Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Jag saknar mitt badkar

Kategori: Drömmar

Åh, vad jag saknar att bo i en lägenhet med badkar. Tänk att gotta ner sig i det varma vattnet tillsammans med en nyinköpt badbomb eller bubbelbit och se hur den löses upp och sprider väldoft i rummet, medan man plockar fram den där spännande boken man har så svårt att slita sig från, och gör sig redo för att tillbringa en timme i himmelriket. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag värdesatte den tiden. Det var utan tvekan dagens höjdpunkt att få komma hem med en ny badprodukt från Lush eller Bomb Cosmetics i väskan och veta att ikväll, då smäller det! Ville man lyxa till det extra var en hårinpackning, lösviktsgodis, en iskall mimosa och tända ljus det ultimata.

I dagsläget skulle jag nöja mig med det trängsta, skruttigaste och rostigaste av kar, bara jag fick placera min gigantiska lekamen i vatten igen. Men det bästa av allt vore ju förståt ett mastodontiskt badkar byggt för två, så att man verkligen kunde bre ute sig! Tänk vilken lycka! Nu är det sommar och visst kan man bada i havet eller valfri uppblåsbar pool i skrikande turkos från Rusta, men det går inte alls att jämföra med känslan som infinner sig då man ligger där i sitt hem, sin borg, och låter lugnet skölja över en.

bloglovin

Idag önskar jag att jag var nötallergiker

Kategori: Ätbart

Nöt-Crème lanserar sin goda sak med mersmak i betydligt större förpackning som inte skapar skärsår kring munnen när man försöker öppna den. Det här är kört, inser jag redan nu, och ser ett 250-kilosberg framför mig som sitter och skrapar ask efter ask ren med matsked. Jag hoppas verkligen att detta smakar sämre än vad det gör i mjukplast.

bloglovin

Kärlek är för dem som har tur

Kategori: Allmänt

Den som känner mig eller har följt min blogg en längre tid har kanske noterat att jag inte har mycket till övers för sommar och sol, och nu är det dags för ännu ett kvartal av hetta. I egenskap av fetto (nu ännu större än i fjol - sommarklänningarna jag köpte då eftersom jag inte kunde ha 2010 års inköp är nu även de för trånga och jag hatar mig själv för att jag låtit det gå så långt) är värmestrålarna inte till någon glädje, eftersom det innebär ett vansinnigt svettande och ångest över att behöva visa kroppsdelar man helst vill skyla året om. Det är inte roligt att se alla vackra kvinnor strosa runt i lätta finkläder när man själv ser ut som en elefant i fjärlismärm och täckande leggings. Nu kom jag dock helt ifrån ämnet (jag spårar lätt ur). Det var inte alls vad jag tänkte skriva om, utan de ljusa nätterna. Visst, folk tycker det är helt fantastiskt att kunna ränna ute klockan tre på morgonen och se att solen är uppe, och jodå, det är vackert. Men (det finns alltid ett "men") - att somna när ljuset strilar in genom persiennerna är inte det enklaste, speciellt inte om man är ljuskänslig och har svåra sömnproblem. (Det är så härligt att jag hittar något att klaga på oavsett vad det gäller. Jag måste vara ett av optimisternas stora irritationsobjekt, och eftersom jag förblev en bitter cyniker även i vuxen ålder är det inte mig emot.) Därför blir det en vana att ligga vaken om nätterna, och att ligga vaken ger en tid att tänka. Gamla minnen blandas med realism, lustfyllda önskningar och rena mardrömmar. I natt är temat kärlek. (Jag kom att tänka på det redan tidigare idag när jag pratade med min syster, som nyligen blivit singel. Detta gjorde mig väldigt ledsen, dels för att jag önskar henne lycka, men framför allt för att jag inte kommer att få träffa de älskade små vovvarna, som jag håller av så mycket, något mer.)

Kärlek är inte för vem som helst. Det är inte alla som kommer att få uppleva sann kärlek, eller ens förälskelse. Människor dras till de som är unika, tycker att de är intressanta och spännande, men av samma anledning förblir dessa människor oförstådda, ensamma och, om de är i ett förhållande, till slut lämnade. Det är svårt att hantera en speciell människa, någon som inte följer någon norm. Att taga det man haver (läs: det man hittar) är så mycket enklare, och det är det folk söker i ett förhållande när allt kommer kring. Det skall vara enkelt och bekvämt. Det är trots allt få som är beredda att kämpa för ett förhållande, utan söker sig hellre till en annan människa som är lättare att ta sig an. Skilsmässostatistiken och antalet uppdaterade civilstånd på Facebook talar för sig själv. Jag minns att de diskuterade huruvida folk skiljer sig för lätt i "Debatt" för någon månad sedan. På nej-sidan satt Unni Drougge tillsammans med en snaggad queerflata från FI (måste de skicka ut så stereotypa personer i debatterna?), på ja-sidan satt Eva Rusz (har jag för mig) tillsammans med en hiskeligt korkad och präktig kristdemokrat. Jag placerar mig själv i mitten då jag inte höll med någon i deras argumentation. Den aktuella frågan för mig är inte om folk skiljer sig för lätt, utan snarare om folk inte tar för lätt på äktenskap och gifter sig för fort? Folk ger sig snabbt in i förhållanden, och i många fall ger de sig lika snabbt ut ur dem. När nyförälskelsen och passionen lagt sig är den där intressanta personen i fråga inte längre lika intressant att ha att göra med. Då blir det plötsligt mycket mer eftertraktat att ha en "normal" partner. Inget drama, inget kiv, bara fredagsmys och fotmassage.

