Skapligt handlingskraftig men likväl ångestfylld
Kategori: Borderline/Bipolär, Flytten till Malmö
Det var en jobbig timme hos kuratorn. Jag känner fortfarande ingen mening med livet och vet inte hur jag skall ta mig ur denna röra. Hon menar att jag ändå är handlingskraftig som kontaktat läkare angående min vikt (jag kommer inte att klara av det på egen hand, jag måste få hjälp på något sätt då jag förlorar kontrollen varje gång jag försöker leva normalt alternativt gå på diet), tagit tjänstledigt och flyttar härifrån då det är något jag velat göra sedan första gången vi träffades. Varje gång har jag beklagat mig över hur mycket jag vantrivs i denna stad och att jag inte ens vill bli sedd ute i den. Tidigare var ju målet Umeå, men sedan Cihan krossade mitt hjärta och mina planer gick ju det i stöpet. I stället valde jag att bli trångbodd kombo inom loppet av ett par dygn. Det trodde jag aldrig om mig, men jag tror att det kommer att fungera bra. Jag kommer åtminstone att fungera betydligt bättre än vad jag gör i den här tvåan. Jag tror att min avsaknad av sällskap gör mig mer nedstämd än vad jag redan är. Jag är inte den som känner att jag hela tiden vill ha folk omkring mig, tvärtom, men jag saknar någon likasinnad. Det känns inte som att någon förstår en och när man berättar vad man gått igenom i sitt liv är det fler som oförstående höjer på ögonbrynen än känner att de på ett eller annat sätt kan relatera. Jag behöver någon som kan relatera till mina känslor. Här i Luleå är jag helt ensam utöver på somrarna då min syster kommer upp för att jobba ett par månader. Dock är vår relation trasig och det är mer konflikt än umgänge. Min familj är som tagen ur en Lars Norén-pjäs och det är inte gärna jag talar om den, vilket många också kan finna något underligt. "Hur skall man lära känna en person som inte vill berätta något om sin bakgrund? Vad har hon att dölja?" Jag döljer inget, jag önskar bara få lägga så litet tankeverksamhet som möjligt på det. Jag vill gå vidare, vända sida i blocket som jag alltid bär med mig i väskan och finna ett blankt blad, inte ännu ett nedklottrat med förtvivlade utrop i stil med "JAG HATAR HONOM!!!" upprepat över hela sidan.
Faktiskt är det ju så att vikten och viljan att komma bort från Luleå är de primära problem som jag enklast kan förändra, och nu har jag äntligen tagit tag i detta. Gjort verklighet av två av mina mål. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas, men nu har jag svalt stoltheten och den 20 juni skall jag träffa en läkare för att diskutera min vikt (gick upp 11 kilo på två månader efter att min och umeåbons relation började gå utför - två månader av ren kur Nutrilett var alltså helt bortkastat). Jag började gråta när jag provade en kofta som jag haft i början av året som nu sitter så tight att jag knappt får upp den över armarna. Det är inte så här jag vill leva. Fångad i min egen klumpiga kropp. Den känslan har nog varenda överviktig person haft. Min vikt begränsar mig i mitt liv och det får den ta mig fan inte göra längre. Jag har slagits med övervikten i exakt hela mitt liv. Redan som bebis var jag stor och i öppna förskolan fick jag höra både det ena och det andra av mobbarna, som återkom då skolorna slogs ihop på högstadiet, och givetvis fortsatte hånandet då.
Folk menar att "viktnedgång inte gör dig lycklig". De vet inte vad de pratar om. Jag har varit sjukligt fet, och jag har under en mycket kort period varit nära nog att ses som normal. Folk behandlar dig annorlunda när du inte är tjock, du kan klä dig exakt hur du vill och du har hela världen framför dig. Som tjock får du i stället dras med fettoskämt, folks blickar och tankar om att du skulle vara ofräsch, kläder du egentligen inte vill bära och usel kondition. För att inte tala om ångesten av att behöva se sin egen spegelbild och känna hur nya bristningar uppstår en efter en på din kropp. Jag kan inte ha några kläder som jag kunde ha för två månader sedan. Faktum är att allt jag äger är för litet nu. Därför måste jag göra något åt detta. Jag vill absolut inte bli smal, jag vill vara snyggt kurvig och att kläder jag vill ha faktiskt tillverkas i min storlek. Det gör de inte nu. Jag kommer således inte att kunna få jobb i en klädbutik. Det är helt uteslutet och kräver minst 20 kilos viktnedgång idag. Minst.
Jag har hållit på att förbereda mig med att kolla upp allt som måste göras inför flytten (val av vårdcentral, val av närpsykiatri för att ordna en remiss i tid, kolla upp valpkurser, söka upp fler företag som kan vara en potentiell källa till arbete, kontakta föreningar jag vill engagera mig i så småningom, plocka inför loppmarknaden på Hägnan på lördag) och det känns SÅ skönt att för ett par sekunder tänka på annat än honom, på livet jag stått ut med hittills, på att äntligen få börja om på en ny kul och finna rutinen, ta upp kampen om glädjen som jag längtat så länge efter att få känna. Att våga flytta 150 mil, till helt okänd mark, är det bästa beslutet jag tagit sedan...2009? Jag kan vara företagsam när jag sätter manken till. It's not all TV and icecream.
(Och så kommer en tv-reklam för ännu en patetisk dejtingsida upp. Jag tänker på Cihan och hur han dejtat runt varannan desperat liten slyna i Umeå, eftersom han själv är lika desperat. Det äcklar mig, och ångesten är tillbaka, och jag vet inte vad jag skall göra för att avleda tankarna. Hittills har ju tabletter varit min tillflyktsort, men nu är de helt förbrukade, inga fler kommer att skrivas ut. Jag har bara mig själv och ingenting mer. Han har henne och har antagligen hunnit knullat henne fler gånger än han knullade mig vid det här laget. Båda verkar vara desperata töntar, så de har säkerligen väldigt trevligt tillsammans. Hon kan ge honom något jag inte kunde. Jag var helt enkelt inte tillräcklig. Jag var inte ens värd den lilla respekt att vänta ett tag innan man ger sig in i en ny relation när man precis lämnat den människa man vet skulle gå genom eld och vatten för en, trots att han var en idiot hela tiden. Jag har varit så dum, och kanske är det lika bra att slippa honom. Jag hade aldrig klarat av att leva med en så barnslig "man" som han. Det är en otroligt dålig egenskap jag har - jag är oförmögen att lämna dåliga människor. Jag borde ha avbrutit allt redan i december, i stället drog jag ut på det och lät honom förstöra mig helt i april. Vad har jag lärt mig av detta? Lita på män gör jag inte, så jag kan inte påstå att jag lärt mig något. Möjligtvis att inte överrösa din partner med gåvor och slösa dina pengar på en person som aldrig ger igen något, vare sig själsligt eller materiellt. Behåll pengarna och lägg dem på något för dig själv i stället.)
