Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Året som gått, låt det aldrig komma igen!

Kategori: Flytten till Malmö

 
 
 
 
Hittade dessa bilder från i somras innan jag flyttade ner till Malmö. Stukad uppsvullen fot, håriga och såriga ben. Ett blåmärke stort som Texas på låret efter att jag ramlat över min högtalare gråtande och hög på tabletter medan han talade om att han inte ville ha mig. Jag till och med kunde förnimma hans känslokalla ansikte i såren. Hetsätning. Återfall med vassa föremål. Observera att jag inte brukar ta sådana foton i vanliga fall utan antagligen tagit ett gäng stulna sobril här. Detta är dock vad som representerat mitt 2013, så varför inte summera och dela med sig av sitt år såsom de flesta verkar göra i bloggar och på Facebook. 2013 har varit det absolut tyngsta året i mitt liv, fysiskt som mentalt. Folk jag inte träffat på länge kommer få en chock då de ser hur mycket jag gått upp i vikt, jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre och gråter när jag tar på mig de få kläder som fortfarande passar. Därför kommer jag att uppsöka läkare och tala om en gastric bypass, något jag innerst inne alltid varit kritisk till om det inte är absolut nödvändigt för en person, men tyvärr måste jag nog erkänna för mig själv att jag tillhör "de där" personerna. Det står mellan operation och amfetamin från gatan (jag bor trots allt i Malmö nu, här finns allt och det är lätt att få tag på). Det senare vet jag att jag skulle överdosera då jag är en beroendeperson som tillika ofta går i självmordstankar just nu. Är det värt risken för att bli smal?

Sedan jag blev lämnad av umeåbon där i slutet av mars har allt i mitt liv gått utför. Jag hade planerat att köpa en bostadsrätt i Umeå och bosätta mig där tillsammans med lilla Princess Molly Muffin, men när han sa att han inte längre var kär i mig fanns då inte längre någon anledning. Varför skulle jag flytta till en stad om jag sedan måste isolera mig för att jag inte skulle stå ut med att se honom, hans vänner och nya flickvänner. Jag är inte tillräckligt stark för det. Så där dog den fyra år gamla drömmen om att bli umeåbo och jag gav mig i stället ut på Blocket. Att det blev Malmö var en ren slump - om jag kände till hur min dåvarande hyresvärd egentligen var hade jag aldrig flyttat ner, men hon var trevlig via text och telefon. Jag vantrivdes från första stund och kände noll connection med min hyresvärd. Jag hade enorm tur som hade Ellen som granne. Vi brukade sitta ute på gården med våra hundar, röka och leka white trash-morsor och prata framtidsdrömmar. Sedan blev det dags att flytta, och jag hamnade hos en högljudd slaktare (perfekt när mitt nyårslöfte är att äta mer veganskt) med en ännu mer högljudd dotter som inte lämnar mig och Princess i fred. Min nästa plan är att börja plugga och ta studielån, så att jag kan flytta härifrån. Förhoppningsvis får jag lov att börja plugga på frisörutbildningen via komvux. Det kommer ge mig tid att göra sådant som är viktigt för mig: flytt till eget boende, fortsätta gå i terapin, viktnedgång och att få en bättre relation till Princess. Alla de sakerna är bitar som måste sättas på plats för att jag skall må bättre.

Jag trodde en flytt skulle göra saker till det bättre, men ingenting gick som tänkt. Jag lever det liv jag allra minst vill göra, utan eget hem inneboende hos en ständigt ifrågasättande hyresvärd, som tar överpris för ett illaluktande rum då han röker som en skorsten inomhus (jag röker också, men inte inomhus!). Just nu är hemfrågan verkligen det mest akuta. Ett hem och ett jobb eller en utbildning, är det jag behöver försöka ordna först och främst. Innan dess kommer jag aldrig få ron i själen och möjlighet att jobba på mitt mående. Jag är den enda som kan förändra mitt liv, det är jag medveten om, men jag kommer att behöva stöd på vägen, och jag måste försöka se till att få regelbundna samtalskontakter och justering av mina mediciner. Allt annat än maxdos är ett hån då jag tagit dem i tre år men fortfarande mår fruktansvärt.