Jag har aldrig upplevt kärlek, jag har inte heller varit förälskad i någon sedan 16 års ålder då jag fick mitt hjärta krossat av en då 20-årig pårökande skåning med dreads. Vi träffades bara en gång IRL men det var den dittills lyckligaste veckan i mitt liv, och jag var fast. Då han slutade höra av sig till mig trodde jag att mitt liv var över, och i tre år var det det. I tre år tänkte jag bara på honom och mitt hjärta bultade varje gång jag loggade in på QX' community i hopp om att hans användarnamn skulle dyka upp bland mina besökare. Det gjorde det aldrig. Det är den enda gången jag har känt vad som i min värld är äkta kärlek. Jag tänkte på honom varje dag i tre års tid, och har aldrig känt så någon annan gång. Idag ger tanken på att en 20-åring åkte 150 mil för att träffa en 16-åring mig avsmak. (Ja, jag var väldigt skarp och mogen för min ålder, men omyndig och oerfaren. Tilläggas bör att jag givetvis inte har något emot åldersskillnader så länge bägge parter är fullvuxna.) Det enda förhållande jag haft (förutom ett kort och tråkigt distansförhållande vid 14 års ålder, vilket jag av naturliga skäl inte räknar) har varit med Norell. Jag hade inga efarenheter av dejting eller andra partners. Ingen har varit intresserad av att lära känna mig. Från nyss fyllda 16 till 21 levde jag i celibat. Efter att man väl förlorat den där överskattade oskulden är fem år utan beröring en relativt lång tid. Enligt normen är det väl under dessa år som man "skall" vara ute i svängen och "hooka up" med andra. Jag har tre teorier om varför jag aldrig väckt någons intresse: 1) Jag har varit för udda. 2) Jag är för ful. 3) En kombination av 1 och 2.

Någon kanske höjde på ögonbrynet då jag skrev att jag aldrig varit kär. Jag har ju trots allt känt N i tre år nu till hösten och varit tillsammans med honom i 1,5 år. Om ett par dagar är det ett år sedan han lämnade mig, men vi har lik förbannat träffats i smyg (hans familj avskyr ju mig eftersom jag "stal" deras gosse ifrån dem och tillika inte dragit mig från att säga vad jag tycker) under våren. Jag har varit kluven eftersom jag fortfarande är så besviken och arg på honom, men det har ändå slutat med att han bott i min stuga vid varje skolvecka i Dalarna. Den enda förklaringen till det är att jag känner mig så oerhört ensam. Jag har ingen att vända mig till, och han är den enda som finns där. När vi träffades kände jag ingen förälskelse, och jag kände inte heller att någon kärlek växte fram. Det var precis som jag nämnde tidigare till en början väldigt bekvämt. När saker blev tunga gjorde jag allt som stod i min makt för att jobba för en förändring, men han var inte med på noterna, och allt raserades. Om jag någonsin känt kärlek för N hade jag inte behövt fundera på svaret. Kärlek är såpass stort, och älskar man någon så vet man förhoppningsvis det, precis som man kan känna fjärilarna i magen då en förälskelse uppstår. Några sådana hade jag inte heller. Det kändes bara tryggt med sällskap, och vetskapen om att man var omtyckt värmde då allt annat i ens liv var så otroligt kallt och hårt. Tryggheten varade dock inte länge, det blev slentrian och tristess så långt ögat kunde nå.

Om det är något jag saknar i mitt liv - förutom att kunna använda mina gamla kläder - är det kärlek. Jag längtar efter det liv som jag ser, hör och vet att andra har, och som jag inte kommer att få. Jag menar, det är klart som korvspad att jag också vill vara med i deras förening. Jag är inte alls någon som "njuter av singellivet" och trivs med ensamheten. Tvärtom är jag en riktig romantiker. Att vara excentrisk är inte till ens fördel då det kommer till kärlek. Det bara är så. Varför tror ni att alla gamla kufer lever kvar själva i sina husvagnar och torp? Folk tycker de är lustiga filurer och vill gärna veta mer om dem, men ingen vill leva med dem. Kärlek är ingen rättighet, och det kommer alltid att finnas dem som blir utan. Det är lika bra att acceptera, och fortsätta drömma medan åren går... (Nåja, det är ju i alla fall tur att jag inte är en desperat mysfitta vars biologiska klocka tickar på, då hade jag verkligen inte stått ut med livet som det ser ut. Stackar'n.)

Herre jistanes, vad jag babblar nu. Ni får ursäkta, det här blir ett väldigt osammanhängande inlägg. Jag vet inte heller var jag vill komma med det. Det skyller jag helt på att jag sedan jag kom hem från Tyskland i torsdags har legat orörlig, otvättad och mör i sängen, och inte ens lämnat lägenheten med undantaget då jag åkte hem till mina föräldrar och fortsatte ritualen på deras soffa i ett par timmar. (Just ja, ett paket hämtade jag på Coop också. Ett par fantastiskt fina skor i vitt och svart som var för trånga och skall säljas vidare. Trist, javisst.) Nu är jag i stället pigg som en mört i huvudet och vet inte var jag skall göra av all energi och ångest (jag kan inte med att vara vaken men har inga sömntabletter hemma, och jag blev inte precis på bättre humör efter det här inlägget - nu får jag ligga och vrida på mig i några timmar till medan jag streamar Simpsons och håller om min kära mjukisgris). Jag är ju för lat för morgonpromenader, så det är från och till balkongen som gäller, samtidigt som jag gör om inne på toaletten. Ny matta, ny tvålkopp och nytt draperi är på plats.

bloglovin