Söderbergskan

 

Jag köper fem plattor med tolv smoothies i varje och räknar bort tre stycken från varje platta så att de får innehålla nio stycken ett tag, så att jag får jag ihop priset för dessa 45 smoothies (ni vet, 9x5 är 45) till 495. Sedan stoppar jag tillbaka tre smoothies i tre av plattorna för att det skall funka med 9 för 99-tänket. Då blir summan 594 och jag har nu 54 smoothies. Kvar återstår nu då sex stycken smoothies (54+6=60) som skall tillbaka i de sista två plattorna. Och då blir det slutgiltiga resultatet att jag förutom fem fulla plattor skall köpa ytterligare tre små smoothies för att inte behöva rucka på erbjudadet (det gör det dessutom enklare för kassören). Totalt fick jag 63 nya smoothies att kasta upp på köksbordet och fylla på kylskåpet med, allt eftersom de gamla dricks upp!

 

Det där skall jag erkänna tog mer än fem minuter för mig att räkna ut. Hade jag varit bättre på matte hade jag säkerligen kunnat lösa detta mycket enklare. Till exempel genom att bara kolla ned i kundvagnen, räkna bort tre smoothies från tre plattor och sätta ihop dem till ännu ett 9 för 99-erbjudande, kolla på de där andra sex förpackningarna och se direkt att de skall ha tre vänner till. Well, så snabbt tänker inte alltid jag och absolut inte då det kommer till siffror. De får mig att bryta ihop och börja gråta, och jag funderar ofta på om jag inte lider av dyskalkyli (precis som min syster, och vi har ju i princip allt gemensamt). Inte en allvarligare form, ty jag har ju inga problem med klockan, t.ex., och älskar att dagligen följa USA:s valutakurs, men allt som kräver räkning från min sida gör mig skogstokig. Det kan vara något så enkelt som exemplet här ovan, som jag gjorde väldigt mycket mer komplicerat än vad det hade behövt vara. Kanske är jag inte så dum som jag intalat mig, utan bara en overthinker som överanalyserar allt alldeles för mycket, i stället för att försöka hitta den enka lösningen direkt?

 

Nåväl, åter till den förbannade måltidsersättningen. Ja, jag säger förbannad eftersom jag inte gillar att leva på en low calorie diet och förespråkar mycket hellre GI-tänket. Jag väger dock för mycket för att nöja mig utan en motiverande spark i baken vilket det ger att se att vågen pekar nedåt litet, litet grann för varje fredag (utom denna). Jag dricker däremot på tok för litet vätska i normala fall, och nu när det är rekommenderat att få i sig mycket som 2-3 liter är jag körd! Detta har resulterat i att jag har kronisk huvudvärk och min hud som annars är så mjuk och smekvänlig för att jag är så ordentlig med att smörja in mig i de bästa av body butters varje kväll, är torr som fnöske.  Dessutom stinker jag illa ur munnen, och mitt urin har en väldigt speciell lukt p.g.a. den ketos min kropp ibland hamnat i (inte för att urin någonsin luktar gott såvitt jag vet, but you get the point). Så, nu har vi klarat av nackdelarna med måltidsersättningarna! Nu behöver jag inte beklaga mig över dessa något mer. Kan väl tillägga att energin inte är på topp heller så jag har inte motionerat vilket jag sa att jag skulle börja med i januari, men detta är en ny månad med nya chanser. Jag är inte riktigt lika trött som i början nu när jag vant mig vid att inte äta. Dock är jag aningen orolig över att foten jag stukade i Leksand (där jag gick min   dekoratörsutbildning, ja - tänk att det är över ett år sedan nu, och tillika snart ett år sedan som jag blev tvungen att sluta på Indiska) förra året börjat göra sig påmind igen. Smärtan försvann i höstas efter månader av pina vid promenader, men jag har börjat känna av den när jag går sträckor längre än en kilometer igen. (Att gå ner i vikt är självklart ett sätt att hjälpa läkandet på traven, men jag är mest fundersam över varför stukningen börjat kännas av nu, när den gått månader utan att göra sig påmind? Jag tror att norrlandskylan är en anledning till varför jag har ont igen, men eftersom det enda jag kommer få höra av läkaren är att jag skall gå ner i vikt, vilket jag redan jobbar på, vill jag inte uppsöka någon för att kolla upp saken. Jag är inte typen som springer till vårdcentralen i tid och otid. Jag upplever inte att jag blivit hjälpt på något sätt av den ändå, utom den där gången jag fick min första och hittills enda urinvägsinfektion. Jag känner rent spontant att mitt mående är viktigare än min högerfot. Det är nästan bra att jag har ont, för då får jag annat än min ångest att tänka på.)

