Klickade hem 14 filmer från Discshop igår för att frakten var fri (så för att tjäna 29 kronor spenderade jag 741 - eh, smart tänkt?), och planerade att fortsätta köporgien med en säsong (OK, samtliga) av American Dad. Där hejdade jag mig dock och tänkte till, för vad sjutton skall det vara bra för? Varför köpa sådant som kan streamas gratis (och som jag tittar på i sängen varje kväll)? Jag har inte ens en fjärrkontroll till min dvd-spelare och måste se all film anpassad för hörselskadade. Jag befinner mig i en slösaktig period då tingest är tröst, spenderar de 2.400 jag fick tillbaka på skatteåterbäringen och låtsas som om de aldrig fanns. Eftersom jag idag är för rastlös för att titta på en hel spelfilm kan dvd:er tyckas vara ett dåligt val, men då jag efter tio månaders boende skaffat en bokhylla som måste fyllas (det känns surt att jag börjar känna att detta ställe faktiskt är bebott när jag redan bott här längre tid än vad jag kommer att stanna kvar), och jag är för fet för att finna något nöje i klädshopping (jag kan meddela er skadeglada att jag misslyckades med min diet - igen), kändes det som att en liten dvd-samling kunde vara på sin plats. Jag äger ju knappt tio filmer.

Idag har jag tvättat och kände mig lika seg som under gårdagen trots tolv timmars sömn (somnade redan halv sju på kvällen). Hade jag orkat gå ut i den här stan hade jag storhandlat diverse nödvändigheter, men det gör jag inte. I stället grät jag i timmar i telefonluren över hur mycket jag vantrivs i Luleå, och att jag hellre sitter instängd med persiennerna neddragna 24/7, än att visa mig i centrum. (Jag har inte varit på krogen här på snart ett år och det finns inte en chans att jag gör ett besök i framtiden heller.) Du vet att du inte hör hemma på en ort när du längtar bort redan innan du ens hunnit kliva av flygplanet.

Juni har gått väldigt långsamt, men nu är den snart förbi och det är jag tacksam över. Jag har aldrig gillat juni, och tji fick jag som trodde detta skulle bli den bästa sommaren (den har fortfarande varit bra mycket bättre än fjolårets dock, men den kändes förvisso ta mig fan uppdiktad). Jag trodde det skulle vara skönt att komma iväg tillsammans efter en tid i Dalarna, som bestod av fler gräl än glädjestunder (vad för slags drama behöver jag inte ta upp eftersom upprepningar endast får mig att älta sakerna desto mer, men jag kan nämna att en av gångerna involverade en inramad bild av ett mycket illa omtyckt ex i byrålådan - att han "glömt bort den helt" gjorde inget lättare - bara att se människan jag mått så fruktansvärt dåligt över så länge i hans hem var tillräckligt för att jag skulle packa väskan, dock klarade jag inte av att boka en hemresa eftersom min största rädsla är att det skall ta slut på allvar, och jag innerst inne hoppas på en oväntad himlastormande kärleksförklaring som skall ta död på alla mina tvivel).

När N:s far erbjöd oss skjuts från Västerås och husrum för ett par dagar var jag direkt på idén; jag skulle ju ändå hem i dagarna, så varför inte passa på att stanna där ett slag? Tredagarsvistelsen i Stockholm tärde dock på mig såväl som på N och förhållandet. Det var de tre längsta dagarna på mycket länge, bestående av miljontals tårar och millånga promenader längs huvudstadens många gator, som samtliga tillfogade mig en enorm mental smärta (som senare blev fysisk, även om den smärtan främst satt i fötterna efter all vandring; hur någon orkar tillbringa dagen i innerstan och på kullerstensgator iförd obekväma smala klackar är utom mitt förstånd, hälften av tjejerna man såg kunde ju inte ens gå upprätt), men vissa platser särskilt mycket (hur står man ut med att passera ställen där han har träffat och återvänt tillsammans med andra, och hur undviker man destruktiva tankar då man tvingas blicka upp mot lägenheten dit han sedan tagit hem och knullat med dem hundratals gånger vardera i?).

