Söderbergskan

Vad är meningen i att jag fortsätter lida medan han lever livet utan ånger? Jag har redan nog mycket problem med mitt mående, och när han lämnade mig rann bägaren över. Det var tabletter, vin, rakblad och hyperventilation. Det var upprepade besök på akuten. Ja, det hela var som taget ur en klichéartad scen i en feel bad-movie. Hela tiden kände jag mig usel som inte klarade av att ta hand om Princess. Jag blev tvungen att ligga över på mina föräldrars soffa och låta min familj ta hand om henne. I en vecka låg jag helt apatisk, och hade det inte varit för att jag nu har ansvar för en annan liten varelses liv hade jag fortfarande legat där. Hon är det enda som hindrat mig från att ta livet av mig i denna tunga sits som jag befunnit mig i. Jag är bättre utan honom, det vet jag. Det är själva separationen som gör mig från vettet. Så har det alltid varit. Det här var dock första gången jag upplevde att jag faktiskt var kär. Jag gav allt jag kunde och det var inte tillräckligt. Det är dock hans problem eftersom han inte kan möta motgångar medan jag fortsätter kämpa in i det sista. Ändå sa han vid upprepade tillfällen att jag gav upp för ingenting. Det kändes som ett jävla hån och visar hans fulla oförståelse och avsaknad av empati. Om jag varit en person som gett upp "för lätt" hade jag inte levt idag. - Ju mer jag tänker på honom desto argare blir jag. Varför skall jag ens må dåligt över annat än det faktum att han stal ett halvt år av mitt liv? Jag har skrivit en lista med alla hans negativa egenskaper, som jag tittar på då ångesten kommer fram. Det känns faktiskt litet bättre när man har ett papper framför sig sim bekräftar att de negativa dragen var oändligt många fler än de positiva. Kommer att publicera den i veckan och uppmanar alla hjärtekrossade att skriva en sådan lista. Det hjälper en kanske mer än något annat i komma över-processen.

 

Sängen är såld. Jag fick en tusenlapp för den, vilket är bra för en två år gammal säng (även om skicket är i det närmaste perfekt). Skall även sälja en takkrona från IKEA, mitt skoställ, en tavla och min tv. För de pengarna skall jag köpa en ny säng nere på plats. Det blir en mindre säng den här gången då rummet är litet, men det gör inget. Jag har inte tänkt ha något sovsällskap. Princess sover i sin prickiga hundigloo eller på golvet. Nu ligger hon däremot i fotänden av soffan och snarkar. Jag har balkongdörren på glänt då det är stekhett här på tredje våningen och jag svettas som om jag vore i klimakteriet. Nej, är det någon årstid jag inte gillar så är det sommaren, och det är ett faktum att den blir mer outhärdlig ju mer man väger. Jag ogillade sommaren för 35 kg sedan, nu är det enbart hat inför denna årstid då alla runtomkringven droppar kläderna utom en själv, som får fortsätta med långärmat och täckande strumpbyxor. Barbent är inte att tala om. Chubrub, som det kallas, är ett straff tjockisar får dras med. Att sätta litet babypuder mellan låren hjälper i ungefär en halvtimme. Sedan är det tillbaka till att skava. Dessutom har jag ärr som är för färska för att visas upp. De är inte stora, men små och många, och det syns att de är gjorda i år. Det känns oerhört pinsamt att vara fyllda 25 och fortfarande inte kunna hantera svåra situationer på ett "vuxnare" sätt. Det enda jag vet är ju att skada mig på ett eller annat sätt, om det så är med tabletter, rakblad eller hetsätning. Officiellt har jag dock slutat skära mig sedan flera år. Det var när saker började sluta sig med umeåbon som jag blev desperat och fick nog. Det jag egentligen hade velat utsätta honom för gjorde jag mot mig själv. Destruktivt, jag vet.Nu väntar jag på att mina imovane skall börja kännas av, men jag är för uppe i varv för det. Har fyllt fyra flyttkartonger men då de var mindre ön normalt lär jag nog behöva fler än de tio jag köpte.

 

Är så förväntansfull inför augusti. Nu kommer jag få en ny vän jag kan laga middag åt när hon kommer hem från jobbet till dess att jag får något eget, och kommer dessutom att kunna leva ut kulturnörden inom mig. Malmö sägs ju vara en teaterstad, och är det något jag saknar förutom ett betydligt lägre BMI är det teater! Idag känns det surrealistiskt att tänka att jag faktiskt sökte in till teaterhögskolan. Jag misslyckades och kom av mig helt, men jag gjorde det, och bara det är ganska häftigt. Jag är faktiskt ganska modig när allt kommer kring. Jag hoppar på olika kurser själv, åkte på bartenderutbildning i Spanien (vilket är SÅ inte jag), jag drog igång en manifestation för att behålla den gamla hamnkranen i Södra Hamn (självklart tog en lokalkänd man på sig äran, men jag vet ju själv min roll i det hela - utan manifestation som uppmärksammats i tidning och tv hade inget hänt och allt stannat vid en Facebook-grupp), jag reser till olika länder själv, jag lämnar allt och flyttar till en stad jag aldrig varit i till en människa jag inte känner. Jag har också många negativa sidor, men feghet är åtminstone inte en av dem. Tur är väl det, ty feghet är det värsta av allt. Modiga människor är nog de mest attraktiva som finns.