Söderbergskan

Tänk att aldrig kunna gå på bio för att stolarna är för trånga, att få stå upp i väntrummet hos läkaren för att fåtöljerna de inrett med är för små. Att inte våga flyga eftersom du inte vet om planet du hamnar på har stora eller små säten. Att inte få plats i ett vanligt badkar och kunna njuta av ett bad som tidigare. Att inte kunna ta en kaffe på vilket café som helst eftersom det är armstöd på stolarna. Alla de här sakerna är sådant man som överviktig måste tänka på. Att inte få plats i kontorsstolen på jobbet, var dock värst för mig. Jag har sällan skämts så mycket.

Jag har gått upp närapå 60 kilo de senaste fem åren. Precis som man måste tänka på att det är samhällets uppgift att förenkla vardagen för rörelsehindrade, gäller detsamma för överviktiga. Även feta måste kunna vistas i samhället utan problem. Nu tänker många här att vi får skylla oss själva eftersom vi själva gjort oss till det vi är, och visst är det så. För min del är fetman ett resultat av hetsätande som grundat sig i sorg, ensamhet och svåra depressioner. Det är min tillflyktsort då jag inte vill leva, och jag mår alltid illa efteråt.

Det är inte okej att håna handikappade. Lika oacceptabelt är det att se ner på någon på grund av övervikt. Man har ingen bakgrundsinformation till varför en person ser ut som den gör. Precis som rökare drabbas av cancer står man inte och säger att de får "skylla sig själv". Det är ett osympatiskt beteende som visar på avsaknad av medmänsklighet. Vi har alla problem som i längden påverkar oss på olika sätt, och ingen mår bättre av att bli föraktad för dem.

Jag står i kö för en gastric bypass-operation. Jag var länge kritisk till detta, tänkte att det var en snabb lösning och att de som gjorde det oftast bara inte hade försökt tillräckligt, men efter att fallit tillbaka i samma gamla beteende med misslyckad jojobantning och gått upp elva kilo på två månader då min före detta lämnade mig, tog jag beslutet. Jag hade ägnat hela tonåren åt att min vikt. Ibland höll jag den ett tag, men oftast inte. Jag har insett att jag är en av de som inte kommer att kunna behålla en hälsosam vikt på lång sikt. Jag vet att jag har många mot mig, som precis som jag tänker att det finns bättre tillvägagångssätt. Och det gör det, förutsatt att man klarar av det. Jag har insett min svaghet och jag önskar att jag kunde ta mig genom det på egen hand, men måste erkänna att så ej är fallet.

Det finns de som kommer döma mig, både de som föraktar överviktiga som hävdar att jag tar av deras skattepengar (det skall dock tilläggas att även jag är skattebetalare) och av fat acceptens-rörelsen, som menar att jag är en "förrädare" som först hävdat att man kan vara tjock och hälsosam, och sedan genomgår en operation. Jag anser absolut att man kan vara större och hälsosam, men jag accepterar inte att människor som väger mindre än jag talar om för mig att jag gör något dåligt, när de inte nått samma gräns då vikten faktiskt blivit ett problem. Det handlar inte längre bara om att inte "hitta snygga kläder" utan har gått så långt att det involverar såväl hygien som att inte orka rasta hunden. Då kan man inte längre prata om hälsa.

Jag är normalt en energirik och livfull människa och förtjänar att leva ett liv som matchar min personlighet. Jag är normalt mycket modeintresserad och det tar hårt på mitt mående att inte kunna utöva mina stora hobby här i livet, då jag dessutom jobbat med kläder tidigare och är utbildad dekoratör. Det är dessutom omöjligt att få jobb i en klädbutik när du inte ens kan bära upp plaggen du säljer. Som försäljare är du trots allt både modell och ansikte utåt och den viktigaste representanten för företaget. Mitt mål är inte att bli smal - tvärtom gillar jag att jag av naturen har rejäla lår och en stor rumpa (brukade på skoj kalla mig själv "the fat Nicki Minaj" när jag 2011 struttade runt i min rosa fuskpäls på Allstar på Luleå var och varannan helg - utan att finna en trivselvikt där jag känner att jag mår okej. Det skall jag kunna göra utan att bli sedd på med förakt av såväl fetthatare som fettaktivister. Det är mitt liv och jag skall få leva det som jag vill, och jag hoppas att ni gör det med.

 

Ha en bra dag till alla som läser, och kom ihåg att inte döma hunden efter håren, boken efter omslaget eller kroppen efter kilona, oavsett om antalet är "för lågt" eller "för högt".