Söderbergskan

 

Jag sitter vid mina föräldrars köksbord, har tagit ett par sömntabletter (som jag stulit av min syster, eftersom mina egna är slut), dricker vin direkt ur flaskan (började tolv i eftermiddag, det känns fantastiskt!) och tårarna sprutar. Jag har inte kunnat jobba något idag, utan har varit helt förstörd och gråtit så rösten försvunnit. Jag känner inte att jag har något kvar att leva för. Jag känner till och med ånger inför mitt beslut att skaffa min efterlängtade hund (jag vill givetvis ha henne, men jag vill inte behöva ta emot henne under en så kaotisk period).

Jag känner bara hat och ilska kombinerat med tomhet. Det är ett faktum - jag har ingenting. Han har sina hundratals vänner som kan hålla honom om ryggen då han talar om vilken "crazy bitch" jag är som reagerat så starkt på dumpandet. "Skit i henne, hon är ju galen!", "Fan vilken hemsk människa. Du hittar nån bättre snart. Nån som förtjänar dig!" (som han också kan såra, kanske?). Att jag så många gånger varit allt annat än en "crazy bitch" försvinner när relationen tar slut. Då upphör minnena när jag varit som en kramsjuk sälunge, att jag införskaffat nya fräscha saker till hans hem (tro mig, det var välbehövligt), att jag överröst honom med fina presenter för att visa min uppskattning och kärlek, att jag stått och lagat mat och städat hans lägenhet medan han varit på jobbet. Jag har ingen som håller om min rygg. Det är jag och ensamheten. Vem blir inte galen av att behöva leva och känna så här? Hur kan någon förvänta sig att jag skall ta det lugnt och bara "gå vidare" när jag får höra honom säga att han inte har några känslor för mig, och dessutom har dragit ut på att erkänna detta. Alltså har jag gått i tron om att det finns hopp kvar för oss, medan han bara samlat mod till att lämna mig. Det är fegt, och feghet är den värsta egenskapen en människa kan ha. Han valde till och med att kontakta polisen eftersom jag skrev ut hans namn i bloggen (förlåt så jävla mycket, herr "ingen får veta vem jag är"). Det ger ju ännu mer vatten på kvarnen om att jag skulle vara galen, eftersom folk då tror att jag är en så besvärlig person att man inte kan kommunicera med mig personligen. Men det är klart, det är enklare att vända sig till det auktoritära än att behöva lyssna på en upprörd, gråtande kvinna som man nyss lämnat. Det blir helt enkelt för mycket för en, även för en man som helt tycks sakna känslor. Konflikträdsla, kallas det visst. Feg och konflikträdd, det bådar fint inför kommande relationer som han kommer att gräva fram på Happy Pancake. Hoppas att han väljer att skriva ut rätt personlighetsdrag den här gången, och inte utge sig för att vara något som inte stämmer. 

Jag är åtminstone öppen med att jag är såväl dramatisk, kaxig och känslosam. Ändå valde han mig. Mycket korkat gjort, lär han inse så här i efterhand, trots all ömhet jag visade honom. Han behöver en ny tråkig, "normal" tjej som inte gör något väsen av sig. Och jag, jag behöver lära mig att andas. Och vad anbeträffar relationer, så kommer jag aldrig mer att involvera mig romantiskt med någon. Det finns inte på kartan eftersom det ALLTID slutar upp med att den ena får sin tillvaro förstörd medan den andra glatt går vidare. ALLTID. Men om det någon gång mot all förmodan skulle ske, så behöver jag en tålmodlig, rolig och förståelse person som kan bekräfta mig. Jag behöver få höra att jag är fin. C däremot sa aldrig en enda gång åt mig att han tyckte det. Well, uppenbarligen för att jag är gravt överviktig och inte vårdar min kropp. Han ville väl inte ljuga, och då var det bättre att vara tyst. Det gav bara upphov till ännu sämre självförtroende, och i ett förhållande är det så vitt jag förstått på det viset att det skall vara precis tvärtom - att man boostar och stärker varandra. Jag gav honom flera, helt uppriktiga komplimanger, men han kunde aldrig ge någon tillbaka. 

Självklart blir man ledsen, speciellt när man lagt ned tid på att klä upp sig i sin finaste klänning och sminkat sig inför ankomsten. Vad blir välkomnandet efter 4,5 timmars bussresa och en taxiresa på 150:-? Jag knackar på dörren, han ropar "kom in" och jag får dra min tunga resväska själv in i hallen över trappsteget och den höga tröskeln, medan han sitter iförd kalsonger och spelar World of Warcraft. Han kunde inte ens förmå sig att komma fram till dörren och ge mig en välkomstkyss. Man bara...är du på riktigt?!

När jag skriver allt detta, fungerar det som terapi för mig, eftersom jag bara kommer på fler och fler incidenter som gör att jag borde ha tagit steget och själv lämnat honom för länge sedan - innan han hann göra samma sak. Kanske har det med mina problem med separation att göra. Om jag varit frisk hade jag kanske rådumpat honom i stället för att acceptera sårande saker. Jag borde ha skitit i honom redan i december då han sa det där fruktansvärda om överviktiga, och erkände att han tycker det är kul med bilder och filmklipp av fetton (han trodde tydligen på allvar att jag skrattade åt Honey Boo Boo's mor för att hon var tjock, inte för att den familjen är en sann "american horror story"). Ingen skall behöva leva i ett förhållande där den andra inte finner sin partner attraktiv. DET är tortyr. Jag ville inte ens  ha sex med honom naken för att jag skämdes så över min hängbuk, mina hängbröst, mitt gäddhäng, mina kraterdjupa celluliter och min fula breda bak (Okej, jag brukar inte prata om sex eftersom det är så pass personligt, men vi kunde inte ens köra doggystyle eftersom hans kuk var för liten, vilket var mycket frustrerande. Vi var i stället begränsade till en enda ställning. Jjag antar att det är därför stora kvinnor vänder sig till svarta män? (OBS! Ironi) Ja, listan över min yttre fulhet kan göras lång. Det är tur att jag har ett fantastiskt inre och ett gott, men dessvärre skadat, hjärta.

Innerst inne vet jag att jag förtjänar en bättre, mognare man som beter som som just en man och inte som en  pojke som inte kan tillaga annat än tacos och spagetti och köttfärssås. Varför råkar jag ut för de omogna männen som lever som oengagerade ungkarlar i en skabbig lya som lika gärna hade kunnat agera knarkarkvart i någon deckare. Förtjänar jag verkligen inte något bättre? (Och på tal om knarkarkvart, så känns det ganska lustigt att en person som röker på emellanåt och intresserar sig för hallucigena droger, ifrågasätter mig när jag tar mina receptbelagda tabletter, som om det ruset vore sämre på något vis? Där om någon gång skall väl en person hålla truten. Droger som droger. Syftet är alltid detsamma - att få ett rus och en känsla av att fly verkligheten för en stund. Ytterligare ett bevis på litet härlig vardagshyckleri!)