Söderbergskan

Det har varit svårt att fokusera sig på något över huvud taget. Umeåbon finns fortfarande i mitt huvud och river upp varenda litet sår han skapat genom månaderna. Hela tiden finns tanken där att han träffade någon ny med en gång, att jag ersattes direkt trots att han tidigare sagt att jag varit den som betytt mest av allt. Jag vet att jag inte hade velat ha honom i längden, han fick mig att känna mig ful och otillräcklig, han ville aldrig hitta på saker med mig. Egentligen hade vi väldigt tråkigt tillsammans och jag hade inte stått ut innerst inne att fortsätta sitta där i hans lägenhet medan han jobbade för att sedan hänga framför tv:n i ett par timmar innan det obligatoriska minipittssexet som inte ens varade en tredjedel av ett genomsnittligt samlag. Jag är mest förbannad över att han hann lämna mig innan jag lämnade honom, för han hade förtjänat att vara den som blir övergiven för omväxlings skull. Inte för att han hade brytt sig (säg något han bryr sig om annat än sin träning och att lyssna på podcasts av antifeministiska liberaler), men det hade varit skönt att få sätta ned foten en gång för alla, i stället för att vela fram och tillbaka som jag gjort. Jag hatar mig själv för att jag är av den naturen när det kommer till relationer, jag brukar vara så bestämd i andra avseenden. Jag kommer aldrig mer att vela när det gäller sådana här saker. I framtiden tänker jag ha ett frågeformulär som aktuell person får fylla i och passar det inte kan han dra innan vi ens hunnit inleda något, så slipper någon bli besviken och sårad. Jag tycker inte att det är något konstigt. Kanske är det för att jag är ett sådant typiskt jordtecken, men jag vill veta vad jag har innan jag lämnar ut och blottar min kropp och själ inför en annan människa. Jag har verkligen noll förståelse för människor som tar så lätt på relationer att de kan bli tillsammans med någon de knappt känner. Jag vill ta det lugnt och se vart det leder, och märker jag att det inte kommer leda någon vart, är det lika bra att avbryta det. Jag vill inte ha någon "för stunden", jag vill ha något seriöst och någon jag kan föreställa mig en framtid med. Kan inte den andra personen göra detsamma är det ingen mening i att fortsätta eftersom vi då har olika syften med relationen.

Igår hörde jag dock av mig till min hyresvärd och sade upp lägenheten. Han tyckte det var trist att jag skulle flytta då jag varit en (jag citerar) drömhyresgäst. Det kan ju vara bra för min framtida kombo att veta (hint, hint). Jag försöker lägga min energi på Princess och flytten nu. Har tagit tjänstledigt i ett halvår från och med första augusti, därefter får vi ju se om jag väljer att säga upp mig eller förlänga tjänstledigheten. Allt beror på hur det går, men jag är för en gångs skull hoppfull och positiv. Det kan åtminstone inte gå sämre för mig där än vad det gjort här, ekonomiskt till en början måhända, men jag kommer att bo och leva billigare än här, så det jämnar ut sig. Hyran är 1000 kronor billigare och elen ingår. Dessutom har min blivande kombo en hundvakt vilket blir betydligt billigare än att sätta lillan på hunddagis då jag väl hittar ett nytt arbete.

 

För att skingra tankarna var jag iväg till Rusta och köpte tio flyttkartonger för 150 kronor. Det är nog ungefär så många jag behöver med, för jag hinner inte sälja iväg alla kläder och smycken här. Det får jag fortsätta med där nere. Säkerligen hittar jag någon loppis jag kan stå på med, sådana är det ont om här uppe. Köpte även två nya resväskor. Den jag äger nu har sett sina glansdagar för länge sedan, så många kullerstensgator som jag släpat det fullpackade eländet längs (Tallinn var värst, där fanns knappt något annat, men Helsingfors var inte mycket bättre). Den är skev och tippar omkull konstant. Dessutom ser den inte ut för mycket och som den snobb jag i hemlighet är känns det viktigt att resa med stil. Därför blev det två auberginefärgade (eller mörklila, helt enkelt) väskor, en medium och en large. Hade egentligen helst haft två av den största storleken, men det fanns bara en kvar. Nåväl, jag skall ju göra mig av med det mesta jag äger och har nu, så det är lika bra att lära sig att leva lätt. I den mindre resväskan får jag packa Princess kläder, säng och leksaker. Det skall bli intressant att se hur den gnällspiken hanterar närmare ett dygn på ett tåg. Tur att det alltid finns någon att prata med ombord (speciellt när jag har en så söt unge, då kan folk inte låta bli att tilltala en, trots att man ser ut som ett monster själv) och att man har x antal olästa böcker. På tal om böcker har min barndomsvän Moa fått jobb som bibliotikarie här i Luleå, efter ett antal års studier i Borås/Göteborg. "Kul!" hade jag utbrustit, om det nu inte var för att hon flyttar i samma veva som jag. Förhoppningsvis kommer hon ner till Skåne och hälsar på sin syster som också bor i Malmö någon gång, så kan vi träffas då, för till Luleå kommer jag inte att återvända frivilligt. I och med denna flytt kommer jag att lämna allt bakom mig, säga upp kontakten med min mor (äntligen!) och min syster är bosatt i Växjö i ett år till, så de veckor vi inte är osams blir det väldigt lätt att åka och hälsa på varandra.