Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Rubrik saknas

Kategori: Allmänt

Var just förbi banken och fick reda på att mitt lånelöfte blivit beviljat. Det var inga problem, så nu vet jag säkert att jag kan bjuda ett antal tusenlappar över utgångspriset. Det känns skönt, även om mitt negativa (läs: realistiska) jag självklart är fullt medveten om att det inte är mycket med tanke på att lägenheten mycket väl kan stiga med över 100 000 och då är det bara att lägga sig direkt (tala om en liten värld när det visade sig att mäklaren som säljer lägenheten är svärson till min fars chef, och tydligen har det tillkommit en hel del intressenter på bara ett par dagar - tyvärr). Så mycket pengar har jag inte möjlighet att lägga ut. Hur som helst känns det spännande att åka ner och min far har erbjudit sig att följa med för att se att allt ser OK ut. Han är trots allt gammal byggnadsarbetare och har koll på så mycket praktiskt som jag inte har en aning om (det negativa med att ha en grinig farsgubbe som jobbat inom bygg är att ingenting man själv gör duger, utan han har alltid envisats med att göra saker åt mig i stället för att visa dem en gång så att jag sedan kan göra det själv - därför vågar jag inte ens borra hål i väggen och sätta upp tavlor trots att jag är utbildad dekoratör, och det är ju just snyggt). Som tack för det - och för att jag får åka bil ned i stället för buss - skall jag bjuda honom på Tapas Bar Deli (ringde honom upprymd klockan fem på morgonen för att tala om detta, en väldigt typisk bipolär sak att göra). Jag älskar blandade smårätter och dog litet när jag läste menyn. De har flera vegetariska tapas, och jag dreglar när jag tänker på "heta paprikor med fetaost", "marinerade champinjoner med vitlök, chili och citron" samt "bakade bönor, rostad paprika och tomat" (egentligen håller jag ju på med Nutrilett nu, men gör undantag emellanåt för att sedan återgå till mina smoothies som kompensation). Även om min far har många brister och inte kan visa känslor, försöker jag muntra upp honom så mycket som möjligt, eftersom jag vet att han mår dåligt. Han har ständig värk i kroppen efter ett hårt arbetsliv, ett otroligt otillfredsställande äktenskap och ingen livskvalitet. Hans enda glädje är trav, alkohol och min katt (för den som inte vet det har jag alltså en katt som bor kvar hemma hos mina föräldrar p.g.a. 1) min allergi 2) det faktum att det är djurplågeri att hålla en katt som är van att vara ute på gården i en liten lägenhet), och hon älskar honom lika mycket som han älskar henne. Mig är hon däremot inte så förälskad i trots att det är jag som är hennes mor, den lilla bitchen. Däremot har hon börjat ty sig mer till mig nu när jag motvilligt börjat ignorera henne, så det känns bra. Ju mer jag ignorerar desto mer vill hon gosa, och det är ju exakt det jag vill, så jag gör allt för att inte låtsas om katta nu.
 
Så, i kväll är det dags för tyskalektion. Jag missade förra gången och lär således ligga extremt långt efter. Borde dessutom ha sett två tyskspråkiga filmer vid det här laget, men jag har inte gjort något alls. Har varit så otroligt låg de senaste veckorna. Det känns dåligt, men det är trots allt på eget bevåg jag läser denna kurs. Det är inga betyg inblandade, så det spelar ju ingen roll hur det går. Däremot vore det ju roligt om man lärde sig något nu när man lagt ut pengar på kursen. Tanken var ju att man skulle gå därifrån åtminstone ett par fraser rikare. Nåväl, det är som det är. 1,5 timme kvar och jag ser inte fram emot det, för roligt är det då inte. Har svårt att finna nöje eller intresse i någonting längre. Magdansen går också riktigt dåligt. Jag tror mig kunna stegen till dess att musiken sätts igång. Därefter är jag körd då jag saknar allt vad koordination heter, och eftersom jag är så vänsterhänt man bara kan bli gör jag allt i fel ordning. När läraren börjar med höger sida börjar jag automatiskt med vänster för att sedan stå där och studera henne som om det vore det mest komplicerade i världen. Det här med att träna på saker i grupp är egentligen inte för mig alls. Jag har absolut inga problem med att jobba i grupp, men gruppträning? Nej tack. Jag sitter helst på en motionscykel med hörlurarna på, i så fall. Då slipper man förödmjukelsen (och på tal om förödmjukelse följde jag med Sandra på yoga igår - det var första och sista gången, då jag med min kroppshydda inte ens kunde göra hälften av övningarna).
 
