Idag storhandlade jag för nära 700 kronor (tre välfyllda kassar). Till och med två krukor färska örter slog jag till med (de står nu i köksfönstret och vittnar om min mognad och visar att här bor minsann ett rejält fruntimmer som kan svinga sin japanska kockkniv i köket!), vilket fick mig att känna mig väldigt märkvärdig. Så mycket har jag aldrig lagt på mat vid ett och samma tillfälle, då jag har den dåliga vanan att vara personen som införskaffar mat för dagen - varje dag. Det blev förvisso inte så mycket mat; hela 150:- gick ju åt till 2 kg blåbär/hallon, en badbomb och två Marabou Premium med 70% kakaohalt (har varit godisfri i tre veckor idag; har dock inte gått ner något alls trots det, men nu valde jag att "unna" mig - två mörka chokladkakor på varandra blev dock litet väl mäktigt och jag var nära kräkas upp dem, men jag höll tillbaka, de kostar ju ändå 17 riksdaler förpackningen).

Nu dricker jag dricker ayurvediskt te med chokladsmak, gör fransk manikyr, lyssnar på Prince och Bette Davis. Det må låta trevligt, men gudarna skall veta att ångesten förblir en risig skog där de blodiga fåglarna fortsätter kraxa i de vaxfyllda öronen. Jag är ett nervvrak, med en långrandig historia och skulle jag dra hela skulle jag dels behöva bli sittandes hela natten, dels säga redan sagda saker på nytt. (Det kanske är just det jag behöver? Ja, någon vaken natt skall jag banne mig ta och rabbla hela 2010 in i minsta detalj, bara för att få att få der ur systemet. Jag har ju faktiskt uteslutit det mesta som hänt i bloggen helt ändå, med tanke på att jag i princip aldrig uppdaterar något mer. Jag är nämligen helt ur skick för att skriva, motivationen är på noll.)

N skulle tillbringa helgen i Stockholm för att sedan återvända hit, men har i stället åkt tillbaka till Dalarna (vilket jag aldrig hade fått reda på om jag inte frågat; trots att vi sms:ade varandra nämnde han inte ens detta - som ni märker är vår kommunikation fantastisk!) och jag vet inte när han kommer tillbaka (eller om jag vill det, för kanske är det bara närkontakten jag saknar - att ha någon som håller om och värmer en emellanåt - eftersom jag är konstant upprörd på honom och konflikterna på grund av hans bristande uppmärksamhet, likgiltighet och ovilja att söka arbete aldrig upphör). Han hade ett möte på arbetsförmedlingen på tisdag, som han valde att avboka för att umgås med familjen. (Vilken vuxen människa kan bara släppa allt och resa iväg för att göra en sådan sak? Det händer inte!). Detta visar att han helt och hållet struntar i att ta tag i sig själv och tar för givet att jag skall fortsätta försörja honom. I stället för att betala igen det han är skyldig mig (det är mycket, jag tänker inte ens nämna summan) de månader han faktiskt kan (tack vare socialen och sin far, som låter honom hämta ut 2000:-/månad från ett speciellt konto för att myndigheterna inte skall upptäcka detta och dra in hans bidrag), sätter han in pengar när det passar honom. Den dryga tusenlapp han nu spenderar på sin spontana tripp för att hälsa på vänner och familj, var pengar vi redan bestämt att han skulle ha gett mig, men ansvar är ingenting som existerar i hans värld. Trots snart 30 fyllda kan han inte se allvaret i att han aldrig haft ett eget boende eller fast inkomst, och det är enormt frustrerande att gång på gång försöka uppmuntra honom, när man vet att han aldrig kommer att göra något åt saken. Trots att jag erbjudit mig att vara ett stöd i vardagen, trots att jag erbjudit mig att hjälpa honom strukturera denna på bästa sätt, kan han inte ens bemöda sig att möta mig halvvägs. När jag försöker prata med honom om detta får jag inget svar. Faktum är att jag inte får något svar vad jag än pratar om. Människan är inkapabel till att föra en konversation och det får mig att må extremt dåligt eftersom jag är en mycket verbal person med stort behov av intellektuell stimulans (vilket han inte kan ge mig). Jag har gjort det jag kan för honom och vårt förhållande. Nu handlar det om att hans egen insats, och den kommer jag aldrig att se skymten av. Jag har försökt locka fram denna under så många månader nu, men absolut ingenting händer. Karln är handlingsförlamad och lider till 100% av ADD. Jag har även talat om mina misstankar angående detta för honom, lånat hem flertal böcker om ADHD, tagit hem information från internet och uppmuntrat honom att gå vidare med detta (eller åtminstone fördjupa sig i ämnet då det gäller honom själv). Till ingen nytta, förstås. Trots att han vet att en utredning skulle kunna vara till hjälp för honom eftersom han inte kommer kunna få någon slags aktivitet i dagsläget ligger det inte för hans intresse. Jag ville vara den kvinna som fick hjälpa honom, jag ville vara den som såg till att han lyckades komma upp på fötter, men han fortsätter utan skam att parasitera på mig så mycket han kan och låta mig stå för såväl tvättidsbokningar, matplanering, inköp, matlagning, städning, räkningar, etc. Det känns hemskt att tala så här om den människa som sägs vara ens pojkvän, men det är tråkigt nog så här vår gemensamma tillvaro ser ut. Jag vet inte hur länge jag orkar hålla ut, eller om jag ens borde göra det? Bägaren har runnit över, men jag fortsätter i min envishet att hoppas, hoppas, hoppas, och gör allt för att hålla fast vid det som finns eftersom jag skyr förändringar som pesten och lider av ett enormt övergivenhetstrauma. Separation är det största misslyckandet i min borderlinebok - att överges är döden själv. Därefter finns inget att leva för.

