Söderbergskan

Jag har legat däckad i feber hela förra veckan (missade andra lektionen av både magdanslektionen och tyskan) och det är först nu jag känner mig fysiskt återhämtad (ber om ursäkt att jag inte svarat på några kommentarer, det har inte funnits ork till det än). Dock har det aldrig stått sämre till med mitt mående. My mind is totally fucked up. Igår snöt jag upp två stycken rullar toalettpapper medan tårarna rann längs kinderna som två små men starka strömmar. Påverkad av zopiklon och sobril stötte jag ifrån mig den jag egentligen vill ha, och sov bort dagen. Tack vare minnesluckorna kändes de fem första sekunderna innan jag öppnade ögonen underbara (jag drömde om hotell och att jag kunde spela trummor) men när jag lyfte blicken och såg två blåbärsbumlingar ligga intill mig, påmindes jag om att jag gått till Shell fem minuter innan stängning, köpt godis och ätit framför tv:n medan jag grät mig till sömns. Innan dess lyckades jag övertyga C om att vi inte skall ha med varanda att göra, och när jag kom ihåg att han gått med på detta började jag storgråta. Dock var pappret helt slut och jag fick gå och gräva fram de mörkgröna finservetterna med hjortmotiv från Tyskland för att hindra snoret från att forsa rätt in i munnen på mig.

Jag förstår inte varför jag känner och gör så här. Jag agerar självdestruktivt, konfliktsökande och skapar en självuppfyllande profetia. Jag provocerar fram en negativ reaktion, får en person att inte orka med mig längre, så att jag sedan kan säga att jag visste det, att jag visste att jag skulle bli lämnad, att jag visste att ingen någonsin skulle orka med mig. Och jag vet hur dåligt det får mig att må, precis som jag vet att detta beteende är orättvist mot båda inblandade. Det är inte lätt att handskas med någon som ifrågasätter ens känsor, bara för att denne är så obota övertygad om att hen inte är värd någon kärlek eller är omöjlig att älskas. Det gör ont i mig inte bara av själviska själ, för att jag leder mig själv in i fördärvet direkt för att slippa eventuell smärta i framtiden, utan för att jag också vet att jag i och med detta förminskar känslorna som C har för mig (till och med när jag skriver detta vill jag lägga till något i stil med att "eller rättare sagt de han påstår sig ha", men det finns INGEN JÄVLA ANLEDNING till att ljuga om något sådant - varför begriper jag inte det?!). Och det är inte rättvist. Det sista jag vill är att såra, men kanske är det just vad jag gör...

 

Jag kan inte driva en konflikt framåt hur långt som helst, och sedan flippa ur när motparten inte orkar mer. Jag måste förstå att människor har gränser för hur mycket de orkar ta. Fastän jag mått dåligt över så mycket på grund av mitt svajande känsloliv, så har C trots allt visat tålamod med mig de gånger jag uppvisat detta beteende. Jag förstår att andra måste tycka att mina känslor är skenande. Även om det är helt normalt för mig så är det svårt att som utomstående hänga med, speciellt om man inte är van att umgås med människor som har den typen av problematik. Dock känner jag att allting jag säger nu är överflödigt, eftersom det nu är "bestämt" att det inte kommer att vara någonting mellan oss. Jag använder citationstecken eftersom det inte är första gången, och därför är det så svårt att veta om det är på riktigt eller inte. Och det i sig är en otrygghetsfaktor, och trygghet är något båda behöver. Det kan inte fortsätta så här. Samtidigt som jag är rädd för att det här var på riktigt, hoppas jag och ber att det inte behöver vara så. Att det här kan vara den gång vi sätter ner foten och säger att det får vara nog. Att detta borderlinetypiska "Hot 'n Cold"-beteende inte får fortsätta förekomma, att vi bestämmer oss för att behålla kontakten och fortsätta lära känna varandra. Jag vill inte att det här skall vara slutet, vill inte att jag i ett svagt ögonblick påverkad av narkotikaklassade piller skall ha förstört allting. Jag vill bara få ett slut på den otroliga sorg jag bär på inombords, för det är den som gör att jag beter mig så här. Det är inte så här jag egentligen är. Det är en reaktion på en mycket dålig situation. Jag vet att det finns en rolig, energisk och härlig sida inom mig. Den visar sig när jag inte är så här nedslagen. Och såväl den sidan, som den här förstörda unga kvinnan, är kär i C. Jag kan inte ljuga för mig själv om saken. Att jag beter mig så här irrationellt är ett tecken på det. För kärlek gör mig livrädd, eftersom separation är min största skräck, större än något annat. (Jag räds separation mer än maskar, som är min största "normala" fobi.)