När jag ser mig om i rummet drar jag en djup suck och våndas över hur stökigt det är. Jag borde verkligen ta och röja upp här, för min egen skull. Dock är jag väldigt dålig på att göra saker för mig själv. Om ingen ser hur fint det är, varför städa? tänker jag. Det är samma princip som Nelson Muntz yttrar i The Simpsons: "If no one's getting mad, are you really being bad?" Nej, man är ju inte det.
 
Jag ångrar för övrigt bittert att jag tonade håret rött. Jag visste ju från början att jag skulle ångra mig för det gör jag alltid (egentligen vill jag bara vara sexigt platinablond som jag var förr i tiden), men gjorde det ändå. För att jag är impulsiv och måste göra saker med en gång, även om jag innerst inne vet att jag inte borde. Nu får jag stå mitt kast och gå här med en ful utväxt eftersom färgen inte fäster ordentligt på min naturliga blonda färg i hårbotten, utan bara på blekningen i längderna. Men det är väl trendigt med utväxt nu som jag förstått enligt tv-reklamerna (precis som det är trendigt med flera färger på läpparna), så vem vet, jag kanske ligger helt rätt i tiden! Åtminstone 50% av håret ser ju bra ut, för det är en snygg nyans.

Nej, nu skall jag ta en "power rest" i 30 minuter innan jag börjar klä mig och masa mig mot stan. Helst av allt vill jag bara krypa under täcket och göra kväll, men ingenting blir bättre av att isolera sig. Ut med fläsket och det osminkade nyllet och lyssna på andra traggla bättre tyska än du själv, eftersom du inte kan ett dyft. Tschüss!

Bästa reklamen just nu

Kategori: Humor


Glöm aldrig att tvätta händerna när du kommer hem. Det är större risk att vara sex steg från en nyanvänd dildo än från Kevin Bacon. (Lustigt nog är denna reklam inte x-rated i USA, det är inte varje dag löspenisar visas i offentlig media.) Mina favoriter att desinfektera händerna med är Bath & Body Works små antibakteriella flaskor - perfekt storlek för att bära med sig i väskan - med underbara dofter. Vad sägs om Blueberry Cake, Chocolate Creme eller Raspberry Frost Donut? Ett måste för alla som ogillar att gå runt och känna sig smutsig om händerna eller röker och inte vill lukta ve och fasa efteråt. Finns i otaliga sorter, och det är en skam att de inte säljs i Sverige. Varför har vi inga roliga produkter i stil med dessa?

 

Vad har jag gjort?

Kategori: Borderline/Bipolär

Jag har legat däckad i feber hela förra veckan (missade andra lektionen av både magdanslektionen och tyskan) och det är först nu jag känner mig fysiskt återhämtad (ber om ursäkt att jag inte svarat på några kommentarer, det har inte funnits ork till det än). Dock har det aldrig stått sämre till med mitt mående. My mind is totally fucked up. Igår snöt jag upp två stycken rullar toalettpapper medan tårarna rann längs kinderna som två små men starka strömmar. Påverkad av zopiklon och sobril stötte jag ifrån mig den jag egentligen vill ha, och sov bort dagen. Tack vare minnesluckorna kändes de fem första sekunderna innan jag öppnade ögonen underbara (jag drömde om hotell och att jag kunde spela trummor) men när jag lyfte blicken och såg två blåbärsbumlingar ligga intill mig, påmindes jag om att jag gått till Shell fem minuter innan stängning, köpt godis och ätit framför tv:n medan jag grät mig till sömns. Innan dess lyckades jag övertyga C om att vi inte skall ha med varanda att göra, och när jag kom ihåg att han gått med på detta började jag storgråta. Dock var pappret helt slut och jag fick gå och gräva fram de mörkgröna finservetterna med hjortmotiv från Tyskland för att hindra snoret från att forsa rätt in i munnen på mig.

