Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

26

Kategori: Allmänt

Tillbringat både jul och födelsedag på akuten. Inlagd på sin 26-årsdag. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns trist, men jag antar att folk som gissar att jag är 22 när jag frågar väger upp den enorma känslan av ensamhet. För någon som lever så ohälsosamt som jag är det en stor komplimang.

Vad har ni för nyårslöften i år? Mina är att gå ner 30 kg, fullfölja gruppterapin jag skall börja, få rutin i mitt liv, skaffa ett jobb så snart som möjligt och när jag gjort det flytta långt bort från rummet jag hyra nu. Sjukskrivning eller jobb, det finns inte något annat alternativ. Jag måste få in pengar så att jag kan fortsätta leva här. Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag måste bli bättre. Jag måste kunna leva ett normalt liv, precis som "alla andra" och inte gå under vid varje litet hinder. Jag måste orka ge Princess det hon behöver. Jag måste också inse att jag är lika mycket värd som andra människor, även om det är ett väldigt stort steg att ta. Jag känner mig konstant utanför och ovälkommen, bortglömd och osynlig. Jag vill inget hellre än att vara "normal", men hur blir man det när man inte känner till normerna? Vad är brukligt och vad är ett passade beteende för en 20-nånting kvinna som vill bete sig som andra kvinnor i samma ålder? Sex and the City-boxen kommer jag inte att köpa, så det kan ni glömma, men utöver det? Jag vet förvisso inte om en makeover skulle göra så mycket egentligen. Jag flydde ju 150 mil för att börja om på nytt och jag såg ju hur det gick. Det gick inte alls. Problem har i stället blivit fler.
 
Kanske skall jag sluta drömma om vad som skall hända och ta en helvetisk dag i taget. Dock gillar jag inte att leva i nuet, det gör mig fruktansvärt uttråkad. Jag vill drömma mig bort och sedan tänka att jag minsann skall nå dit. Jag skall bli vacker, öppna en butik, inreda, ha en fin liten lägenhet, hyfsad inkomst (så att jag klarar mig och kan unna mig litet på sidan om) välpolerade naglar, brun utan sol från Clarins och en brazilian wax. Jag skall ha en rejäl intelligent och intellektuell karl som älskar mig och Princes skall ha gått 543 kurser i vardagslydnad och gör äntligen som jag säger. På helgerna skall jag agera ståuppare och på min fritid spelar jag i en amatörteatergrupp och skriver små krönikor. Det är sådant jag drömmer om. Kanske är karln för mycket att begära då jag förstått att män inte kan älska som kvinnor, men det övriga, är det verkligen för mycket att begära? Det känns ändå som en realistisk dröm. Jag kanske redan borde ha åstadkommit allt detta vid 26 års ålder, men är man ett psykfall får man räknad med att man ligger ett par år efter i utvecklingen. Det kanske är därför folk tror att jag är yngre än vad jag är? Min sjukdom har gett mig en släng av Benjamin Button-fenomenet. Nå, jag tackar och tar emot. För att röka och leva på godis har jag väldigt bra hy. Det är bara allt detta fett, 50 kilos övervikt som måste bort och eftersom jag inte kommer klara det själv vet jag att jag måste vända mig till en läkare, hur ogärna jag än vill. Min ätstörning kommer inte försvinna av att jag bantar ner mig med Allevo i åtta månader. Jag kommer att gå upp allt lika fort igen. Nu var det dock inte det jag tänkte orera om. Ville bara göra en liten uppdatering om vad som sker i mitt såkallade liv. Jag skulle dock inte vilja kalla detta liv. Snarare "en patetisk ursäkt" till ett liv. Det känns mer realistiskt.
 
Nu skall jag gå ut i korridoren och vanka av och an tills någon av de otrevliga skötarna säger åt mig att gå in på mitt rum trots att liggai  sängen och tänka ger mig enorm ångest. Det är knappat något en zopiklon och en oxascand råder bot på. Nåväl, har i alla fall lyckats knåpa ihop en fånig liten raptext i brist på annat att göra. "In the hood" kallar jag den. God natt på er och god fortsättning!
Kommentera inlägget här: