Söderbergskan

En av de värsta dagarna under 2013 hittills. Jag har upplevt ett par av liknande kaliber, men ångesten har varat längst denna gång. Ångesten, uppgivenheten och ilskan. Det började med en stor besvikelse på mig själv, och denna övergick senare i stor besvikelse gentemot en annan. Dagen efter alla hjärtans dag. Tja, vad skall man säga? Det känns som ännu ett väldigt typiskt inslag i mitt liv.

 

Påverkad av kombinationen zopiklon och chilikapslar + koffein gick jag till jobbet i halka och motvind. Mot slutet kände jag hur jag vinglade fram efter en sömnlös natt och kunde inte fokusera. Andningen var tung och illamåendet ett faktum. Till lunch blev det dessutom beställning av pizza, vilket jag tvekade till eftersom jag hade med mig ersättning och visste att jag inte borde, men med tanken att jag nu faktiskt har en månads gymkort och nyinförskaffad sport-bh beslöt jag mig för att jag kunde ge det en chans. Det gick bra till en början, jag åt max en tredjedel och kände mig redan mätt. Eftersom jag inte ätit på länge är det inte så konstigt. Dock kan jag inte sluta när jag väl börjat (det är det som är det eländiga med mat- och sockerberoende, du måste äta för att leva och kan aldrig "go cold turkey" som med andra droger) så trots fysisk mättnad ville mitt huvud ha mer. Det slutade med att jag åt upp hela pizzan, det vill säga två gånger så mycket över min mättnad. Jag klarade inte av denna vetskap, äcklades något fruktansvärt av mig själv och gick på toaletten för att stoppa fingrarna i halsen. Att kräkas upp en fullstor pizza är svårt och tar sin lilla tid. Det är väldigt mycket mat, och innan jag var färdig kom det blodstänk både från näsa och hals. Efteråt kände jag mig helt utmattad, äcklig och värdelös. Varför föll jag för frestelsen, när jag vet att jag ändå bara gillar de absolut första tuggorna av en pizza? Därefter tycker jag mest att det smakar som spya luktar.

 

Senare blev jag ifrågasatt på ett mycket obehagligt sätt. Jag kände mig otroligt orättvist behandlad och föll i högljudd gråt. Att något jag gör kritiseras medan en annan person som gör i princip samma sak accepteras känns för mig ofattbart. Jag har inte gråtit så här mycket, eller så här länge, sedan jag pratade med C i telefonen för x antal veckor sedan då det verkade som att allt var över, och nu verkade det som att detta var slutet igen. Jag beskylls för att inte kunna tänka logiskt, fast det inte är jag som släpper sårande bomber och ställer orimliga ultimatum. Jag beskylls likväl för att inte bry mig om annat än mina egna känslor, vilket är långt ifrån sanningen. Jag bryr mig mycket om de jag håller av, men om de personerna inte delar med sig av sina känslor, är det svårt för mig att kunna ge tröst och stöd. Det var som att få en kniv rakt i hjärtat, och jag tänker inte acceptera att någon har den uppfattningen om mig när jag vet att den inte stämmer. Jag tänker inte acceptera att någon förargas över mina reaktioner gentemot något vem som helst hade mått dåligt över. Jag känner mig utpekad och beskylld för något jag inte kan relatera till, eftersom jag aldrig haft en specifik avsikt med någonting, varken då eller nu.

Allt detta blev för mycket för mig. Jag kastade i mig ett par tabletter och släpade mig hem i mörkret, bad om att slippa passera någon annan människa längs vägen och lyckligtvis slapp jag det. Biträdet på Shell måste dock ha trott att jag varit döende då jag kom in för att köpa ett paket cigaretter, knallröd i ansiktet med ögonlock så svullna att jag knappt kunde se och en sprucken stämma. Väl hemma tog jag ytterligare några tabletter och fortsatte att gråta tills jag slutligen däckade av utmattning. Vaknade tre timmar senare, och nu värker såväl huvud som hjärta och hals från den förbannade pizza jag aldrig kommer förlåta mig själv för att jag åt av. Jag skakar och fryser ända in i benmärgen trots täcke, överkast, kofta och samtliga element på högsta värme. Jag tänkte aldrig att saker skulle bli så här, men vad jag drömmer om spelar föga roll nu. Samtliga fantasier känns som en utopi och att någon av dem skulle slå in nu ter sig mer surrealistiskt än ett verk av Dalí.