Jag ber inte ofta, men nu gör jag det. Jag ber till högre makter om att mitt liv skall ordna upp sig. Jag ber om styrka att ta tillbaka det som en gång var jag, nu finns här bara spillror av en annars energisk, rolig och aktiv person. Nu finns här någon som inte ens klarar av att ta sig upp ur sängen, någon som hellre ligger kvar än går och handlar mat eftersom det innebär att jag måste vistas i köket med hyresvärden vilket är det sista jag vill. Käre gode gud, hjälp mig att hitta tillbaka till mig själv, så att jag kan börja fokusera på RÄTT saker, och inte bara tänka på mina misslyckanden. Ge mig energi så att jag orkar leka och träna mer med min hund, som är allt jag har och den enda jag någonsin älskat och aldrig skulle kunna göra mig av med. Jag har alltid varit ett deprimerat barn, men 2013 var ta mig fan droppen. Jag har nått den absoluta botten, och jag vill inte stanna kvar här. Jag tror att jag måste ge mig ut mer. Även om jag inte har ett jobb och även om jag saknar inkomst är jag inte en dålig person. Jag är sjuk, jag måste acceptera det innan jag kan bli frisk. Jag måste förlåta mig själv för tankar jag har och hur jag behandlar min egen kropp. Sedan jag flyttade ner till Malmö har jag haft sex med fyra män varav samtliga äcklade mig. Det är den absoluta botten för mig, som normalt är en väldigt konservativ person som anser att sex hör hemma i ett förhållande. Att jag haft det har inte berott på att jag varit "sugen" utan för att jag mått så otroligt dåligt och indirekt velat straffa mig, hur dumt det än låter är det också ett sätt att skada sig själv på.

På torsdag 9/1 kommer jag att börja i gruppterapi för första gången. Jag har väntat så länge på att få riktig hjälp och jag hoppas verkligen att jag lär mig något av detta. Jag måste lära mig att inte straffa och hata mig själv, för när jag gör det finns inte plats för goda tankar, det finns ingen plats för fokus och styrka och utan det kan man aldrig ta sig framåt. Jag måste fixa det här. Jag måste komma framåt! Jag måste visa mig själv varför jag egentligen flyttade till Malmö. Det var inte för att ligga apatisk i sängen, det var inte för att tillbringa jul, födelsedag och nyår på psykakuten. Det var för att visa världen vem jag är, därför att världen förtjänar en så klok och rolig person som jag. Jag kom ner hit för att börja med stand up, för att börja göra snygga och roliga rapvideos och för att gå med i amatörteatergrupper. Ja, för att bli c-kändis helt enkelt. Det kommer jag aldrig bli genom att isolera mig. Under 2014 har jag två val - antingen simmar jag uppåt eller så drunknar jag.
 
God fortsättning!

Vad har hänt sedan sist?

Kategori: Flytten till Malmö

  • Jag lever, men det är inte ett bra liv.
  • Jag har flyttat, men vantrivs även på detta ställe.
  • Jag har ingen inkomst då jag blivit utskriven ur a-kassan.
  • Mina sparpengar som jag levt på börjar sina.
  • Jag har fortfarande inget arbete och ingen energi till att söka fler.
  • Jag har vrickat både höger och vänster fot, dock ej samtidigt. Just nu är det vänster som värker.
  • Jag blev bestulen på min väska med mobil, pass och kort härom veckan. Är således tvungen att köpa en ny telefon.
  • Är inte längre aktiv i soppköket på grund av en person som fick mig att framstå som en jävla galning, och jag står inte ut med tanken på att gå tillbaka och riskera att sprida negativa energier eftersom jag känner mig skyldig, trots att jag inget gjort och inte kan ta ansvar över andras dumma handlingar.
  • Jag har konstant ångest över att inte duga som hundmamma på grund av mitt mående.
  • Jag har fått och förlorat bekanta lika snabbt. Summan av kardemumman: Jag är väldigt ensam.
  • Jag tänker dagligen på att ta mitt liv, hur underbart det vore att slippa allt, men står emot eftersom jag måste veta att Princess får det riktigt bra först.
  • Jag mår otroligt dåligt över att vara ensam på julen och under min födelsedag, trots att jag egentligen inte firar.
  • I kväll har jag ordnat hundvakt över natten och tänker åka upp till akutpsyk eftersom min situation är ohållbar och jag kommer snart att skada mig själv allvarligt på grund av hur snett allting gått sedan jag kommit hit. Du kan inte fly från problemen. Det kommer bara fler och fler.

Dags för flytt

Kategori: Flytten till Malmö

Har inte uppdaterat på länge på grund av grav ångest och förändringar gällande boendesituationen. Det har inte alls fungerat mellan mig och min hyresvärd och till slut kände jag att jag inte stod ut med alla begränsningar mer, så jag sade upp rummet och jakten på ett nytt boende satte igång. Jag levde dagligen med rädslan över att inte hinna hitta något och att eventuellt hamna på gatan, men jag lyckades finna ett rum nära Värnhem med egen ingång och egen liten toalett (själva rummet är dryga 20 kvadrat, det jag haft nu är 12 kvadrat så det blir en jädra skillnad). Kök och dusch delas, men jag har möjlighet att låsa dörren till köket vilket gör att det kommer kännas som en egen liten lägenhet. Ser inte fram emot att betala flera dubbla hyror då pengarna sinat i och med att jag ännu inte har fått något arbete, men allt är bättre än att bo kvar här. Jag får hjärtklappning, svettningar och blir gråtfärdig av att närma mig lägenheten. De senaste dagarna har jag till och med fått lov att ta ångestdämpande för att orka med känslan av att befinna mig här. Det ligger så otroligt dåliga energier i luften och jag orkar inte mer, så i kväll skall jag försöka hyra en lastbil från Statoil, trycka ner mitt pick och pack i flyttkartonger och bege mig härifrån. Kommer att vara inneboende hos en trevlig dansk som bor där med sin fyraåriga dotter. Barn är ju inte något jag är van vid, men hon verkar snäll och gillar hundar, så jag tror det skall gå bra det lilla vi kommer att träffas. Jag är ju väldigt ungdomlig (läs: barnslig) själv och älskar att leka, så en fyraårig kompis kanske är precis vad jag behöver för att få utlopp för den sidan. Jag har ännu inte packat, har inte orkat med någonting den senaste tiden utan har känt mig helt handlingsförlamad på alla plan. Får helt enkelt organisera om allt när jag väl kommer fram till det nya rummet. Det jobbiga blir att bära upp säng och garderob tre våningar då hissen är minimal och knappt tar två vuxna personer. Jag hoppas att vi lyckas utan att tappa garderoben i stengolvet och krossa speglarna. Det återstår att se - händer det så händer det. Jag är bara så otroligt tacksam över att jag hittat ett boende. Han ville egentligen ha en inneboende från och med första november, men förstod min situation och lät mig betala 1800 för november i stället för 4000 som hyran egentligen ligger på, för att sedan flytta in i december. Dock blir det tidigare än planerat vilket han inte hade några problem med. Det känns otroligt skönt att det finns välvilliga människor som kan sätta sig in i andras situation och är måna om att hjälpa till om de kan. Eftersom han gick med på denna deal måste det även innebära att jag gjort ett hyfsat gott intryck vilket känns bra. Det är svårt att hitta boende när en har hund och jag trodde att det skulle te mycket längre tid. Hittade honom via Facebook för att sedan skriva till honom igen på Blocket utan att förstå att det var samma person. Nåväl, hellre ett mail för mycket än ett för litet. Dock skall det erkännas att jag är usel på att förstå danska, men jag vänjer mig väl. Eftersom det är delat kök och jag ogillar att vistas med andra i mitt hem är det även ett ypperligt tillfälle för mig att dricka upp de där fyra kartongerna med Allevo som jag fyndade för 59:- styck på Netto för några veckor sedan. Ibland har en tur!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag (igår) har jag varit ute hela dagen, rökt ett helt paket cigaretter och tillika hinkat i mig över tio koppar kaffe så att sova i natt har det inte varit tal om (däremot har jag varit på toaletten ungefär en gång per kopp, hur mycket får där plats i en blåsa egentligen?), hur trött jag än är. Om en kvart är det dags att stiga upp då alarmet sätter igång, och om ett par timmar skall jag ta mig ända ut till Limhamn för bedömning om gruppsamtal på Integrerad Närpsykiatri. Jag är inte särskilt sugen på gruppsamtal då jag tenderar att prata för mycket och vill absolut inte köra över andra, men tar tacksamt emot vilken behandling som helst då jag hittills gått över tre månader(!) utan någon som helst kontakt med psykiatrin, vilket är ohållbart för mig som är van att träffa någon varje vecka. Jag klappar ihop utan någon att ventilera mina känslor inför. Det är också en bidragande orsak till att mitt mående gått utför här nere. Det, och den hopplöshet och ensamhet jag känner. Jag har inte längre någon kontakt över huvud taget med min familj, ingenting att återvända till och ärligt talat känner jag mig som den mest ensamma människan i världen. Jag har ändock fått ett par bekanta här nere, vettiga människor som går att ha seriösa och oseriösa samtal med. Princess har också fått vänner vilket jag är glad över. Att hon får må bra är det viktigaste för mig. Mitt eget mående är inte lika högt prioriterat. Jag är så van vid att må dåligt att det knappt spelar någon roll längre.
 
