Söderbergskan

 

Det var länge sedan jag skrev, och det har sina orsaker. Jag har varit fast i ett totalt mörker och ångest över såväl min livssituation som över framtida separation. För en person med borderline finns ingenting som är så svårt som att behöva genomgå en separation. Det är inte vanlig ångest som alla människor känner när någonting tar slut, tvärtom är det hela ens värld som rasar. Tanken på att bli övergiven, utbytt och ersatt. Han vet nämligen inte vad han vill mer. Även om jag inte skall vara den som tar orden ur någons mun, så har den meningen tidigare alltid i slutändan betytt att det är över, men att det är för jobbigt att tala om. Jag har själv aldrig lämnat någon, men jag antar att inte det heller alltid är en barnlek om man innerst inne har de minsta känslor kvar för personen? Jag har sagt att jag är villig att jobba på mina problem, och jag försöker dagligen att hålla tillbaka min ångest och låta de dåliga tankarna passera. Det är det enda råd min kurator kunnat ge mig hittills.

 

Jag kommer nu dessutom att gå in i en period av mitt liv då jag kommer att få rutin på min vardag, vilket har varit en stor orsak till varför jag mått så dåligt som jag gjort. Som bipolär är det viktigt att leva med rutiner, äta rätt, få daglig motion och hålla sig måttlig. Allt detta som jag väntat på kommer att hända nu, men då tycks det redan vara för sent för oss. Trots att jag nu går in i en mognare fas i livet där jag tvingas leva ett normalt liv som kommer att ge mig starkare ben att stå på, vet han inte längre om han vill vara med mig efter att ha sett hur jag är då jag är som sjukast.

 

Orsaken till att mitt liv kommer att förändras är för att jag om två veckor kommer att bli mor. Inte till ett människobarn (förstås), utan till en liten bichon havanais-valp vid namn Princess. Jag har fantiserat och tjatat om denna hund långt innan hon existerade, för skojs skull sökt frenetiskt på Blocket efter havanaiskullar i närheten, men utan resultat. Och som av en händele, samma dag som han föreslog att vi skulle "ta en paus och se vad som händer" låg där plötsligt två kullar ute. Jag upptäckte dock inte detta förrän veckan därpå då jag legat helt apatisk i min säng, men tog ändå upp luren och ringde direkt till båda för att höra om de hade någon otingad flicka, och den ena kullen hade en enda valp kvar, som visade sig vara precis allt jag drömt om. En vit/krämfärgad liten tik som jag kommer att älska för resten av mitt liv. Jag var så nära till tårar när hon låg i min famn, trött efter en dags uppståndelse då en massa barnfamiljer varit och tittat på resten av kullen. Hon nafsade gladeligen på mitt halsband och min skjortärm trots att hon inte ens hade fått några tänder att bita med än. När jag sedan satte tillbaka henne bakom gallret reste hon sig upp, som om hon ville tillbaka till mig. Det värmde i hjärtat och på bussen hem kom tårarna, som fortsatte att rinna hela kvällen. Jag hade till morgondagen på mig att bestämma mig. Efter många om och men så tog jag det stora beslutet. Jag skall bli mamma!

 

Egentligen är detta inte "rätt tillfälle" i livet för en hund, men å andra sidan kan man fråga sig - vilket tillfälle är egentligen rätt? Skall jag gå runt och vänta på att skaffa hund tills alla mina andra mål är uppfyllda? Tills jag är lycklig? Nej. Tvärtom tror jag att Princess kan vara den som tar mig upp ur sorgen och gör mig till en gladare person. Tanken på att alltid ha någon vid min sida, någon vars päls jag kan borsta och en liten hjässa att fästa söta rosetter på. Att ha någon som tröstar när jag är ledsen. Att ha henne liggandes intill mig när jag sitter i soffan och läser, och att kunna gå ut och promenera med henne varje dag. Jag har alltid grämt mig inför att gå ut eftersom det är så otroligt tråkigt att göra allt på egen hand, men nu kommer jag aldrig mer att behöva känna så, eftersom hon är en perfekt anledning till att komma ut. Jag längtar redan tills hon blir större då jag kan mäta henne och köpa söta små myskläder åt henne, för att inte tala om något varmt till vintern så att hon slipper frysa. Har redan efterlyst framtida lekkamrater åt henne på Facebook och har hittills hittat tre, fyra stycken. Även om jag inte kommer att umgås med ägarna, så känns det viktigt att hon får knyta sociala kontakter med andra hundar. Jag tänker inte vara som min egen mor och hålla mina barn hemma i stället för att låta dem gå på dagis och lära känna andra barn, eftersom hon ansåg att det inte var bra för oss. Hon var, liksom min mormor, av åsikten att barn bör stanna hemma hos sina föräldrar. (Jo, vi ser ju hur lyckat det blev.)

 

Så om det inte vore för det faktum att jag förmodligen aldrig mer kommer att återse honom, hade jag just nu känt mig uppfylld av total lycka. I stället är det ett enormt vemod och en fruktansvärd saknad som dominerar mina känslor. Det är som om jag inte förtjänar att ha det bra. Jag hade fantiserat om en sommar tillsammans med honom. Jag hade tänkt att vi skulle resa tillsammans, bada, ha mysiga picknicks i det gröna, sova tätt intill varandra, filma och busa med Princess. Nu blir det inte så. Jag kan inte heller flytta till Umeå eftersom det skulle döda mig att behöva se honom i framtiden tillsammans med någon annan (och Uppsalahem som var mitt andra alternativ har raderat mitt konto eftersom jag "inte varit tillräckligt aktivt sökande", så där gick sex års kötid och hoppet om att eventuellt kunna bo där en dag). Jag gråter av tanken på att bli lämnad för att jag inte dög, och sedan veta att jag förr eller senare kommer att bli ersatt av en tjej som inte är hälften så rolig, cool och smart som jag. I stället slutar det väl med ännu en tjej som tar honom för hans yttre attribut (ni vet typen, brudar som öppet talar om att de är kåta på män med "tatuering och skägg" och kan ta vem som helst bara det stämmer, för ja, så ytliga är människor, och är det något jag avskyr så är det utseendefixering) snarare än hans inre. Jag föll för honom i tron om att vi hade saker gemensamt, för att vi tycktes ha samma preferenser (jag älskade våra telefonsamtal som vi hade i början, och blev alldeles varm inombords bara av att höra hans röst), för att jag kände att detta är en person som liksom jag gått igenom tuffa saker i livet, och att det eventuellt skulle kunna finnas en förståelse där. Men är det så att han väljer att inte vara med mig, finns det ingenting jag kan säga eller göra. Jag kommer inte att agera offer, böna eller be. Om någon gör det aktiva valet att radera mig ur sitt liv, så är det helt fel person för mig ändå.

 

Jag kan i så fall bara sörja att han väljer bort den kvinna som skulle kunna bli den bästa flickvän han någonsin haft. För om jag älskar någon, är jag villig att göra allt för den människan. Jag är villig att kämpa in i det sista och skulle aldrig lämna någon för att denne har problem, i stället vill jag göra allt som står i min makt för att tillsammans kunna förbättra situationen. Jag kan bara önska att han inser hur mycket jag är beredd att ge för att vi skall få det bra, och att jag tror på oss nu när jag äntligen kommer att komma på fötter. Det enda som fattas är att han själv är villig att jobba på sina egna mixade känslor, men även det är ett beslut som man måste ta själv. Det går inte att säga att bara den ena parten bör arbeta på sina issues, ty det vore orättvist. Jag vet att han har svårt att visa känslor, samtidigt som han är en känslig person innerst inne då han reagerar starkt på saker. Bland annat har han snarare blivit sur på mig då jag varit ledsen och gråtit och lämnat rummet, då han i stället borde ha tröstat mig. Jag vet inte om det beror på osäkerhet eller oförståelse. Vi har båda saker att arbeta på, och jag hade gärna gjort det tillsammans eftersom två hjärtan slår starkare än ett. Jag vill ju hjälpa honom att må bättre, precis som jag vill hjälpa mig själv. Dock är jag medveten om att det inte finns något jag kan göra om inte han känner detsamma, och jag är rädd för att han inte gör det.

 

Från det ena till det andra, rensade bland mina Facebook-kontakter igår och då slår det en verkligen hur ensam en är. Jag tog bort alla som jag vet inte ens skulle bry sig om en dog, d.v.s. personer man inte har något att göra med över huvud taget. Det var cirka 100 stycken som rykte. Jag har inte en enda vän, utan det är bara en liten skara bekanta/bloggläsare/fd klasskamrater som jag behållit. Folk verkar tro att jag överdriver min ensamhet, men faktum är att det finns inte en enda person jag kan kontakta om jag skulle vara sugen på en latte eller behöver prata ut med någon. De kontakter jag har i min mobil är min familj, mina chefer, H, C (än så länge, jag vet ju som sagt inte hur detta kommer att sluta) och min hyresvärd. Jag har levt utan vänner så länge att jag är van, men det känns fortfarande tråkigt att inte ha någon man har något gemensamt med. Det hade varit trevligt att känna en person som man kunde titta på bra film, diskutera livet, ha middagar och skvallra med. Det handlar inte om att jag är blyg, för det är det sista jag är. Jag är väldigt pratsam och utåt sett alltid glad och trevlig när jag tilltalar andra, men har bara aldrig haft tillfälle att lära känna någon. Det är svårt att träffa nya vänner i vuxen ålder, speciellt i en liten stad där man för det första redan vet vilka de flesta är, och då det inte anordnas några intressanta evenemang över huvud taget var man skulle kunna träffa någon. De allra flesta möter nya kompisar genom gamla kompisar, och har du ingen kompis till att börja med är det knivigt. Om du dessutom är öppen med din ensamhet kommer folk att tycka att du är konstig och undra vad detta kan bero på. För det är ju inte normalt att vara 25 år gammal och helt ensam. Jag började både magdans och tyska, för att ge det ett försök, men var den enda "ungdomen" i båda grupperna, medan resten var 40+. Så även när jag går in för att hitta bekanta misslyckas jag. Umeå hade varit den perfekta staden för att lära känna nytt folk då det ständigt händer saker där (hade t.ex. kunnat bli aktiv medlem i Djurrättsalliansen och SAC), men jag tycks högst motvilligt bli kvar här ännu ett tag.

 

Nu skall jag göra mig i ordning och åka ut till Storheden och Elgiganten + MediaMarkt för att köpa ett nytt SD-kort till min mobil (det gick sönder och alla bilder från Tyskland, Nicki Minaj-konserten, dekoratörsutbildningen och diverse annat försvann), samt ett kort med gigantiskt utrymme till min halvsystema digitalkamera, så att jag kan filma lilla Princess och följa hennes gång från valp till unghund.