Jag förstår inte varför jag känner och gör så här. Jag agerar självdestruktivt, konfliktsökande och skapar en självuppfyllande profetia. Jag provocerar fram en negativ reaktion, får en person att inte orka med mig längre, så att jag sedan kan säga att jag visste det, att jag visste att jag skulle bli lämnad, att jag visste att ingen någonsin skulle orka med mig. Och jag vet hur dåligt det får mig att må, precis som jag vet att detta beteende är orättvist mot båda inblandade. Det är inte lätt att handskas med någon som ifrågasätter ens känsor, bara för att denne är så obota övertygad om att hen inte är värd någon kärlek eller är omöjlig att älskas. Det gör ont i mig inte bara av själviska själ, för att jag leder mig själv in i fördärvet direkt för att slippa eventuell smärta i framtiden, utan för att jag också vet att jag i och med detta förminskar känslorna som C har för mig (till och med när jag skriver detta vill jag lägga till något i stil med att "eller rättare sagt de han påstår sig ha", men det finns INGEN JÄVLA ANLEDNING till att ljuga om något sådant - varför begriper jag inte det?!). Och det är inte rättvist. Det sista jag vill är att såra, men kanske är det just vad jag gör...
 
Jag kan inte driva en konflikt framåt hur långt som helst, och sedan flippa ur när motparten inte orkar mer. Jag måste förstå att människor har gränser för hur mycket de orkar ta. Fastän jag mått dåligt över så mycket på grund av mitt svajande känsloliv, så har C trots allt visat tålamod med mig de gånger jag uppvisat detta beteende. Jag förstår att andra måste tycka att mina känslor är skenande. Även om det är helt normalt för mig så är det svårt att som utomstående hänga med, speciellt om man inte är van att umgås med människor som har den typen av problematik. Dock känner jag att allting jag säger nu är överflödigt, eftersom det nu är "bestämt" att det inte kommer att vara någonting mellan oss. Jag använder citationstecken eftersom det inte är första gången, och därför är det så svårt att veta om det är på riktigt eller inte. Och det i sig är en otrygghetsfaktor, och trygghet är något båda behöver. Det kan inte fortsätta så här. Samtidigt som jag är rädd för att det här var på riktigt, hoppas jag och ber att det inte behöver vara så. Att det här kan vara den gång vi sätter ner foten och säger att det får vara nog. Att detta borderlinetypiska "Hot 'n Cold"-beteende inte får fortsätta förekomma, att vi bestämmer oss för att behålla kontakten och fortsätta lära känna varandra. Jag vill inte att det här skall vara slutet, vill inte att jag i ett svagt ögonblick påverkad av narkotikaklassade piller skall ha förstört allting. Jag vill bara få ett slut på den otroliga sorg jag bär på inombords, för det är den som gör att jag beter mig så här. Det är inte så här jag egentligen är. Det är en reaktion på en mycket dålig situation. Jag vet att det finns en rolig, energisk och härlig sida inom mig. Den visar sig när jag inte är så här nedslagen. Och såväl den sidan, som den här förstörda unga kvinnan, är kär i C. Jag kan inte ljuga för mig själv om saken. Att jag beter mig så här irrationellt är ett tecken på det. För kärlek gör mig livrädd, eftersom separation är min största skräck, större än något annat. (Jag räds separation mer än maskar, som är min största "normala" fobi.)

Jag har kommit till ett vägskäl i livet där jag antingen genomgår en förändring, eller tar bort mig själv. Jag orkar inte mer. Så enkelt är det. Jag har ingen att vända mig till och ingen familj som stöttar mig. Min syster är den enda människa som är värd att omnämnas som familjemedlem, men hon är självmordsbenägen på sitt eget håll. Vi är båda i upplösningstillstånd och hur mycket man än vill stötta varandra, har man så mycket eget som slår sönder en i bitar. Det är svårt att vara så illa däran och samtidigt finnas där för en annan som är lika sjuk. Man orkar inte ta hur mycket smärta som helst. Det känns dock otroligt skönt att ha en syster som vet hur det är att komma från samma fruktansvärda familj. Det känns skönt att dela föräldrar och således förstå varandra, när dess galenskap kommer på tal. Vi gråter över samma saker och behöver inte göra långa utlägg om varför eller gå in på tunga detaljer. Få kan förstå vad det innebär att ha vuxit upp med en handikappad mor med utvecklingsstörning, som alltid satt sig själv i första rum, och en far som bara bitit ihop genom åren och druckit bort problemen. Vår familj är ingenting man gärna pratar om, men vi förstår varandra. Vi behöver inte skämmas över att vi skämts över våra föräldrar, för vi känner precis likadant (jag är måhända något mer aggressivt inställd). Min syster skulle aldrig tycka att jag var hemsk som säger att jag hatar min mor och kommer att säga upp kontakten med henne den dag jag lyckas lämna staden. En bekant hade antagligen tyckt att detta var hårda ord, men den som känner till bakgrunden och sanningen om våra föräldrar hade inte ifrågasatt. Den hade då tyckt att jag gjorde rätt, för hon fortsätter att sänka mig och göra mig sjukare. Trots att jag är 25 år gammal känner jag mig inte frigjord. Det skall inte behöva vara så.
 