 

Det jag drömt om de senaste månaderna finns inte längre kvar. Allt jag hade byggt upp inom mig har blåst omkull, och jag vet inte om det finns någon mening i att bygga upp det igen. Det är bara att lämna tillbaka de presenter jag köpt i tron om att det skulle hålla i alla fall en månad till (jag måste verkligen sluta spendera så mycket pengar). Kanske är det som jag misstänkt hela tiden, att vissa människor inte är menade för kärlek och kommer att förbli ensamma. Jag tror inte alls att det finns någon för alla, och allra minst tror jag att det finns någon där ute som skulle kunna älska mig. Jag tror att det är lika bra att jobba på att försöka acceptera att romantiken är död och kärleken en omöjlighet. Speciellt när de iblandade är så sköra att allting faller för ingenting. Då är det kanske bäst att rycka upp sig och inse att en livstid som ensam inte behöver vara så farligt. Eller så är det precis vad ensamheten är, farlig. För att människan är en varg som söker en flock, och är du av naturen inte en ensamvarg kan avsaknaden av en flock få livet att kännas mycket meningslöst.

 

Ja, den dagen vi hoppar, är det vår plats. Och jag är snart där. Snart. Du har lovat att inte lämna denna jord utan mig, och jag har sagt detsamma, men jag gör det gärna tillsammans med dig. Prövningarna har varit väldigt tuffa för oss båda de senaste åren (och åren därinnan med, faktiskt hela våra liv). En människa orkar inte med hur mycket som helst. En dag ger även den starka upp. Jag kommer att på mig ha min finaste klänning, håret uppsatt i den 40-talsfrisyr jag älskar så mycket och mina läppar kommer att vara lika röda som blodet som kommer att rinna från våra söndertrasade kroppar. Tar vi oss inte ur denna situation nu, är det här vår sista utväg. Och ingen kan då säga att det vi gör är själviskt, eftersom vi - två systrar - är de två som älskar varandra mest ändå.

Ingen förlorar på det, utom en värld av främlingar som går miste om de böcker vi annars skulle ha skrivit och givit ut, men i dagsläget känns det helt ointressant. Jag har ingenting jag önskar dela med mig längre. Jag är tom och ser inget ljus i slutet av tunneln, så varför gå mot ytterligare ett nattsvart mörker i hopp om att finna en lycka som ändå inte kommer att vänta på en där? Jag har kämpat så länge nu, men krafterna har tagit slut. Jag är dränerad och behöver någon som finns här och håller om mig, som stryker mig över det ojämnt tonade håret och säger att saker kommer att ordna sig. Jag behöver någon som förstår hur ont det faktiskt gör och kan älska mig för den jag är. Inte en 21 centimeters tyggris som stinker av saliv eftersom jag dreglar när jag sover med denne uppe i mitt ansikte.

 

Världen snurrar (nej, förlåt, it's all in my head, my crazy head) och jag försöker hitta en låt som är sorgsen nog för att kunna avlyssnas utan att få mer ångest. Det känns inte som att någon sång kan beskriva den ensamhet och leda jag känner nu. Även de som handlar om olycklig kärlek har inslag av nostalgi. Jag behöver något som är så plågsamt att guds änglar gråter, något jag också kan gråta tillsammans med, få ut delar av frustrationen. Inte ens min gamla favorit "Gloomy Sunday" är tillräcklig nu...