Jag känner mig otroligt "girly" med rosa mobil och rosa nyckelknippa med gulligullmotiv (smågrisar och choklad är två personliga favoriter i livet), men låter det fungera som kompensation för faktumet att jag ser ut som otecknade Chris Griffin.

Till skillnad från den Nokia 3510 jag fick på min 15-årsdag 2002 och seniortelefonen Sony Ericsson K220i med ickefungerande...ja, vad man nu kallar det som hindrar en från att mottaga mms och egna ringsignaler i mobilsammanhang (jag har absolut ingen koll på sådant och vet inte ens vad Bluetooth är, men om jag får gissa vilt tror jag att Bluetooth är idag vad Aftonbladet Chat var '98, förutom att man kan skicka filer mellan varandra), jag fick julen 2007 ('04-'07 var jag utan då min syster stal 3510:an och jag fick låna mors då jag skulle någonstans), har jag valt denna själv. Det var knivigt eftersom jag inte har något att jämföra med, men fastnade till slut för W595. Priset (fyndad på Tradera för 1150:-, uppgraderad med senaste mjukvaran och 2GB minneskort) kombinerat med färgen var avgörande. Att det dessutom är en Walkman-mobil är ett stort plus då min mp3-spelare sjungit på sista versen. Nu kan jag lyssna på musik medan jag diskar tack vare de inbyggda högtalarna (som ger ett riktigt bra ljud för den inte alltför kränse - tekniknörden som ingenting duger åt kanske skall leta sig till högre prisklasser).

Orsaken bakom mitt mobilinköp var den otroligt dåliga mottagning min tidigare hade. Jag trodde den var vattenskadad på grund av alla timlånga samtal i badkaret med H i höstas (H menade att det absolut var min telefons fel, eftersom även hon har Halebop som fungerar felfritt); att det var därför det brusade som om man låg ute på E4:an och meddelanden skickade halv tolv kom fram först följande morgon efter omstart. Jag tror att det sistnämnda skall vara löst nu, men problemet med ljudet verkar kvarstå, åtminstone då jag talar med N. Att prata i telefon med honom är fortfarande likamed att gissa sig fram till vad som sägs, men då det uppenbarligen inte kan bero på mig då jag befinner mig tämligen centralt och nu köpt en ny trendig monstermobil från 2009, skyller jag på skogarna i Smedjebacken (trots att han "hör mig väldigt bra"). Jag menar, vad annars skulle det vara?

Tråkigt nog skickade säljaren inte med någon instruktionsbok, vilket hade kunnat behövas, så nu försöker jag bara komma underfund med hur sjutton man aktiverar stegräknaren på denna, då den hade varit väldigt lämplig att börja använda nästa vecka.

Trots min oduglighet vågar jag ändå påstå att min nya telefon är årets fynd hittills, fastän jag fortfarande har problem att skriva med den lilla knappsatsen och att batteriluckan måste bändas upp så att det känns som om den skall gå sönder varje gång (man öppnar den inte i onödan med andra ord). Hade jag skrivit om den direkt när jag fått hem den i tisdags hade jag varit fly förbannad eftersom "T9 förstör mitt jävla liv!", men det visade sig vara så enkelt som att hålla inne Stjärna en sekund för att avlägsna det.

Så mycket ilska, som dock försvinner när jag avnjuter min nya ringsignal (den instrumentala biten ur favoritdängan "Min Soldat"). Det är knappt att man vill svara (gör jag inte det vet ni nu varför). Att vakna har också blivit enklare, när man får lov att göra det till "Öppna ditt fönster". En klar förbättring från ett skränigt alarm som får en att snooza i sömnen bara för att slippa höra eländet.

Jag ger Sony Ericsson W595 4 av 5 medföljande headset.


Följ min blogg med bloglovin