Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Att våga kapa banden till sitt förfluta

Kategori: Flytten till Malmö

Jag är verkligen tacksam att jag vågade ta det för mig enormt stora steget att flytta från Luleå till Malmö utan att veta ett dyft om staden. Jag har fortfarande inte mer än tak över huvudet och en överaktiv valp som fortfarande tvunget vill kissa inne (blir galen på hennes fix idé, hon håller sig under promenaderna för att sedan direkt rusa in på köksgolvet och kissa - okej om det varit mitt eget golv men jag är ju faktiskt inneboende och förstår att min kombo inte vill ha en kissande golvmopp boende hos sig, hur charmig hon än må vara), men känner ändå att ett liv är mer värt här, trots att all ångest såklart fortfarande kvarstår. Jag har ändå gjort den första nödvändiga förändringen för att det en dag skall bli bättre, det jag behövde mest av allt - ett miljöombyte. Jag slipper staden som givit mig så många dåliga minnen och jag slipper mina föräldrar som jag önskar att jag inte hade behövt växa upp tillsammans med. Ibland är det ett måste att kapa de biologiska banden och göra det som känns bäst för en själv, ty blod är inte tjockare än vatten. Om din familj inte kan tillföra någon kärlek eller glädje i ditt liv är det inte en familj i mina ögon. Om man inte kan vistas i samma rum utan att börja gräla inom tio minuter är det inte meningen att man skall vara tillsammans, det gäller både vänner, partners och släktingar. Eftersom jag aldrig tyckt om mina föräldrar (jag tyckte dock bra om min far under en längre period, men inte längre, inte när jag vet att han dricker varje dag och hur odräglig han kan bli då, och hur han ignorerat mina försök till att få honom att skicka ner mina saker med Bussgods, vilket han drog ut på i över en månad eftersom han inte ansåg att jag behövde allt?!) och varit i konstanta konflikter med dem sedan mellanstadiet finns det inte något att sakna. Däremot kan jag ofta känna stor sorg över att veta att man inte har en "riktig familj", att man står ensam och att där inte finns någon att vända sig till. Alla gånger jag ringt och storgråtit i telefonen och min mor räckt över luren till min far för att hon inte vill lyssna. Alla gånger jag ringt och storgråtit till min far och han bara sitter tyst på andra sidan luren. Jag känner absolut ingen saknad efter mina föräldrar, däremot en enorm saknad efter ett tryggt familjeliv som jag aldrig haft. Jag vill också ha en familj att åka hem till på jularna, fira högtider tillsammans med, ge presenter till och ha middagar med, men man måste ta saker för vad de är. Jag kommer sitta ensam hemma på julafton (såvida jag inte kan volontera för soppköket eller härberget om de anordnar något julfirande, då hjälper jag hellre till där och gör litet nytta), min födelsedag (de ringde inte ens och grattade senast jag fyllde år) och nyår i vanlig ordning. Jag är ju givetvis van vid det här laget, men likväl känns det otroligt tråkigt. Jag tycker absolut inte synd om mig själv. Däremot hade jag nog tyckt synd om någon annan som var i samma situation. Det är väl så det brukar vara. Man kan ta omänskligt mycket smärta och skit själv, och det låter alltid sorgligare när andra berättar om sina familjeproblem.
 
Egentligen borde jag väl vara tacksam att jag kommit till den punkten att jag inte bryter ihop för att min familj är helt splittrad. Jag har varken kontakt med mina föräldrar eller min syster längre efter ett häftigt gräl. Det är slut mellan oss och jag vet att hon bestämt sig för att vi inte kommer återuppta kontakt denna gång. Egentligen behöver vi varandra då vi delar en så splittrad bakgrund som få kan relatera till då vår familj är väldigt "speciell", men vi har så otroligt mycket konflikter som ligger och pyr att vi inte kan umgås en timme utan att hamna i bråk där jag förvandlas till den trotsiga tonåring jag en gång var. Därför är det nog tyvärr lika bra att vi håller oss på avstånd. Jag önskar att vi åtminstone kunde hålla sporadisk kontakt via Facebook, men det är också över nu och jag får acceptera hennes val att utesluta mig helt ur sitt liv. Även om hon bara känner förakt mot mig och anser att jag är en usel människa hoppas jag ändå att hon lyckas i livet och med skolan. Hon är den enda människa som känner mig "på riktigt" och jag kan inte tycka illa om henne, hur stora gräl vi än haft har vi för mycket i bagaget för att jag skall kunna känna mer än ilska. Gentemot mina föräldrar däremot, är det rent hat. Och ja, man får hata sina föräldrar. Man får hata den person som gjort den till den psykiskt instabila människa man är genom att inte ha gett sina barn en trygg och kärleksfull uppväxt.
 
Åter till flytten: Jag lever hellre här (jag kommer bli kvar i Malmö, det är en bra stad bortsett från PK-vänstern som inte vill veta av mig för att jag inte är stöpt i deras mall och ser saker på ett annat sätt, att vara ultrafemme, radikalfeminist och biologist som gillar porr bland likhetsfeminister är inte så uppskattat alla gånger, kan jag tala om) och skaffar nya bekantskaper (har bara ett par stycken än, men jag gillar deras personligheter och lär gärna känna dem bättre, det är vettiga tjejer), fortsätter söka jobb och förr eller senare hittar jag väl ett så att jag slipper leva på sparade pengar. Jag är också väldigt tacksam att jag faktiskt har varit såpass ekonomisk i mitt liv att jag alltid lagt undan allt som blivit över varje månad i flera års tid. Om jag inte gjort det hade denna flytt varit omöjlig. Det är därför man ALLTID skall spara till regniga dagar, oavsett om det handar om pengar eller paraplyn. Tro mig, varje krona räknas. En petflaska hamnar aldrig i soporna här och hittar jag en stående på ett elskåp är den också min. Jag lever billigt och är en otrolig fynderska, vilket är en vansinnig tur. Jag hade kunnat vara helt ointresserad av min ekonomi, bara spenderat och i stället slutat upp i mitt favoritprogram Lyxfällan. Då hade jag förvisso fått en av mina hemliga drömmar besannade: att synas i tv, som den c-kändiswannabe jag är. Det kanske vore något ändå, va?

KOMMENTARER:

  • Camilla säger:
    2013-10-08 | 17:12:58

    Kram till dig!! Än fast jag vet att du gillar att bo där. Så ska du veta att jag saknar dig. Mina dagar blev sååå mycket lättare när du kom förbi.

  • Söderbergskan säger:
    2013-10-08 | 19:24:05
    Bloggadress: http://soderbergskan.blogg.se

    Camilla: Tack Camilla! Jag saknar att prata med dig med, håller med om att det lättade stämningen när vi var båda två där. Hoppas du och familjen och vovvarna har det bra! Princess växer så det knakar. Faktum är att hon redan är högre än en fullvuxen havanais vid sju månaders ålder, så he' blir ingen utställningshund här inte. ;)

Kommentera inlägget här: