I väntan på vinteroverallen (och litet psykaktivism)
Kategori: Hundmamma
Flera har ända sedan jag skaffade Princess i typisk svensk anda ifrågasatt mig för att jag inte ser något fel i att ta på sin hund en tröja emellanåt. Jag ser personligen inget problem i att göra detta en mulen småblåsig dag, och om ens hund ändå skall ha något lätt på sig för att inte vara fullt så frusen som denne vore näck, varför inte lika gärna välja något man tycker är fint samtidigt? Skall man köpa något man tycker ser urtrist ut bara för att det är "löjligt" att ha mönster och tryck på sin jycke? Folk köper ju för sjutton färgglada bodys med tryck åt sina ovetande bebisar hela tiden (nej, ditt spädbarn älskar inte rock 'n roll bara för att du gör det, och jag kan lova att det dröjer ett antal år innan hen börjar digga Ebba Grön också), som även de fyller noll funktion. De är inte särskilt värmande och barnet hade lika gärna kunnat ligga där iförd enbart en blöja under filten, alternativt en ful body i gråmelange, men icke. Huvudsaken är att hunden inte vantrivs och mår dåligt av det, och jag har aldrig upplevt att Princess brytt sig avsevärt de få gånger jag faktiskt tagit ut henne på promenad med ett klädesplagg på. Det enda jag vet att hon inte gillar är den blå vattenavstötande jackan hon har när det regnar ute, men den måste hon ju ha (och vem gillar egentligen regnkläder?).
Jag har över huvud taget fått många klagomål från människor angående hur jag fostrar min hund. Folk läser statusuppdateringar på Facebook och drar utifrån det egna slutsatser, trots att de aldrig sett hela bilden eller ens träffat min hund och sett att hon faktiskt är en frisk, energisk och glad liten odåga. Nej, jag mår inte bra och det har gjort att jag inte haft energi att träna henne så pass mycket som man bör göra under valptiden, men jag gör mitt bästa under omständigheterna och jag kan försäkra om att jag själv är oerhört ledsen över att jag inte hunnit lära henne fler saker. Innan jag skaffade lillan lånade jag hem tonvis med böcker om valptiden och livet med hund. Jag hade sett fram emot att bli hundmamma i flera år och hade planerat allt in i minsta detalj. Jag hade läst på allt om rasen och drömde om vilken fin tillvaro vi skulle få tillsammans, men i samma veva (ja, till och med samma vecka) hände saker som fick min värld att rasa helt och gjorde mig väldigt sjuk (ni som följt min blogg vet att jag blev lämnad av umeåbon då och detta tog extremt hårt eftersom jag i sann borderlineanda inte kan hantera separationer) och fick lov att åka in på psykakuten ett par vändor, blev självmordsbenägen och förlorade all livslust. Jag tog upp tabletter och självskadebeteende, något jag innan det haft ett långt uppehåll ifrån. - Jag förlorade även ett par så kallade "vänner" på Facebook härom dagen efter en statusuppdatering där jag skrev om mitt mående, eftersom de uppenbarligen inte har någon förståelse för att livet inte alltid går som planerat. Enligt dem är det synd om min stackars hund som måste leva med mig som är deprimerad, och jag borde sälja/ge bort henne till någon som kan ta hand om hennne(?). Det känns kul att höra. Eller rättare sagt, det känns skönt att veta var man har människor, och hur de ser ner på personer med psykisk ohälsa. Att djur många gånger är den enda räddningen för en person på botten verkar inte finnas i deras tankegång, inte heller faktumet att jag är stor djurvän och djurrättsaktivist som bryr mig enormt om djurs välmående (ja, mer än människors - står det mellan att rädda livet på en främmande hund och på en främmande människa så väljer jag hunden alla dagar i veckan, för tänk så är människan Sverigedemokrat!). Det är på grund av personer som dessa jag kommer fortsätta prata öppet om min ohälsa. Det är enormt viktigt att bryta tabun, och jag vägrar skämmas för att jag är sjuk. Lika litet som någon behöver dölja att de har cancer tänker jag dölja mina diagnoser. Men, åter till ämnet! Det blev en liten avstickare här. (Det är därför jag aldrig skulle bli någon storbloggare igen, jag kan aldrig hålla mig till en sak.)