Så vad har jag då gjort ute hela dagen idag? Började med att fylla konturerna i överläppen med restylane och ser för närvarande ut som en blandning mellan Kajsa Anka och Olinda, men det kommer att lägga sig om ett par dagar (I sure hope so). Jag är ju till skillnad från många förtjust i förstorade läppar och har länge drömt om ett onaturligt c-kändisplut (det är bara viktnedgång, löshår och lösnaglar som fattas nu). Därefter åkte jag och min nya bekant som jag lärt känna via Soppkök Malmö ut till Rusta då jag skulle köpa ett par flyttkartonger, men jag fick även med mig ett par Yankee Candles i doften Lemon Cream samt en Elizabeth Arden-mascara för 79:- (ord. pris 310:-). Perfekt då min nuvarande mascara börjar se sina sista borstdrag. Sedan blev det moussaka på Nostimo (rekommenderar varmt den restaurangen, även om de verkligen borde se över inredningen) och sinnesromässa med tema Maktlöshet. Det var inte igår jag besökte en kyrka, men jag tycker det är trevligt att komma dit och prata med männikor med olika bakgrunder och bara få koppla av, för att inte tala om gratis kyrkkaffe då. Det behöver en inte vara kristen för att ta emot. Det känns dock i fötterna att en varit igång. Jag äger inte ett enda par bekväma skor, och med mina breda ankfötter (som nu matchar läpparna - toppen!) är det inte det enklaste att hitta något som sitter bra.
 
När jag kommer hem från mötet blir det till att packa, packa, packa. Fort som attan, för här vill jag inte vara kvar. Jag längtar så tills jag kommer härifrån och kan sträcka ut mig i sängen i mitt nya rum, där jag kan låsa om mig och får ta emot besök utan att i det närmaste bli utskälld. Där får folk komma och gå som de vill så länge jag inte stör de andra, vilket ju inte kommer ske eftersom det är en avskild del av lägenheten. Jag tror på detta. Det är en god tillfällig lösning och uppsägningstiden är bara en månad i stället för tre månader som nu. Jag ber sällan, men nu gör jag det. Jag ber om att detta skall fungera och att jag för en gångs skull kan få känna att jag kommit "hem".