Söderbergskan

Hittade dessa bilder från i somras innan jag flyttade ner till Malmö. Stukad uppsvullen fot, håriga och såriga ben. Ett blåmärke stort som Texas på låret efter att jag ramlat över min högtalare gråtande och hög på tabletter medan han talade om att han inte ville ha mig. Jag till och med kunde förnimma hans känslokalla ansikte i såren. Hetsätning. Återfall med vassa föremål. Observera att jag inte brukar ta sådana foton i vanliga fall utan antagligen tagit ett gäng stulna sobril här. Detta är dock vad som representerat mitt 2013, så varför inte summera och dela med sig av sitt år såsom de flesta verkar göra i bloggar och på Facebook. 2013 har varit det absolut tyngsta året i mitt liv, fysiskt som mentalt. Folk jag inte träffat på länge kommer få en chock då de ser hur mycket jag gått upp i vikt, jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre och gråter när jag tar på mig de få kläder som fortfarande passar. Därför kommer jag att uppsöka läkare och tala om en gastric bypass, något jag innerst inne alltid varit kritisk till om det inte är absolut nödvändigt för en person, men tyvärr måste jag nog erkänna för mig själv att jag tillhör "de där" personerna. Det står mellan operation och amfetamin från gatan (jag bor trots allt i Malmö nu, här finns allt och det är lätt att få tag på). Det senare vet jag att jag skulle överdosera då jag är en beroendeperson som tillika ofta går i självmordstankar just nu. Är det värt risken för att bli smal?

Sedan jag blev lämnad av umeåbon där i slutet av mars har allt i mitt liv gått utför. Jag hade planerat att köpa en bostadsrätt i Umeå och bosätta mig där tillsammans med lilla Princess Molly Muffin, men när han sa att han inte längre var kär i mig fanns då inte längre någon anledning. Varför skulle jag flytta till en stad om jag sedan måste isolera mig för att jag inte skulle stå ut med att se honom, hans vänner och nya flickvänner. Jag är inte tillräckligt stark för det. Så där dog den fyra år gamla drömmen om att bli umeåbo och jag gav mig i stället ut på Blocket. Att det blev Malmö var en ren slump - om jag kände till hur min dåvarande hyresvärd egentligen var hade jag aldrig flyttat ner, men hon var trevlig via text och telefon. Jag vantrivdes från första stund och kände noll connection med min hyresvärd. Jag hade enorm tur som hade Ellen som granne. Vi brukade sitta ute på gården med våra hundar, röka och leka white trash-morsor och prata framtidsdrömmar. Sedan blev det dags att flytta, och jag hamnade hos en högljudd slaktare (perfekt när mitt nyårslöfte är att äta mer veganskt) med en ännu mer högljudd dotter som inte lämnar mig och Princess i fred. Min nästa plan är att börja plugga och ta studielån, så att jag kan flytta härifrån. Förhoppningsvis får jag lov att börja plugga på frisörutbildningen via komvux. Det kommer ge mig tid att göra sådant som är viktigt för mig: flytt till eget boende, fortsätta gå i terapin, viktnedgång och att få en bättre relation till Princess. Alla de sakerna är bitar som måste sättas på plats för att jag skall må bättre.

Jag trodde en flytt skulle göra saker till det bättre, men ingenting gick som tänkt. Jag lever det liv jag allra minst vill göra, utan eget hem inneboende hos en ständigt ifrågasättande hyresvärd, som tar överpris för ett illaluktande rum då han röker som en skorsten inomhus (jag röker också, men inte inomhus!). Just nu är hemfrågan verkligen det mest akuta. Ett hem och ett jobb eller en utbildning, är det jag behöver försöka ordna först och främst. Innan dess kommer jag aldrig få ron i själen och möjlighet att jobba på mitt mående. Jag är den enda som kan förändra mitt liv, det är jag medveten om, men jag kommer att behöva stöd på vägen, och jag måste försöka se till att få regelbundna samtalskontakter och justering av mina mediciner. Allt annat än maxdos är ett hån då jag tagit dem i tre år men fortfarande mår fruktansvärt.

Jag ber inte ofta, men nu gör jag det. Jag ber till högre makter om att mitt liv skall ordna upp sig. Jag ber om styrka att ta tillbaka det som en gång var jag, nu finns här bara spillror av en annars energisk, rolig och aktiv person. Nu finns här någon som inte ens klarar av att ta sig upp ur sängen, någon som hellre ligger kvar än går och handlar mat eftersom det innebär att jag måste vistas i köket med hyresvärden vilket är det sista jag vill. Käre gode gud, hjälp mig att hitta tillbaka till mig själv, så att jag kan börja fokusera på RÄTT saker, och inte bara tänka på mina misslyckanden. Ge mig energi så att jag orkar leka och träna mer med min hund, som är allt jag har och den enda jag någonsin älskat och aldrig skulle kunna göra mig av med. Jag har alltid varit ett deprimerat barn, men 2013 var ta mig fan droppen. Jag har nått den absoluta botten, och jag vill inte stanna kvar här. Jag tror att jag måste ge mig ut mer. Även om jag inte har ett jobb och även om jag saknar inkomst är jag inte en dålig person. Jag är sjuk, jag måste acceptera det innan jag kan bli frisk. Jag måste förlåta mig själv för tankar jag har och hur jag behandlar min egen kropp. Sedan jag flyttade ner till Malmö har jag haft sex med fyra män varav samtliga äcklade mig. Det är den absoluta botten för mig, som normalt är en väldigt konservativ person som anser att sex hör hemma i ett förhållande. Att jag haft det har inte berott på att jag varit "sugen" utan för att jag mått så otroligt dåligt och indirekt velat straffa mig, hur dumt det än låter är det också ett sätt att skada sig själv på.

På torsdag 9/1 kommer jag att börja i gruppterapi för första gången. Jag har väntat så länge på att få riktig hjälp och jag hoppas verkligen att jag lär mig något av detta. Jag måste lära mig att inte straffa och hata mig själv, för när jag gör det finns inte plats för goda tankar, det finns ingen plats för fokus och styrka och utan det kan man aldrig ta sig framåt. Jag måste fixa det här. Jag måste komma framåt! Jag måste visa mig själv varför jag egentligen flyttade till Malmö. Det var inte för att ligga apatisk i sängen, det var inte för att tillbringa jul, födelsedag och nyår på psykakuten. Det var för att visa världen vem jag är, därför att världen förtjänar en så klok och rolig person som jag. Jag kom ner hit för att börja med stand up, för att börja göra snygga och roliga rapvideos och för att gå med i amatörteatergrupper. Ja, för att bli c-kändis helt enkelt. Det kommer jag aldrig bli genom att isolera mig. Under 2014 har jag två val - antingen simmar jag uppåt eller så drunknar jag.

 

God fortsättning!