Söderbergskan

 

Jag har länge dragit ut på saker jag vill göra med mitt utseende på grund av min vikt. Jag ser det som så att det ändå inte spelar någon roll eftersom fetman alltid kommer att vara det centrala. Ingen ser någon positiv förändring om en gravt överviktig människa toppat sitt hår eller injicerat juvederm i läpparna. Det är som att kandera ett ruttet äpple och försöka sälja det till fullpris. Jag skulle ändå inte kunna njuta av förändringen eftersom allt kretsar kring storeleken på min kroppshydda, och jag avskyr det. Jag äger såväl löshår som mängder med makeup, brun utan sol och snygga skor, men ag använder ingetdera (utöver min signaturlook med eyeliner och röda läppar, jag vågar inte ens på mig att experimentera längre). Jag vill inget hellre än att gå ner i vikt så att jag kan komma ut ur mitt skal på riktigt och se ut som den person jag vill vara, inte den person jag tvingas möta i spegeln nu. Jag vet att det är jag, men det känns inte som det. När jag väl börjat gå ner i vikt kommer detta att förändras och det känns underbart att veta att jag en dag kommer att kunna leva med det utseende jag faktiskt önskar. Jag kommer förstora läpparna, börja använda högklackat igen (tro mig, med grav övervikt är det inte det bekvämaste, därför har jag lagt klackarna på hyllan det senaste 1,5 året med undantag för bekväma kilklackar), sätta i löshår, fixa naglarna regelbundet - hemma eller på salong (ännu en sak ingen lägger märke till på en tjockis), vara snyggt fuskbrun (solarium kommer inte på fråga!), och framför allt; använda precis vilka kläder jag önskar. Jag kommer alltid att behöva dölja benen och gäddhänget, men bara en sådan sak att kunna gå in i en butik, se en snygg klänning och veta att jag kommer kunna bära den...jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Som jag har saknat att tillhöra den "normala" världen! Jag är trött på att vara en outsider. Jag vill vara så vanlig jag bara kan bli. Någon "normie" kommer jag aldrig att lyckas vara, för jag ÄR inte normal, men jag är hellre en Svensson än en av Lars Noréns karaktärer, som jag skrev om igår. För den som känner sig vanlig kanske detta låter underligt, men har man hela livet känt sig utstött, så är "annorlunda" och "udda" ingenting jag orkar förknippa med något positivt längre. Jag vill bara leva. Snygg, sexig och singel. Eller, nej, ta bort det där om snygg, sexig och singel. Jag vill vara snygg, sexig och så småningom gift, men vi vet ju alla att det inte kommer hända så, ja, jag får nog nöja mig med det jag sa först ändå. Hellre det än ful, oattraktiv och dumpad som jag är i dagsläget.

 

Nej, nu skall jag måla ett andra lager nagellack. Trots tre zopiklon känner jag noll trötthet. Har förbrukat en karta på två dagar, det resulterade bara i att jag vaknade alldeles för sent på förmiddagen och att jag nu måste vänta i en evighet innan jag få nästa förpackning utskriven. Så, det blir väl ett glas rödvin för nerverna från och med nästa vecka. Det passar väl bra när man sitter och skriver, och det är ju inte direkt så att jag brukar sitta och hälla i mig vin. Det är en absolut nödlösning när man lider av sådan insomnia som jag gör. Känns dock nästan lika pretentiöst som att sitta med sin latte och Macbook inne på Starbucks och låtsas att man är en bigshot, när man egentligen lägger upp bilden av dagens outfit som pojkvännen fick ta 37 stycken av för att få en du blev tillräckligt nöjd med. Losers. You should kill yourselves.