Söderbergskan

 

Har varit vaken två nätter i rad nu, vilket börjar tära en aning på en. Jag är trött, men att faktiskt sova är omöjligt. I stället springer jag in och ut från balkongen och okynnesröker (har redan borstat tänderna tre gånger i natt). Om fem timmar skall jag till Röda Korset för att prata om det volontärarbete jag anmält intresse för, och därefter till kuratorn för att gnälla av mig i en sisådär 50 minuter ("åh jag är så ensam, åh jag hatar mitt liv, åh jag är så ful, åh jag hatar att bo i den här stan men kommer aldrig härifrån, osv, osv, osv"). Sedan bär det av hemåt igen. Himla händelserik dag alltså. Kanske stannar jag upp på Willys och köper ett gäng bananer också? För att ha något att göra. Den senaste tiden har sett allt annat än bra ut, och när man blir kallad tjock av en främmande snorunge på krogen (som antagligen var bitter över att han inte hittat något fem i tre-ragg att dra med sig hem eftersom han själv som ut som en gödselstack), blir man inte på bättre humör (vad har min vikt med något att göra? det enda jag hade sagt till personen var att han trängde sig före mig i garderoben, men det kanske är OK att gå före de som är oattraktiva i hans värld, även om det nu är ett synnerligen underligt resonemang). Har dessutom sagt upp kontakten med en av de få bekanta jag har. Det känns dock lika bra eftersom båda uppenbarligen störde sig på varandra, och ansåg att den andra var en energitjuv, och då finns det ju inte så mycket att bygga en bra relation på. Värre är att en person som jag faktiskt tyckte mycket om verkar ha uteslutit mig ur sitt liv på grund av andras åsikter. Det är tråkigt när ställningstaganden görs utan att man vet hur saker egentligen ligger till.

 

I övrigt ser allt likadant ut, jag söker jobb och bostad landet runt i hopp om att ta mig härifrån. Jag förstår inte hur i princip samtliga av mina jämnåriga lyckats. Antar att högskolestudier spelar in för mångas del, och dit kommer ju aldrig jag att ta mig. Det har jag varken betyg eller intresse för. Jag skulle kunna säga att jag vet vad jag vill med framtiden, men de flesta drömmar är inte realistiska. Någon Hollywood-fru blir jag ju knappast, och ingen skådespelerska eller berömd komiker heller. Dock ser jag mig gärna arbeta med inredning inom handeln då det är ett av få intressen jag har, och som kan appliceras på en arbetsmarknad. Alternativet är en egen webshop. Jag fick ju någon fixidé för ungefär ett år sedan nu, köpte hem smycken och annat småplock för tusentals kronor. Skaffade till och med en hemsida, men när jag inte lyckades komma på något namn till butiken avtog energin. Det är det jag hatar mest med att vara hypomanisk; man går in helhjärtat för något, för att sedan släppa allt. Då har man både ödslat energi, pengar och tid på absolut ingenting. Och det är väl det jag känner att jag gör med livet just nu. Jag slösar bort det på ingenting. Vad gör folk egentligen på fritiden? Är man ensam är det ganska svårt att roa sig (speciellt om man egentligen är en social person). Även de sjukaste YouTube-klipp blir ointressanta till slut.