Nu är hösten kommen och eftersom jag är osäker på vad jag bör investera i för overall till min dotters första vinter (jag vet ju inte ens hur vintrarna ser ut här nere i Skåne), har jag förberett oss inför stundande kyla med dessa fodrade tröjor att ha under höstens promenader. Visst är de helt bedårande! De ser betydligt skönare ut än många andra jag tittat på. Jag fick i vanlig ordning beslutsångest och kunde inte välja mellan den blå och den gula, så det slutade med att jag köpte båda två. Litet variation har aldrig skadat. Nu hoppas jag bara att storleken är OK, annars får jag sälja vidare till någon lyckigt lottad.
Jag har över huvud taget fått många klagomål från människor angående hur jag fostrar min hund. Folk läser statusuppdateringar på Facebook och drar utifrån det egna slutsatser, trots att de aldrig sett hela bilden eller ens träffat min hund och sett att hon faktiskt är en frisk, energisk och glad liten odåga. Nej, jag mår inte bra och det har gjort att jag inte haft energi att träna henne så pass mycket som man bör göra under valptiden, men jag gör mitt bästa under omständigheterna och jag kan försäkra om att jag själv är oerhört ledsen över att jag inte hunnit lära henne fler saker. Innan jag skaffade lillan lånade jag hem tonvis med böcker om valptiden och livet med hund. Jag hade sett fram emot att bli hundmamma i flera år och hade planerat allt in i minsta detalj. Jag hade läst på allt om rasen och drömde om vilken fin tillvaro vi skulle få tillsammans, men i samma veva (ja, till och med samma vecka) hände saker som fick min värld att rasa helt och gjorde mig väldigt sjuk (ni som följt min blogg vet att jag blev lämnad av umeåbon då och detta tog extremt hårt eftersom jag i sann borderlineanda inte kan hantera separationer) och fick lov att åka in på psykakuten ett par vändor, blev självmordsbenägen och förlorade all livslust. Jag tog upp tabletter och självskadebeteende, något jag innan det haft ett långt uppehåll ifrån. - Jag förlorade även ett par så kallade "vänner" på Facebook härom dagen efter en statusuppdatering där jag skrev om mitt mående, eftersom de uppenbarligen inte har någon förståelse för att livet inte alltid går som planerat. Enligt dem är det synd om min stackars hund som måste leva med mig som är deprimerad, och jag borde sälja/ge bort henne till någon som kan ta hand om hennne(?). Det känns kul att höra. Eller rättare sagt, det känns skönt att veta var man har människor, och hur de ser ner på personer med psykisk ohälsa. Att djur många gånger är den enda räddningen för en person på botten verkar inte finnas i deras tankegång, inte heller faktumet att jag är stor djurvän och djurrättsaktivist som bryr mig enormt om djurs välmående (ja, mer än människors - står det mellan att rädda livet på en främmande hund och på en främmande människa så väljer jag hunden alla dagar i veckan, för tänk så är människan Sverigedemokrat!). Det är på grund av personer som dessa jag kommer fortsätta prata öppet om min ohälsa. Det är enormt viktigt att bryta tabun, och jag vägrar skämmas för att jag är sjuk. Lika litet som någon behöver dölja att de har cancer tänker jag dölja mina diagnoser. Men, åter till ämnet! Det blev en liten avstickare här. (Det är därför jag aldrig skulle bli någon storbloggare igen, jag kan aldrig hålla mig till en sak.)
Nu är hösten kommen och eftersom jag är osäker på vad jag bör investera i för overall till min dotters första vinter (jag vet ju inte ens hur vintrarna ser ut här nere i Skåne), har jag förberett oss inför stundande kyla med dessa fodrade tröjor att ha under höstens promenader. Visst är de helt bedårande! De ser betydligt skönare ut än många andra jag tittat på. Jag fick i vanlig ordning beslutsångest och kunde inte välja mellan den blå och den gula, så det slutade med att jag köpte båda två. Litet variation har aldrig skadat. Nu hoppas jag bara att storleken är OK, annars får jag sälja vidare till någon lyckigt lottad.
