Genomrutten måndag, som sagt. Vaknade med ett "helvete, är klockan redan kvart över åtta!" och skyndade mig i det enda plagg jag tagit med mig då jag anlände hos föräldrarna på fredagskvällen; en tunn kortärmad sommarklänning. Ute blåste det kraftigt och jag blev tvungen att ta en tidigare buss för att stanna till hos mig, rycka med mig en kofta (hittade dock bara en trekvartsärmad) och sedan fortsätta med nästa buss som gick fem minuter senare till skolan. Jag bestämmer mig för att gå 20 minuter tidigare från lektionen jag ligger efter med hästlängder i trots resovisning på måndag (en kvarts PowerPoint-presentation om valfritt resmål), eftersom jag inbillat mig att bussen går tolv över elva.

Det gör den inte och för att slippa stå still och frysa i 15 minuter traskar jag in till stan och vidare till SunTan. Har bestämt mig att sola varannan dag i en vecka för att få en jämn färg innan jag gör tar semester. Fyra tillfällen à 12 minuter räcker gott och hinner inte ge hudcancer. Trots den otrevliga lukt som uppstår efter solande (ni vet vilken; ingen doftar gott efter att ha pressat i solen men det är inte vanlig svett, utan en BUS-liknande stank) och att det är 50% risk för att drabbas av svamp tack vare ohygieniska personer (2008 var ljumsksvampens år, då den spred sig långt ner på benen och till skinkorna efter att ha legat i solarium - det tog betydligt längre tid att få bort den än att drabbas och därefter tog jag ett års soluppehåll, och är sedan dess alltid preparerad med en tub Lamisil och smörjer frenetiskt in minsta prick som tillfälligt uppstår på låren), älskar jag att ligga och dra mig de få gånger det händer. Man känner sig betydligt fräschare efteråt, det vill säga efter några timmar då man duschat av sig och rodnaden lagt sig. Kombinationen knallröda läppar, blont hår och en lätt bränna är oslagbar. Väldigt 40-tal.

Synd bara att det blir en fet sommar. Det förstör inte bara min och N's planerade utomlandsresa som inte blir av (tanken på att uppleva en minnesvärd helg i London utan att kunna föreviga sig själv poserandes käckt vid diverse byggnader - eftersom man är för tjock för att kunna se sig själv på bild och ännu mindre visa dem för någon - får mig att storgråta) utan också min uppsyn här hemma i Sverige. Därför har jag beställt de i Europa numera olagliga bantningstabletterna från en amerikansk site med månadslång leverans från Indien, för närapå 800 kronor. Jag har ingen aning om de är seriösa eller om jag blivit totalblåst i min totala desperation. Det återstår att se. Jag bör ha dem hos mig lagom till min hemkomst senare i juni. Så spännande det skall bli!

När jag är färdig går jag förbi Kupan, blickar igenom butiken och kommer ut med en bordslampa i nyrokoko för 65 riksdaler. Det är de pengarna jag har kvar då jag lämnade kortet hemma eftersom jag "ändå inte skall spendera något idag". Kliver på bussen med lampan i handen, känner mig fånig under 500-metersfärden och stiger av på Malmudden för att dumpa den och avboka tiden till cellprovstagningen "alla" får året de fyller 23. Eftersom jag aldrig fläkt upp min fitta inför en främling tänkte jag inte göra det nu heller. Det strider mot mina principer att göra något så genomheterosexuellt som ett rutinbesök hos en gynekolog när inga bekymmer finns. Det har heller inte funnits någon anledning att ta detta prov eftersom jag aldrig tidigare haft oskyddat sex (eller knappt något sex över huvud taget; jag har räknat gångerna, vilket fick N att utbrista ett "oj!" trots att han själv förlorade oskulden först 2004 - en reaktion som var såväl plump och sårande - som om det vore något onormalt - som ironisk, då han själv inte ens hade haft samlag när jag redan slutat med det tidigare samma år), och oskyddad heterosexuell aktivitet är i princip det enda som kan orsaka cellförändringar (ni som här önskar påstå annat med hopp om att läxa upp en antisexuell konservativ - vänligen hänvisa, med källa, till en enda lesbian som aldrig haft sexuell kontakt med en man och trots det drabbats av livmoderhalscancer).

Till min förskräckelse upptäcker jag på pappret att tiden var satt till måndagen den 24 och inte onsdagen den 26 som jag fått för mig. Klockan 14 dessutom - om en timme! Oavsett om jag går eller inte tvingas jag alltså betala avgiften på 150 kronor för att en kvinna skall fråga ut mig om min menstruation (som om jag skulle ha någon koll på när jag hade detta sist; faktiskt råkade jag veta just denna gång, men ljög i ren protest eftersom jag normalt inte har den blekaste), fråga om jag använder något preventivmedel som om att en kvinna stoppar i sig onaturliga hormoner på daglig basis vore det mest naturliga som finns, och därefter köra upp ett redskap i min, efter solande och en förmiddags promenerande, svettiga fitta. Jag inser här att jag måste tillbaka till mina föräldrar, eftersom jag lämnade VISA-kortet där och den enda betalning som accepteras är kontant eller med betalkort. Det blir till att återvända till hållplatsen och huset, kasta sig på cykeln och trampa iväg. Även denna gång flåsar jag som en kåt hynda och tvingas stiga av. Jag hade nämligen tagit för givet att cykeln blivit pumpad under de dagar de stått där i cykelstället, men icke. I stället leder jag cykeln till och sedan från vårdcentralen i regn och kyla.

I receptionen frågar man högt och tydligt om det är cellprovstagning jag skall på när jag säger att jag inte har en aning om vem jag skall träffa, trots att det är en kö av människor bakom mig och en ung manlig receptionist ståendes alldeles intill. Jag spänner ögonen i henne som talar om att om jag bara kunde, skulle jag lemlästa den jäveln och slita ut samtliga av hennes inre organ, och känner mig tvingad att högt och tydligt påpeka att jag inte har något behov av undersökningen. Att folk är så fruktansvärt öppna och ignoranta och tror att det är OK för mig att världen känner till vad jag har för ärende och tar för givet att det är något jag har överseende med, gör mig rasande. Jag vill ha rätt att bestämma över mitt eget jävla privatliv, även på vårdcentralen.

Efter att ha blivit förnedrad och med min realism förstört humöret för barnmorskorna - som till en början med lugnade stämma försöker tala mig till sans, tills de blir otrevliga då de inser att mitt beteende beror på rent äckel och inte nervositet (jag förstår varför Peter Griffin känner sig överfallen under sin prostataundersökning) - går jag till Coop och tröstköper godis för 49 kronor kilot (antagligen närmare ett kilo) och en grön inköpslista med magnet att ha på kylskåpet. När jag kommer tillbaka till huset är klänningen genomvåt, till skillnad från min fitta som aldrig varit så pumpad av förakt. I fortsättningen är det jag som ser till att tacka nej till mina "inbjudningar" i tid.


Följ min blogg med bloglovin