Jag har kommit till ett vägskäl i livet där jag antingen genomgår en förändring, eller tar bort mig själv. Jag orkar inte mer. Så enkelt är det. Jag har ingen att vända mig till och ingen familj som stöttar mig. Min syster är den enda människa som är värd att omnämnas som familjemedlem, men hon är självmordsbenägen på sitt eget håll. Vi är båda i upplösningstillstånd och hur mycket man än vill stötta varandra, har man så mycket eget som slår sönder en i bitar. Det är svårt att vara så illa däran och samtidigt finnas där för en annan som är lika sjuk. Man orkar inte ta hur mycket smärta som helst. Det känns dock otroligt skönt att ha en syster som vet hur det är att komma från samma fruktansvärda familj. Det känns skönt att dela föräldrar och således förstå varandra, när dess galenskap kommer på tal. Vi gråter över samma saker och behöver inte göra långa utlägg om varför eller gå in på tunga detaljer. Få kan förstå vad det innebär att ha vuxit upp med en handikappad mor med utvecklingsstörning, som alltid satt sig själv i första rum, och en far som bara bitit ihop genom åren och druckit bort problemen. Vår familj är ingenting man gärna pratar om, men vi förstår varandra. Vi behöver inte skämmas över att vi skämts över våra föräldrar, för vi känner precis likadant (jag är måhända något mer aggressivt inställd). Min syster skulle aldrig tycka att jag var hemsk som säger att jag hatar min mor och kommer att säga upp kontakten med henne den dag jag lyckas lämna staden. En bekant hade antagligen tyckt att detta var hårda ord, men den som känner till bakgrunden och sanningen om våra föräldrar hade inte ifrågasatt. Den hade då tyckt att jag gjorde rätt, för hon fortsätter att sänka mig och göra mig sjukare. Trots att jag är 25 år gammal känner jag mig inte frigjord. Det skall inte behöva vara så.

 

Jag måste flytta. Norrbottens landsting har den sämsta psykvården i landet. Här finns ingen hjälp att få. Till och med Kronoberg som tydligen fått en himla massa kritik nere i Småland och är uselt enligt systern min, är bättre än Norrbotten. Jag har inte ens fått träffa en psykolog efter tre års regelbunden kontakt. I stället har jag fått nöja mig med kuratorer och skötare. Trots att jag står i kö för DBT och är en lämpad kandidat för det, och trots flera vädjanden, har jag inte fått träffa en psykolog att bolla tankar med. Och jag kommer inte att få göra det heller. Det finns inte tillräckligt många. Allt de kan ge mig är en kurator, och allt en kurator kan göra är att lyssna på min ångest. Lyssna, och inget annat. Det ger mig lika mycket att tala till en vägg, eller att knapra johannesört från Life. Trots att jag inte vet om C är villig att förlåta mig för mitt utspel igår, ringde jag Mäklarcity och bokade en visning för en helt OK tvåa i Umeå på fredag. Bostadsbristen är så stor, så stor, och jag kan inte vänta på att en hyresrätt skall komma lastad. Jag har kollat på Umeå bostadsförmedlings hemsida nästan dagligen i nästan tre år totalt, och det har hittills inte burit frukt. Kanske är det så att jag måste investera i en bostadsrätt om något skall hända? Någon gång måste bli den första att ta lån, och jag står inte ut med att fortsätta leva i andra hand. Som sagt är trygghet det jag behöver mest av allt, och jag kan inte tänka mig något tryggare än att äntligen veta att man har ett hem som är ens eget, som man kan göra till sitt helt och hållet. Jag är egentligen en riktig hemmaälskare som njuter av soffmys, badkar och middagar med tända ljus. Jag vet att ett trivsamt hem är otroligt viktigt för mitt mående, men jag har inte haft någon som helst energi över till att göra det fint och hemtrevligt här. Det är ju trots allt inte mitt, och jag vill inget hellre än att flytta från Luleå. Jag tänker inte gå in på fler detaljer, eftersom jag inte vill ha för stora förhoppningar. Jag önskar dock mig själv lycka till och att det inte blir någon hård budgivning som resulterar i att lägenheten blir för dyr för mig. Jag borde trots allt ha råd att bo på Umeås minst eftertraktade område (månadshyran är en hundralapp mer än vad jag betalar idag, den hundralappen kan jag lätt tjäna in på att sluta impulshandla), och ett, säg, städjobb jag inte vill ha är inga problem för mig att ta eftersom jag är väldigt arbetssam när jag kan, så jag tror inte att jag skall behöva gå arbetslös allt för länge. Lägenhetsägarna flyttar utomlands och jag antar att de vill få den såld ganska snart med tanke på det låga priset, de lämnar till och med kvar ett par större möbler i form av soffa, matgrupp och dubbelsäng som jag kan sälja billigt på Blocket och få in en välbehövlig slant för.

 

Jag håller mina tummar för flera saker nu. Det vore som en dröm att få lämna nuet bakom mig. Även om saker självklart kommer vara tuffa, kan ingenting bli värre än vad det är just nu. Att flytta från stan skulle vara en sådan befrielse, inga ord på något språk skulle kunna beskriva den lättnad och tacksamhet jag skulle känna. Att ekonomin kommer bli tuff till en början är så värt det, för jag lider oavsett om jag har pengar eller ej. Att få träffa en ny kontaktperson (kanske till och med en psykolog) och inreda mitt(!) hem precis så som jag vill. Skaffa den efterlängtade vovven att älska och busa med. Bli en liten familj. Bli vuxen "på riktigt". Börja LEVA. Det är precis så jag vill ha det. Det, lugn och ro i sinne, och inga fler jävla dramer (säger dramadrottningen själv). Inshallah!