Söderbergskan

 

De sju hårdaste orden jag någonsin fått höra. Linjen mellan kärlek och hat är så oerhört skör, och den människa jag igår saknade och önskade att få vara nära är den jag i dag önskar ond bråd död. Vi var aldrig äkta vänner, det märkte jag hela tiden, men jag trodde inte att vi låg så nära fiendekap. Jag kommer inte att blogga på ett långt tag framöver. Jag kommer att fokusera mig på min kommande hundvalp, inte för att jag i skrivande stund vill utan för att jag måste. Jag får ett ansvar över en annan varelsels liv nu, och jag måste acceptera: C är för alltid borta ur mitt liv. Det finns ingen väg tillbaka. Han är inte kär i mig mer. Jag duger inte åt honom. Trots att han jämt tjatade om hur fantastisk jag var på att suga kuk (obs! jag har INTE vidrört många i mina dagar, jag är väldigt återhållssam, och råkar bara vara en naturbegåvning) och på hur skön min fitta var innan han kom på under 20 sekunder så duger jag inte.

 

Efter denna mening fick jag nog, jag var tvungen att åka upp till Sunderby Sjukhus. Jag minns dock knappt vistelsen (annat än att vi träffade en ung kvinnlig läkare, som tydligen var trevlig och tyckte att jag skulle försöka lägga min energi på hundvalpen), och när jag vaknade i tidigt morse var min första spontana reaktion (efter att jag upptäckt att jag tvingat in min syster och far på Ö&B där jag köpte tre filmer med WW2-tema och The Addams Family för 148:- samt en prinsessbakelse, Oreos, godis och två liter glass - antagligen för att jag ville ta till hetsätande - jag vill inte ha och behöver inte någotdera, jag har ju ändå ingen att se på film med nu) att gå in i duschen, ta en rakhyvel och skära mig i benet. Jag placerade hyveln mot benet, skrapade upp litet hud, men så bröt jag plötsligt ihop, ringde mig far och bad honom komma och hämta mig. "Jag vill inte vara själv! Jag klarar det inte! Jag klarar inte det här något mer!" Så nu befinner jag mig i mitt oerhört otillfredsställande barndomshem där jag kommer tillbringa helgen för att inte göra något riktigt destruktivt. Det gör jag förvisso även här, började dagen med fyra zopiklon. Jag känner dock inte av dem, börjar bli riktigt tolerant. Mest av allt är jag avtrubbad. Tårar rinner sakta, men jag är inte hysterisk. Jag känner på mig att paniken kommer senare. Men som sagt, jag kommer inte att blogga på ett bra tag. Jag återkommer när och OM jag lyckas återhämta mig från det faktum att han dumpat mig och snart ränner runt på sina älskade dejtingsidor där han träffar töntiga trädkramare vars motto är "hakuna matata!", fejkvegetarianer som säger sig gilla "såpbubblor, snurra runt utomhus och att fara fram som en kärleksvåg!" (för att inte tala om att utföra dålig oralsex på bussar och bli påsatt inne på Ica Maxis toalett, detta är tyvärr information som C delade med sig av mot min vilja i början då vi lärde känna varann) samt tjejer som bara diggar killar med skägg och tatuering. Jag är fan så mycket skarpare och mer intressant än dessa damer och spelar i en helt annan liga. De kan gott ha honom. Jag förtjänar någon som respekterar mig och ser upp till mig, någon som inte skulle kunna tänka sig att knulla omnämnt skräp. Det som gör mig förbannad och konfunderad är att han i början verkade så glad att han till och med fick glädjetårar över att ha hittat sin "bad girl". Om man nu gillar sina flickor stygga, kan man ju undra varför man spenderat så mycket tid med motsatsen och dessutom försvarar den när den ifrågasatts...

Att han dessutom hade sin före dettas graviditetstest och en burk glidmedel liggandes helt öppet på toaletten första gången jag var på besök i höstas säger nog en del om hur oengagerad han är när det kommer till att få sina gäster att känna sig välkomna. Sex jävla månader efter att hon flyttat ut var det kvar på samma hylla, liksom hennes nagellacksflaskor stod kvar i kylskåpet. Det gav ju ett gott första intryck, som dessvärre etsade sig fast och levde vidare i bakhuvudet. Hur kan man vara så ignorant att man inte avlägsnar något sådant? "Äckligt som fan!" var min spontana tanke, men då höll jag masken för husfridens skull och för att allt var så nytt. 

Jag återkommer med information om läget när det stabiliserats och jag kan andas igen, och när jag har min Princess i famnen. Kanske var det ändå en gåva från gud, att jag skulle få Princess just i denna stund, att mina rutiner skulle tvingas fram, just då han väljer att gå ifrån mig. Kanske är det ett tecken på att jag måste fortsätta kämpa, och inte ge upp mitt liv för någon som är kär i kärleken och förlorar känslor lika lätt som de uppstått. Och det var inte på ett ödmjukt sätt jag blev lämnad. Han tycker helt enkelt inte om mig som han gjorde i början. Typiskt kärlekskranka emotionshoror som vill ha så mycket men ge så litet. Så måna om att hitta någon att det inte spelar någon roll om det är en liten hippieslyna eller en white trash-morsa med stjärntatueringar vars unge kom till i form av ett groupieknull i England. Så desperata är de. Men en sak är jävligt säker, han kommer aldrig att få en lika bra avsugning av sin 6,5x2-centimeterskuk igen. Åtminstone det känns bra. Det, och att mitt förakt för honom redan vuxit sig så stort att jag vet att hatet kommer fungera som en god drivkraft i processen att komma över honom.

När jag ligger där och gråter ensam i mig säng, utan någon som kan skeda mig och pussa mig i nacken, kommer jag plötsligt att komma på mig själva och tänka: "Varför gråter jag över någon som det kändes att jag hela tiden fick trippa på tårna kring? Varför gråter jag över någon som inte förstod mina tankesätt? Varför gråter jag över någon som hela tiden ifrågasatte mig? Varför gråter jag över en man som äter kött och inte har några planer på att sluta när det är en så viktig fråga för mig? Varför gråter jag över en man som är så pass politiskt opåläst för sin ålder? (Jag skall inte behöva vara min älskandes lärare, det här är sådant som vi redan skall ha gemensamt) Varför gråter jag över någon som uttryckligen sagt att han gillar människor som "vårdar sin kropp", och därefter nämner att jag är ett undantag eftersom han tycker om mig? (Jag fick liksom dispens till att vara tjock eftersom jag mått så dåligt.) När jag räknar upp alla dessa frågor - hur bra var det egentligen? Var det förälskelse eller ville jag bara att det skulle vara det? Man sårar inte den man älskar, men han sa många sårande saker, för att sedan inte begripa varför jag tog åt mig. Det fanns noll förståelse för det faktum att jag är en väldigt känslig person. Hans metod att bota borderlinepatienter var "jag tänker inte behandla någon annorlunda bara för att den har borderline, då lär personen sig ju aldrig", ungefär som att borderline är en dålig ovana som när en valp råkat pinka inomhus på finmattan. Mycket pedagodiskt, mycket ödmjukt. Det skrämmer mig att denna människa ens haft tanken på att studera till socionom med sin hårda människosyn på de som har det svårt (för jo, människor som tar livet av sig "är svaga och har gett upp", det handlar inte aaalls om att de faktiskt är sjuka, antagligen försökt och försökt att komma på rätsida men inte fått tillräckligt med hjälp).