I tisdags kväll fick jag ett (av flera den senaste veckan) psykbryt. Jag grät och grät konstant i timmar över allt som hopat sig inom mig (och jag aldrig annars får utlopp för eftersom ingen vill lyssna på mina i ders ögon löjliga problem) och det slutade med att min far skjutsade mig till akutmottagningen på Sunderby sjukhus. Där fick jag efter två timmars väntan träffa en 30-årig underläkare med bandtröja, fylla i ett depressionstest och slutligen en förpackning Imovane utskriven, då min (före detta, jag har nu bytt vårdcentral) läkare inte ville skriva ut detta till mig något mer - något som gjorde mig fullständigt förtvivlad eftersom jag omöjligt kan sova utan i dagsläget. Smärtan är för stor, kudden blir våt av tårar och kallsvett och jag ligger vaken till halv fem nästan varje morgon. Läkaren menade att hon inte vill skriva ut något vanebildande till "någon som är såpass ung" (trots att hon gjort det tidigare - i stället gav hon mig Lergigan, som är en stark antihistamin, och som jag inte kände av ens då jag försökte med att dubbla maxdosen). Ja, jag är ung, men jag är tillika en fullvuxen skattebetalande kvinna som är väl medveten om riskerna. Det är för sådana här saker vi betalar skatt - det är en försäkring för att få hjälp den dag vi behöver den - och jag tolererar inte att någon hippiekäring med för stora 70-talsglasögon (som ser ut att vara tagen ur en överskattad Woody Allen-rulle) förminskar mina besvär och plötsligt vägrar skriva ut något jag haft på recept i ett års tid och som faktiskt hjälper mig att orka med min vardag!

Ilskan pyr, urinblåsan tränger och jag måste gå på toaletten för fjärde gången denna timme (jag är dock för pryd för att söka hjälp, trots att jag vet att UVI kan sprida sig till andra organ och att det kan bli en riktigt otrevlig historia - i stället låtsas jag att Willy:s tranbärsjuice med mest socker i skulle vara till någon nytta) och kvällens insomningstablett har börjat verka. Alarmet är ställt på 09:00 då jag skall träffa en gammal klasskamrat från estetiska i morgon förmiddag (och min enda bekantskap just nu i denna stad). Jag orkar inte läsa igenom inlägget för att rätta till eventuella slarvfel (något jag brukar göra sisådär tio gånger varje gång, bara för att jag är en obotlig perfektionist), har huvudvärk, ont i nacke och käkar, men framför allt i hjärtat. Jag kanske aldrig skulle ha bytt bloggadress, ändå. Det är ju så uppenbart att jag är och förblir samma gamla Heartsick.