Söderbergskan

Sitter på Arlanda nu. Har lämnat Finland (Helsingfors är en otroligt vacker stad, men med minst sagt många udda människor - jag återvänder mer än gärna någon gång) och är på väg tillbaka till Luleå. Två timmar kvar till avgång och jag sitter med en Pressbyrå-latte i brist på annat. Jag hoppas att detta är sista gången på länge som jag håller i en biljett till Luleå. Att våga flytta så spontant är det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag vet inte hur tillvaron där nere kommer att bli. Allt jag vet är att det kommer bli bättre. Luleå för enbart med sig en massa dåliga minnen. Bara en sådan sak att jag bor alldeles bakom min gamla grundskola som formade mig till den jag känns olustigt. Varje gång jag går till Coop för att handla eller hämta ut paket påminns jag om min barndom, mörka menlösa år som jag helst av allt vill glömma. Det sägs att man inte kan fly från sina problem, och det är nog sant. Däremot kan ett miljöombyte göra underverk för själen. Jag känner mig mycket mer motiverad nu. Nervositeten är stor men jag har höga förhoppningar. Princess får en lekkamrat och jag, som normalt inte hade kunnat tänka mig delat boende, har hittat en trevlig kombo som jag verkar ha väldigt mycket gemensamt med. Såväl hundar som vegetarianism, feminism och hbtq-förespråkning står på listan. Självklart kommer man ha en del olikheter och antagligen ryka ihop någon gång emellanåt om diverse småsaker, men grundvärderingarna är desamma vilket är absolut viktigast. Småstadstjejen blir storstadsbrud. Jag gillar det. I morgon kommer jag skriva under hyreskontraktet, ringa min nuvarande hyresvärd och arbetsgivare. Så fort de praktiska sakerna är ordnade flyttar jag. Mot Malmö. Aldrig trodde jag väl att jag skulle hamna i Skåne så mycket ångest den landsdelen givit mig genom hela tonåren (båda mina två tonårskärlekar som krossade mitt hjärta bodde där), men vägarna är sannerligen outgrundliga! Min väntan är snart över. Jag kommer ÄNTLIGEN lämna Norrbotten bakom mig och starta ett helt nytt liv, med ny energi!