Jag har i dagsläget måltidsersättning för 26 dagar till. Innan Ö&B:s reklamblad damp ned i brevinkastet medan jag låg utslagen på soffan efter ännu en sömnlös natt, var det tänkt att mitt startdatum för att återgå till fast föda skulle bli den 14:e februari. Perfekt, tänkte jag, att få laga en romantisk och god hälsosam middag åt mig själv på självaste Alla Hjärtans Dag (yes, I'm a traditional romantic bitch who values shit like that pretty high). Det hade passat mitt nya liv perfekt eftersom jag 2013 ju skall försöka komma över självhatet och börja tycka litet mindre illa om mig själv. Och vad är väl ett bättre sätt att visa kärlek på än med en omsorgsfullt tillagad middag med tända ljus framför en bra film eller spännande tv-serie (orka sitta i köket och låta maten tysta munnen, jag kan räkna gångerna jag gjort det på mina bara händer). I stället får jag nu kämpa på ytterligare 15 dagar utöver det. 

Det innebär att 1 mars är dagen jag får tugga på något annat än Extra Salty Liquorice. Då har jag varit utan mat i två månader, och kanske borde jag känna mig duktig eftersom jag är van att äta ett kilo lösviktsgodis och två halvliterspaket glass på sidan om (ja, jag äter det samtidigt, inte ens var för sig - så vidrig är jag och det är därför jag gått upp så mycket bara sedan i somras, och redan då var jag på spikrak uppgång) flera gånger i veckan, men ändå känns det inte tilläckligt. Jag är med i en grupp på Facebook för människor som ägnar sig åt pulverdieter och shakes (så otroligt skönt att kunna bli motiverad av andra som ägnar sig åt samma sak just nu), och de flesta som kört ren kur verkar har lyckats göra det (som jag varje dag känner att jag vill ge upp med) i 12 veckor! Vissa har till och med klarat sig 15 veckor eller längre. Well, vi får se hur länge jag står ut. Allt jag vet nu är att jag har fyra veckor kvar i stället för två. Men jag har ju klarat fyra veckor utan större bekymmer (med ett återfall i Umeå, då jag hög på sömntabletter satte i mig en gurka doppad i ceasarsallad, samt jordnötskakor jag bakat åt C), så fyra veckor till lär inte bli någon match. Tvärtom kan jag känna att det är oerhört skönt att slippa tänka på kalorier och kolhydrater och skönast av allt är att slippa all disk! (Jag dricker min halväckliga shake så snabbt jag kan för att inte känna så mycket av smaken - Choco Banana däremot kan jag dricka i normal hastighet, ty jag älskar kombinationen av choklad och banan - och slänger sedan kartongen i soppåsen.)

 

Det finns ingen hushållssyssla jag skyr så mycket som disk (jag rengör hellre toalettstolen, det är åtminstone en utmaning). Speciellt med tanke på att bänken är överfull och eftersom jag nyss nämnt att det är fyra veckor sedan jag åt något, kan ju ni ju själva lista ut hur ofräsch den disken är på en skala 1-10. Inget mögel, tack och lov, men jag kan inte påstå att jag ställer mig och drar djupa friska andetag över diskhon. Fönstret är lämnat öppet och jag går enbart in för att dricka och ta mina mediciner. Därefter är det datorn i sängen eller tv-soffan som gäller. Och duschen, förstås. Där kan man spendera mången timme med att bara drömma sig bort med sina semilyxiga produkter. Till ett annat liv, till ett annat land, till vårdcentralen eftersom jag snart måste operera bort en tryckande visdomstand. Och det, kära vänner, får bli ett helt annat litet kapitel i historien om Söderbergskans Fantastiska Värld. Nu kurrar min mage och det är dags för mig att dricka en...ja, ni vet vad.