Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Våga komma ut!

Kategori: Borderline/Bipolär


Jag har hört många personer som menar att man skall vänta med att berätta om sin mentala ohälsa för en person tills man känner varandra bättre. Kanske till och med rent av låta bli att nämna den eftersom "det är din personlighet som räknas, inte din sjukdom". Visst är det så, men om min partner hade HIV hade jag velat att den berättade det för mig innan vi låg med varandra. Detta för att en relation med en person som lever med psykisk ohälsa oundvikligt kommer att se annorlunda ut än en relation med en frisk individ. Du kommer att behöva göra ansträngningar som inte hade varit nödvändiga i ett normalt förhållande. Du kommer emellanåt att behöva "dras med" i din älskades toppar och dalar. Det är många som inte fixar detta eftersom de är för bekväma i sig själva vilket leder till att det förr eller senare kommer att ta slut, eftersom man inte är kapabel till att hantera en person med känslor som normala människor slipper uppleva. Att låta bli att tala om sitt tillstånd är i mina ögon oerhört korkat eftersom du med detta inte heller vet hur din tilltänkta ser på psykisk ohälsa och vilka fördomar denne lever med. Vill man verkligen ha en partner som senare visar sig förakta personer med samma diagnos som en själv? Som tror att mental ohälsa är likställt med galenskap och ryggar tillbaka när de får höra att någon lider av svår depression, borderline, bipolär eller vad det nu än må vara? Med största sannolikhet är det ingenting man vill, och det är inte heller något man skall behöva ta. Ingen behöver känna att hen måste hemlighålla att hen lider av cancer, diabetes eller reumatism, så varför dölja något så vanligt förekommande som dåligt mående?
 
Jag har valt att vara helt öppen med mina problem, och är dessa något man inte kan acceptera får det lov att vara. Jag kommer inte att tysta ner något för att fördomar kring ämnet fortfarande frodas. Det är min personlighet som räknas, men nu är det ju faktiskt så att mina diagnoser påverkar min personlighet i allra högsta grad. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte radera ut vissa drag som dessa givit mig och låtsas som ingenting. Separationsångesten, humörsvängningarna, det svartvita tänket, svartsjukan och självdestruktiviteten finns där och bildar tillsammans en påfrestande och negativ sida hos mig, och även om jag låter bli att tala om vad jag lider av så kommer detta snart ändå att visa sig, men då kan det redan vara för sent. Jag tror inte på att hålla saker hemliga utan förespråkar öppenhet och ärlighet. Först när människor kan prata om saker kan dessa avdramatiseras och förståelse skapas.
 
Jag är dock smärtsamt medveten om att de flesta inte orkar med en partner som är sjuk. De vill ha en frisk flickvän som inte bryter ihop för minsta lilla. Därför har jag, som alltid drömt om ett vackert bröllop med pompa och ståt, börjat vänja mig vid tanken på att sluta upp ensam. Det kanske inte är så illa att förbli oälskad, trots allt? Det finns andra saker i livet än att finna en partner. En hund kommer att älska dig villkorslöst livet ut så länge du ger den kärlek, och ett snyggt inrett hem kommer aldrig att dra djupa suckar när du gråter "utan anledning". Visst, du kommer inte att få uppleva den romantiska sidan av livet, men du kan fortfarande förverkliga dig själv, och du kommer aldrig att behöva ha ångest över att bli lämnad för att du ser att vågen stiger åt fel håll. Du kommer aldrig att behöva oroa dig för att bli bedragen och ersatt av en kroghora. När man väger för- och nackdelar är fördelarna med ett ensamliv fler, även om nackdelarna väger tyngre. Att dela sin vardag med någon är kanske det man önskar mest av allt, men det skall inte ske på bekostnad av ens hälsa. Ett förhållande skall vara jämlikt och man skall aldrig behöva känna sig som den sämre parten för att man lider av psykiska problem, vilket är lätt hänt om man sluter upp med en "normal", frisk människa som inte ens är villig att sätta sig in i ens tillstånd. Jag mår illa av tanken på att leva med någon som inte vet något om mina problem eftersom denne inte bryr sig tillräckligt för att läsa på om vad man måste utstå. Jag har varit med en sådan person och det räcker. Kan personen inte ta mina dåliga sidor, så kommer den heller aldrig att få privilegiet att uppleva mina positiva.

KOMMENTARER:

  • Anna säger:
    2013-03-25 | 03:36:58

    Får man fråga vad du har för diagnoser då? Och vad det innebär för dig? Om du vill berätta det.

  • Söderbergskan säger:
    2013-03-25 | 21:48:16
    Bloggadress: http://soderbergskan.blogg.se

    Anna: Borderline och bipolär, samt konstant depression sedan barnsben. Har alltid varit olycklig. Skall dock börja DBT snart efter att ha stått i kö för det i ett år.

  • Estelle säger:
    2013-04-01 | 14:48:27
    Bloggadress: http://www.tankarsombankar.blogg.se

    Hej! Råkade precis hitta hit när jag googlade på något (redan glömt vad ;)
    Bra inlägg!
    Måste ju bli ett sjukt dåligt och ytligt förhållande om man inte berättar för sin partner om sin psykiska ohälsa...
    Klart man kan vänta lite, typ inte berätta om allt sådant första gången man ses...
    Och som du säger, om personen inte ens är villig att sätta sig in i ens diagnoser/vad man lider av/får utstå så bryr den ju verkligen inte sig tillräckligt och är ju inget att ha som partner...

    Själv har jag inte haft något förhållande på många år, kommer inte ens ihåg om jag hade fått några diagnoser (iallafall inte som jag visste själv..)när mitt senaste förhållande var, så jag har ingen aning om hur någon skulle reagera...
    Man kan säkert må bra utan en partner, men samtidigt känns det sorgligt att man inte ska få uppleva en bra kärleksrelation...
    Tycker i allafall jag.

Kommentera inlägget här: