela min och N's tid tillsammans.

When I look into your eyes I can see a love restrained
But darling when I hold you, don't you know I feel the same?
Nothing lasts forever and we both know hearts can change
And it's hard to hold a candle in the cold November rain


Nu har min en och en halv 7,5-imovane börjat kicka in. Jag börjar få svårt att skriva, och bör gå och lägga mig innan jag får impulsen av att ringa och väcka N klockan tio över tre på natten, för att ge honom en kärleksförklaring eller utskällning jag inte kan förklara, och ännu mindre komma ihåg vid uppvaknandet.



Uppdatering vid uppvaknande 13:00: Jodå, jag ringde (girl you be crazy). Jag uppehöll honom i plus två timmar och jag minns ytterst litet av samtalet. Uteslutningsmetoden kan dock tala om att det rörde sig och ekonomi och personligt ansvar. Jag hade nämligen sträcktittat på Lyxfällan på TV3 Play under kvällen och förfärades över att han är i samma situation som vissa av de medverkande: Han betalar ingenting ur egen ficka varpå han heller aldrig drabbas av de ekonomiska bakslagen, och är nöjd med att ha det så. Han är nöjd med att vara snart 30 fyllda och få månatliga bidrag av sin far och socialen, medan han bor hemma hos mor eller flickvän och låter bli att söka arbete i väntan på att ett "roligt" sådant skall dyka upp på AMS platsbank. Sanningen är dock att han inte ens sökte då hans favoritbutik (som säljer produkter han faktiskt har kännedom om) efterlyste personal. Det hade han tre veckor på sig att göra, men struntade i. Ord kan inte beskriva hur less jag är på hans beteende.

Just nu är han kvar i Dalarna med lånade pengar och har ingen aning om hur han skall boka resan hem, eftersom ingen i hans närhet kan betala med kort. Jag kommer inte att hjälpa honom, för jag sade redan innan han åkte att detta är en dum idé som jag inte stödjer, då den bara kommer göra så att han inte har råd att ta sig någonstans senare; att han inte har råd att prioritera en sådan här sak, bara för att han vill det. Svaret blev att han är "medveten om att det är en dum sak att göra och att det är pengar man egentligen inte har" (återigen upprepar han mig och säger bara sådant han tror att jag vill höra; självklart är han inte medveten om dumhetsgraden, ty det är ju inte hans pengar som försvinner - han förlorar inte ett öre på det), men åkte ändå. Nu får han stå sitt kast och kommer inte ha  råd att åka ner igen i december (han skulle prompt åka ner nu för att träffa sin kompis och hänga hos mamma, trots att han skulle ha träffat dem båda under julen, som det är mindre än fyra veckor kvar till).

Jag kommer inte att lägga ut ett öre till på denna man, eftersom han väljer att göra av med de pengar han får på saker han verkligen inte ha råd med. Normalt köper man en fika på stan, en pocketbok, ett nytt nattlinne eller går på bio då man vill unna sig något. N har inte råd att göra något av detta (han har inte ens haft pengar till att skaffa ett busskort så vi kan åka ut till exempelvis Storheden och titta på prylar, vilket innebär att vi förblir sittande inomhus och uttråkade), men när det handlar om att göra hemresor och köpa telefoner på avbetalning kan han plötsligt skaffa fram pengarna. Det vill säga; pengarna finns (hos hans far), men han väljer att använda dem på tanklösa, privata nöjen framför att skapa en dräglig och värdig vardag.

Han är skyldig mig närmare 10.000 kronor (varenda resa han gjort hit och tillbaka har jag bokat åt honom, jag har köpt mat åt oss båda, jag har fått betala hela summan om vi någon gång gjort något som kostar pengar eftersom det annars hade betytt att vi inte skulle få göra något alls, hälften av månadshyrorna har jag betalat själv trots att han också bott här). I stället för att använda de där 1.800 kronorna till vad som var tänkt - alternativt ge till mig i hopp om att snart bli skuldfri - åker han 150 mil genom Sverige för att träffa en vän! Vill han ta sig någonstans nu måste han återigen kontakta sin pappa, som då lär tvingas hosta upp minst 1.000 kronor eftersom biljettpriserna i december höjs allt mer för varje dag. Tilläggas bör att hans pappa för mindre än en vecka sedan gav honom 6.000 kronor för att han skulle följa med till Prag och då officiellt ha 2.800 kronor i fickpeng (N kommer med detta inte att få de 2.000 han normalt är van vid att hans far sticker till med varje månad). 1.800 av dessa pengar använde N på sitt dalabesök. Resan till Prag kostar 3.200 styck, vilket innebär att han i stället för 2.800 kronor kommer ha 1.000 kronor att klara sig på under denna sjudagarsresa. En femdagarsbiljett för lokaltrafik där nere kostar drygt 200 kronor, så låt oss säga att det efter det återstår 700 kronor (taxi till och från flygplatsen kommer kosta oss 50 kronor per person). Vem vet, kanske har man råd med en middag någon dag och en öl eller två. En sak är säker, och det är ju att vi inte kommer kunna göra något av de saker man sett fram emot så att få göra tillsammans; som att besöka de judiska kvarteren, gå på museum, handla på julmarknaden och äta gott på restaurang. Att Prag är den fjärde billigaste storstaden i Europa hjälper föga när 700 är allt man har. Men, men, det blir säkert en höjdarupplevelse. Dock känns det hemskt att göra saker och veta att N inte kan följa med på dem (jag vill ju kunna vara med min partner, att gå runt själv när man hade kunnat vara två var absolut inte tanken), men den här gången har han faktiskt bara sig själv att skylla. Synd att ens egen reseupplevelse också drabbas av det här bara. Han sade att han ville följa med till Prag då jag bokade resan, och har man en utlandsresa inplanerad på sitt schema är det kanske inte att överväga att spendera pengar som var tänkta till denna innan man ens har åkt. Att se längre än näsan räcker finns inte på kartan för somliga, och det är otroligt sorgligt.

bloglovin