Jag måste flytta. Norrbottens landsting har den sämsta psykvården i landet. Här finns ingen hjälp att få. Till och med Kronoberg som tydligen fått en himla massa kritik nere i Småland och är uselt enligt systern min, är bättre än Norrbotten. Jag har inte ens fått träffa en psykolog efter tre års regelbunden kontakt. I stället har jag fått nöja mig med kuratorer och skötare. Trots att jag står i kö för DBT och är en lämpad kandidat för det, och trots flera vädjanden, har jag inte fått träffa en psykolog att bolla tankar med. Och jag kommer inte att få göra det heller. Det finns inte tillräckligt många. Allt de kan ge mig är en kurator, och allt en kurator kan göra är att lyssna på min ångest. Lyssna, och inget annat. Det ger mig lika mycket att tala till en vägg, eller att knapra johannesört från Life. Trots att jag inte vet om C är villig att förlåta mig för mitt utspel igår, ringde jag Mäklarcity och bokade en visning för en helt OK tvåa i Umeå på fredag. Bostadsbristen är så stor, så stor, och jag kan inte vänta på att en hyresrätt skall komma lastad. Jag har kollat på Umeå bostadsförmedlings hemsida nästan dagligen i nästan tre år totalt, och det har hittills inte burit frukt. Kanske är det så att jag måste investera i en bostadsrätt om något skall hända? Någon gång måste bli den första att ta lån, och jag står inte ut med att fortsätta leva i andra hand. Som sagt är trygghet det jag behöver mest av allt, och jag kan inte tänka mig något tryggare än att äntligen veta att man har ett hem som är ens eget, som man kan göra till sitt helt och hållet. Jag är egentligen en riktig hemmaälskare som njuter av soffmys, badkar och middagar med tända ljus. Jag vet att ett trivsamt hem är otroligt viktigt för mitt mående, men jag har inte haft någon som helst energi över till att göra det fint och hemtrevligt här. Det är ju trots allt inte mitt, och jag vill inget hellre än att flytta från Luleå. Jag tänker inte gå in på fler detaljer, eftersom jag inte vill ha för stora förhoppningar. Jag önskar dock mig själv lycka till och att det inte blir någon hård budgivning som resulterar i att lägenheten blir för dyr för mig. Jag borde trots allt ha råd att bo på Umeås minst eftertraktade område (månadshyran är en hundralapp mer än vad jag betalar idag, den hundralappen kan jag lätt tjäna in på att sluta impulshandla), och ett, säg, städjobb jag inte vill ha är inga problem för mig att ta eftersom jag är väldigt arbetssam när jag kan, så jag tror inte att jag skall behöva gå arbetslös allt för länge. Lägenhetsägarna flyttar utomlands och jag antar att de vill få den såld ganska snart med tanke på det låga priset, de lämnar till och med kvar ett par större möbler i form av soffa, matgrupp och dubbelsäng som jag kan sälja billigt på Blocket och få in en välbehövlig slant för.
 
Jag håller mina tummar för flera saker nu. Det vore som en dröm att få lämna nuet bakom mig. Även om saker självklart kommer vara tuffa, kan ingenting bli värre än vad det är just nu. Att flytta från stan skulle vara en sådan befrielse, inga ord på något språk skulle kunna beskriva den lättnad och tacksamhet jag skulle känna. Att ekonomin kommer bli tuff till en början är så värt det, för jag lider oavsett om jag har pengar eller ej. Att få träffa en ny kontaktperson (kanske till och med en psykolog) och inreda mitt(!) hem precis så som jag vill. Skaffa den efterlängtade vovven att älska och busa med. Bli en liten familj. Bli vuxen "på riktigt". Börja LEVA. Det är precis så jag vill ha det. Det, lugn och ro i sinne, och inga fler jävla dramer (säger dramadrottningen själv). Inshallah!