H. säger:
Människor är fulla med skit. Jag får höra samma saker hela tiden, "Men vad taskigt av dig att ha innekatt", "Vill du skaffa en till katt!? Du med mina diagnoser!? (fd borderline & ADHD)", ”Vill du ha hund? Stackars den, du kommer inte gå ut med den!” etc.
Jag älskar djur av hela mitt hjärta (även jag djurrättsaktivist och vego) och kämpar stenhårt med att mina husdjur ska ha det så bra som möjligt. Men självklart kan jag kanske inte ge dem lika mycket de stunder då jag är djupt deprimerad och självmordsbenägen. Men DE ger mig livskraft då jag mår som sämst.
Njut av din lilla sessa och spola ner alla dessa människor i närmaste toalett. En stor kram!
Söderbergskan säger:
Bloggadress: http://soderbergskan.blogg.se
H: Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Jag fascineras även av människors totala frånvaro då man mår riktigt dåligt, utom då det finns något att ta fast vid och klaga på. Jag är rätt öppen på min Facebook och skriver ofta om mina känslor där. Ingen av de personer jag faktiskt KÄNNER från verkliga livet hör någonsin av sig för att fråga hur det är, däremot är det flera vagt internetbekanta jag i princip aldrig talat med som skrivit stöttande saker. Det här med att le tillsammans och gråta ensam stämmer väldigt bra. Man duger när man är ytlig och pratar en massa nonsens, men gud så jobbigt att behöva hålla kontakten när samma person inte mår bra. Det är förvisso bra att det kommer fram att dessa människor faktiskt inte bryr sig ett skit om dig och att ni inte alls är kompisar egentligen, men det är klart att det är ledsamt och gör ont när någon man trott att man haft en OK relation med egentligen inte tycker att man är vatten värd. Nåväl, det finns väl fler fiskar ute i det där vattnet, som förhoppningsvis är litet mer empatiska.
Även om jag mår sämre än någonsin och har gjort under hela 2013, och även fast jag övervägt att lämna bort Princess flera gånger för att jag varit rädd att jag inte skall klara av att ge henne det hon behöver (jag hade fått ångra mig livet ut), så tror jag ändå ärligt talat att jag hade tagit livet av mig i somras om jag inte haft henne på grund av all ilska, sorg och separationsångest som genomsyrade varje sekund. Hur man kan vara så korkad och tro att psykisk ohälsa per automatik gör en till en dålig djurägare är för mig ett mysterium. Jag vet många deprimerade människor med djur och djuren ger dem en glädje de aldrig hade fått känna annars. De får kärlek, precis som de överöser sina djur med kärlek. Det är väl det som räknas.
Alv säger:
Bloggadress: http://munkavle.blogspot.com
Nu vet jag faktiskt inte hur folk låter eftersom jag inte riktigt fraterniserar med alltför många avlingssugna människor men visst låter det som att det skulle ta hus i helvete om man skulle ifrågasätta att någon vill ha barn om de har några psykiska skavanker? Även om jag inte har drömt om andra djur än smågnagare så anser jag dem ändå vara familjemedlemmar men likt förbannat så har en del folk väldigt svårt att se djur som barn. Ta bara om hunden blir sjuk och man är ensamstående med jobb, då finns det fanimig inga VAB-dagar att ta ut även om det är ett barn. Arrrgh, nu börjar jag bara ilska upp mig så tror jag inte att Princess far illa hemma hos dig och jag hejar på dig.
Söderbergskan säger:
Bloggadress: http://soderbergskan.blogg.se
Alv: Jag har också tänkt den tanken. Hade man sagt liknande saker till en förälder eller blivande sådan hade det tagit hus i helvete. Oavsett storlek på djuret så är det ju ens familjemedlem som man älskar. Min syster hade två marsvin i sex år, de var fulländade familjemedlemmar och hon har fortfarande kvar deras urnor fem år senare.