Många filmer är sådana man bara ska ha sett, precis som man bara ska ha tagit sig igenom Dostojevskijs "Brott och straff" (ni som ärligt har gjort det utan att hoppa över ett eller flera kapitel bara för att komma till slutet så snabbt som möjligt, räck upp en hand!). Günter Grass "Die Blechtrommel", eller "Blecktrumman" som vi icke tysktalande kallar den, i regi av Volker Schlöndorff är en sådan. 1959 kom boken, 20 år senare blev den film. Vartenda prettokid har redan sett den, men eftersom det var många år sedan jag kunde betecknas som sådan, dröjde det till i helgen innan jag bestämde mig för att slutligen titta på den. Nedan följer mina åsikter. (OBS! Blygsam spoilervarning utfärdas.)

Oskars mormor blir med barn på potatisfältet då en främling sätter på henne gömd under hennes kjolar. Oskars mamma lever i ett polyamoröst förhållande, varav den ena mannen är hennes kusin, och vet inte vem av hennes två partners som är Oskars far. Oskar själv går ner på den sextonåriga hemhjälpen och har sex med en dvärg. Detta skapade ramaskri och anklagelser om barnpornografi då Oskar spelas av en elvaåring. Dock får man inte ens se en äkta kyss mellan pojken och kvinnorna varpå dessa anklagelser i mina ögon är extremt överdrivna. Däremot lyckas man bra med att skapa illusionen av någonting perverterat. (Värre är det med sexscenen mellan Oskars ena far och hemhjälpen, som känns exakt lika dekadent som bara kärlekslöst sex kan vara.)

Oskar då - vem är det, undrar den som aldrig hört talas om berättelsen. Jo, det är en gosse med galna ögon som föds i 30-talets Gdańsk (dåvarande Danzig), med en vuxens intellekt och som vid tre års ålder beslutar sig för att sluta växa. Det var enligt honom själv hans mors löfte om en blecktrumma som hindrade honom från att krypa tillbaka in i livmodern (men att han redan blivit avnavlad spelade givetvis också in). Han har även en märklig förmåga att spräcka glas med hjälp av sin röst. Det använder han sig av för att få som han vill, och drar sig inte från att skrika i tid och otid. Det blir ett tämligen jobbigt moment i filmen, och hade det varit min unge hade jag tagit honom till en änglamakerska för länge sedan, i stället för att fortsätta förse honom med leksakstrummor.

Större delen av handlingen utspelar sig under andra världskriget, vilket var främsta anledningen till att jag såg den då jag är en sucker för historiska teman. Jag har hört att många finner filmen obehaglig, och om det skall jag inte uttala mig. Jag är tack vare (läs: på grund av) internet ("den nya upplysningstiden") härdad då det kommer till bisarra ting i kultur och media. Jag kan titta på obduktioner och de grövsta deformeringarna utan att blinka. Därför är ett hästahuvud på stranden eller en uppgiven kvinna som äter rå fisk inte något anmärkningsvärt på min karta. Jag får inga äckelkänslor, däremot blir jag ledsen för djurens skull som fått sätta livet till för "konsten". Och jag är väldigt glad över att jag inte äter ål.

Jag är kluven inför hur jag skall ställa mig till "Blecktrumman". På vissa ställen vill jag ge den en femma, medan andra scener är överflödiga och en tveklös etta. Boken har jag hört skall vara väldigt beskrivande och detaljerad, till skillnad från filmen där man inte får mycket förklarat för sig. Därför antar jag att en del värdefull information som hade varit till fördel för handlingen faller bort. Hur som haver är det en film som sätter sig och som man inte glömmer i första taget. Det är klart en sådan som man bör ha sett innan man dör. (I och med man aldrig vet när hin håle är där med sin lie kan det vara lika bra att få denna filmupplevelse överstökad, och då den går att finna här på YouTube är det lätt ordnat!)

Det är i mitt tycke alldeles för mycket sexakter i filmatiseringen av "Blecktrumman", vilket gör det omöjligt för mig att ge den en fyra, och Oskar är en för enerverande individ för att trean jag ger skall vara stark. Det är tur att jag inte har en HD-tv med surroundsystem för då hade jag haft tinnitus efter allt hans gapande. Därför blir mitt slutgiltiga betyg 3 stirriga blickar av 5.