Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Och klockan bara går

Kategori: Allmänt

 
De senaste dagarna har kantats av ordentlig ångest. Jag har haft flera evenemang inplanerade men har i vanlig ordning slutat upp i sängen då jag när allt kommer kring inte känner mig ett dugg sugen på att ta mig ut. Det är ett slags måste, jag tänker att bara för att jag nu bor i Malmö måste jag delta i varenda litet event, passa på att göra saker jag inte hade möjlighet till i Luleå. Dock har flytten inte påverkat känslan. Du kan inte fly från livet eller ångesten. Oavsett stad, land och tidpunkt så gnager den sönder dig inifrån. Jag tänker bittra, hatiska, ja rentav mordiska tankar som jag aldrig skulle erkänna för någon annan än en psykolog eller kurator. I mitt huvud har jag allt utplanerat, från början till slut. Jag vet exakt hur jag skulle gå till väga för att förgöra källan till en stor del av min nuvarande ångest. Självklart skulle jag aldrig skrida till verket då källan inte är värd att få mitt liv förstört för. Jag anser att det räcker med de spillror de är i nu. Jag känner mig ensam, isolerad och stressad. Att vara isolerad i en stor stad är dock bättre än att vara isolerad på ens hemort där man bott i 25 år och således borde ha ett socialt nätverk. Det har jag inte haft. Att jag inte har fått det här efter två månader känns inte fullt så illa när jag vet vad jag har bakom mig. Jag har åtminstone hunnit skaffa ett par nya bekantskaper, vilket var mer än vad jag gjorde när jag satt instängd i min lägenhet i Luleå och överlevde dagarna tack vare sömntabletter som gav mig det lilla rus jag behövde för att orka med den becksvarta vardagen.
 
Jag har inte sökt hälften så många jobb som jag borde ha gjort (att jag inte fick jobbet på Lush gjorde mig nedslagen då jag vet att jag hade passat in perfekt) och jag har fått min sista lön. Det innebär att jag måste hitta något inom en snar framtid. Jag har inte direkt kroppen för att agera eskort och få in pengar den vägen. Att jobba som personlig assistent tar emot enormt eftersom det också var en av anledningarna till att flytta - jag vantrivdes så groteskt. Dock beror ju allt på vilken brukare man har, och jag hade inte haft något emot att hjälpa en trevlig äldre kvinna. Jag mår så dåligt över att jag inte längre kan söka jobb i klädbutiker eftersom jag gått upp så mycket i vikt att jag inte får på mig något ur sortimentet. Att jobba där hade varit omöjligt eftersom jag inte hade kunnat bära deras kläder och representera företaget. Jag vet att jag måste ta tag i min vikt, men ångesten har gjort att jag i stället har tröstätit enorma mängder socker, vilket jag skäms över. Netto säljer lösviktsgodis för 49 kronor kilot vilket utgör en livsfara när det ligger 200 meter bort. Jag vågar inte erkänna för någon hur många kilon det rör sig om totalt sedan jag flyttat ner, men jag kan utan tvekan säga att det motsvarar mer än en normal persons årsförbrukning. Jag har aldrig varit så fet som nu, stora röda bristningar har uppstått på den växande magen och jag hatar mig själv för det. Jag borde ha stannat kvar några månader till, tagit chansen och låtit operera mig i Norrbotten, hur kritisk jag än må vara till magsäcksoperationer. För mig finns ingen annan utväg om jag skall bli frisk. Jag känner mig själv och min kropp så väl och jag vet att jag - tyvärr - tillhör den skara som faktiskt behöver denna sortens hjälp. Det är också vansinnigt ångestframkallande.
 
Jag känner självförakt och äckel. Men framför allt hat. Hat mot mig själv, hat mot de som sårat mig, hat mot min omvärld och livet självt. I ärlighetens namn vill jag inget hellre än att hämta en vass kniv från köket i denna stund och bara låta blodet rinna, hur mycket 14-årig gothare det än låter som. Jag har alltid haft problem med att få ut mina aggressioner och kan inte hantera mina känslor. Mindfulness är det sista som fungerar för mig. Här finns ingen koncentrationsförmåga. Min bägare rinner över direkt och jag hittar ingen trasa att torka upp spillet med. I stället tar jag handen och smetar ut det över hela bordet, vilket i slutändan bara ger mig mer att städa upp. Ja, sånt är livet. En överfull jävla bägare och ingen trasa till hands. Med det rundar jag av denna uppdatering, tar en zopiklon, lånar kombons hörlurar som ligger i hallen, tar en cig, går ut på gården i nattsärken och lyssnar på den låt som just nu ger mig mest styrka. Scumbag med Shystie, som spelade här i Malmö i lördags. Jag ville så gärna gå och se henne, men när dagen D kom fanns ingen energi kvar. Ingenting fanns kvar.
Kommentera inlägget här: