Söderbergskan

(Tack för era snälla kommentarer. Jag kommer att besvara dem så fort jag orkar skriva mer utöver detta. Det känns skönt att inte hela världen tänker att jag är en galen subba, utan att det finns de som faktiskt förstår hur ont det gör att bli lämnad.)

Det första jag gjorde när jag vaknade tidigt denna vidriga söndagmorgon av att solen sken in mot mitt röda, svullna, finniga ansikte var att börja gråta, eftersom det inte dröjde mången sekund innan jag kom på att jag fortfarande lever. Ju längre tiden fortlöpte desto häftigare blev känslorna och jag slet mig i håret där jag snart låg på golvet och skrek ut min leda rakt ut utan tröst. Även den här dagen fick inledas med zopiklon. Jag vet att det är illa, men vad fan gör man när paniken ligger runt hörnet exakt hela tiden? Och framför allt, vad fan spelar det för roll om jag så är påverkad 24 timmar om dygnet, när dygnet ändå inte har något innehåll?

 

Idag skulle jag dessutom åka och ta en andra titt på lilla Princess, som nu är sju veckor gammal. Hur hade uppfödaren reagerat om jag kom dit som det vrak jag är just nu? Vem hade trott att en sådan person skulle kunna vara kapabel till att ta hand om en hundvalp? Ingen. Jag gjorde som jag alltid gör, bet ihop, hårt utav bara helvete, och låtsades vara obekymrad och oberörd av livet. Direkt efter träffen bröt jag ihop igen. Om det orkar jag dock inte berätta mer. Jag vill bara återgå till att sova, slippa tänka på det senaste halvåret. Min strategi (eftersom det jag egentligen drömmer om skulle ge mig x antal år bakom galler, och det är han inte värd) är att låtsas som om denna tid aldrig existerat. Gå tillbaka sex månader i tiden och göra ALLT för att inte låtsas om att C har hänt. Han är (tillsammans med sina vänner) blockerad från Facebook så jag kan inte se honom där, och eftersom han i sann konflikträdd anda valt att blockera mitt telefonnummer behöver jag inte bekymra mig om det. Det enda jag eventuellt måste stå ut med är att han googlar sitt namn för att se om det kan kopplas till min blogg, och det dyker upp. För att inte tala om det här med Umeå då. Jag kan aldrig mer återvända dit och den stad jag önskat flytta till i flera år är nu utesluten. Jag vet således inte var jag skall ta vägen, och jag tror innerst inne att det är ett större bekymmer än något annat. Kanske var det så att jag ville att han skulle fungera som en väg bort från Luleå? Oavsett vad, var det tur att jag aldrig köpte lägenheten i Umeå. Tänk så hade jag flyttat ner nu - utan hundplaner - och han lämnat mig (det hade han ju planerat att göra oavsett var jag bodde, han ville bara köpa litet mer tid). Vad i hela helvete hade jag tagit mig till då? Det råder inga tvivel om att jag tagit bort mig direkt. Jag hade skurit upp mig själv mitt framför hans bruna ögon. Inte för att jag är mycket för martyrskap, utan av den simpla anledningen att jag vet att han hatar blod.

 

Jag har ingen ordning i huvudet just nu. Jag ville bara visa de bilder jag tog på min prinsessa. Det är svårt att fotografera djur, det vet alla som haft ett, men visst är hon helt bedårande? Jag är litet besviken på att man inte lagt ned mer tid på att torka kring ögonen vilket ju gjort att pälsen blivit missfärgad, men det åtgärdar jag när hon kommer hem. Jag kommer lägga ner mer tid på att vårda henne än på att ta hand om mig själv, det är ett som är säkert. Hon kommer att bli min orsak att leva, och jag skall älska henne tills den dagen jag dör. Jag är så glad att hon inte känner sig illa till mods med mig heller, efter att jag hållit i henne (och snoret börjat rinna och halsen börjat tjockna direkt) och satt ned henne på golvet stannade hon kvar vid mig i stället för att gå bort till sin mamma (som hade en stor påsklämma till hårtofs - man tager vad man haver när man är mitt uppe i en flytt). Det är som att hon redan, trots sin unga ålder och att hennes största intrese ännu är att dra i folks kläder, vet att hon och jag kommer att dela något mycket speciellt en dag. Hon känns lugn och klok, och påminner litet om min f.d. svägerskas havanaisblandning, som jag kände starkt för och fortfarande saknar.