Jag ville uppriktigt göra slut upprepade gånger under denna tid, men inser senare varje gång att jag inte kommer att må bättre utan honom. Tvärtom. Att ligga i samma säng utan att hålla om varandra är tillräckligt för att ge mig separationsångest; vad är då inte att aldrig mer befinna sig i samma stad? Allting handlar om acceptans. Det enda jag kan göra är helt enkelt att accepetera saker. Antingen gör vi slut, medan jag accepterar att vi aldrig mer kommer träffas igen och att han kommer hitta någon ny inom kort, eller så kontaktar jag en psykolog och lär mig acceptera hans förflutna som dödar mig och som jag inte alls kan relatera till, vilket är det största problemet. Hade vi haft likartade erfarenheter och om han inte varit min första partner, medan jag är hans femte, sjätte eller sjunde seriösa, hade detta inte varit en sådan stor grej för mig. Jag kan verkligen inte låta bli att tänka på hans före detta; att kläderna han bär nu är samma som han bar med dem, att filmer vi tittar på är sådana han köpte då han var med dem, etcetera. Jag försöker verkligen bli av med de tankarna, men jag kan inte. De äter upp mig och jag tycker att det är så hemskt att något som inte spelade någon roll då vi först träffades och lärde känna varandra, idag skall vara det som förstör det fina vi var på väg att få. Det bästa hade varit att inte känna till någonting om någonting, men nu gör jag det. Jag vet alldeles för mycket, och jag äcklas.

Det känns bra att vara ifrån varandra ett tag innan han kommer upp med sitt pick och pack i juli. Jag måste få hinna börja sakna honom igen och jag gör inte det just nu. Negativa tankemönster hindrar mig från att göra det, men jag betvivlar att han saknar mig det minsta efter det vi gått igenom (jag hör på honom att han inte gör det). Att spendera varje vaken timme tillsammans så länge som vi gjort nu och tidigare i år har inte varit nyttigt. Man behöver sin egentid emellanåt, och ironiskt nog kommer vi att får mer av denna när vi flyttar ihop, än när vi är bosatta på var sitt håll i landet. Nu slipper man "ta till vara på varenda minut" för att den andra åker hem om en vecka. Nu kommer det vara OK att lämna lägenheten när man känner för det, utan att framstå som en dålig värd. Skönt! Frågan är om jag kommer att klara av detta? Kommer jag att hinna läka så pass mycket på knappt två veckor att det kommer kännas fint att återse honom, eller kommer detta innebära slutet på vår historia? Det vore det värsta som skulle kunna hända och jag vågar inte tänka på den dagen, men fortsätter jag må så här av att vara med honom (och hans ex, för i mitt huvud upptar de lika stor, om inte större, plats än vad han gör) vet jag ju att det inte kommer att finnas något alternativ. Det säger nog sig själv.

I mitt horoskop härom dagen stod där så träffande under Kärlek: "När det gäller känslomässiga relationer bör du, som det står i visan, räkna de lyckliga stunderna blott". Ni ser, mitt eget horoskop citerar en Ulla Billquist-inspelad låt. Det måste vara ett tecken, och jag vet att det är just vad jag måste göra. Men hur, hur bär man sig åt? Vårt förhållande hänger på en skör tråd. Varken han eller jag vill eller orkar ha det så här länge till.

Snälla Bullen, hjälp mig! Jag kan inte prata med mina föräldrar om det här (ty de har tröttnat på att höra om det sedan länge).

Uppdatering 02:30: Jag ser att jag har fått ett sms för en timme sedan där N skriver att han saknar att sova med mig, och jag börjar givetvis att gråta. Jag känner mig som en usel människa som känner så här när det är så uppenbart att jag har den mest tålmodiga karl som går att hitta (hur många andra hade stått ut med att höra någon med täta mellanrum vältra sig i ångest angående deras före detta, som de själva knappt tänker på förrän någon drar upp dem?). Det är snudd på toffel vilket oftast irriterar mig till vansinne, men i natt gör mig rörd.