Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Sololiv v/s samboliv och sakerna du går miste om

Kategori: Hälsa

I våras läste jag boken Sololiv av Ninnie Gernandt, som jag hittade på Kupan här i Luleå. En femma för att läsa om min egen framtid är inte mycket pengar. Jag skall skriva mer om ämnet senare, men börjar med en för- och nackdelslista om vad man går miste om när man lever ensam eller tillsammans med någon. Det finns ju alltid två sidor av varje mynt.
 
Mänskliga relationer, de fungerande och de riktiga kaosförhållandena, är något som intresserar mig. Hur ser era egna upplevelser av de två olika situationerna ut? Trivs ni bäst ensamma eller med någon? (Och är det bara jag som inte lyckats få någotdera att fungera?) Vill ni dela med er blir jag jätteglad.
 
5 nackdelar med att leva sololiv
 
 
Glöm det stora, lyxiga sovrummet som fullständigt gapskriker romantik med var sitt nattygsbord. Ett äkta master bedroom kommer aldrig att kunna återskapas i ett singelhem, då atmosfären gör halva jobbet. Vetskapen om att detta är två personers allra mest heliga rum (förutsatt att de ej är religiösa, då är det kyrkan eller moskén som gäller) kan ingen ta ifrån dem. Ligg du där i din 120:s-säng och håll om ditt tygdjur när åskan går, gör du det bara. Dessa har varandra.
 
 
Någon att kramas och gosa med kan vi också styka från listan. Här blir inga omfamningar om nätterna och älskogen går du helt miste om (nej, att fortsätta leva destruktivt och dra hem krogragg i vuxen ålder är inte att älska, det är själlöst, grisigt knull). Ingen kommer någonsin att säga att den älskar dig på ett romantiskt vis, och du kommer inte heller att få någon alla hjärtans dag-present (tro mig, även om många låter bli att fira alla hjärtans dag, så finns det fortfarande många som kurtiserar sina partners då inte alla anser att "jakten" är det viktiga), precis som att ingen kommer att bjuda dig på en romantisk middag med levande ljus. I stället är det matskeden i glasspaketet och serier framför datorn som gäller det här året med. Ljuva liv!
 
 
Parsemestrar kan du stryka helt ur almanackan, liksom en drömsk Hollywood-jul med den du har kär. Vill du åka någonstans är det bäst att du har vänner du känner dig bekväma med om du inte vill upptäcka världen helt på egen hand. (När jag googlade på "couples vacation" var det enda som kom upp strandbilder av nästan nakna smala tjejer vars små fasta rövar hängde ut ur bikinitrosan och vältränade killar som går hand i hand på en sandstrand, och det finns inte en chans att jag lägger upp sådana heteroklichéer i min blogg. Jag tycker om juleljus och äldre människor, så denna bild fungerar fint. Ingen åldersdiskriminering här inte. Kärlek som växer med åren är dessutom det vackraste av allt. Jag känner mig disgusted när jag ser unga par man förmodar kommer ha brutit upp inom ett par år, men när jag ser två pensionärer komma och gå hand i hand tåras mina ögon av lycka.)
 
 
Du glider ifrån dina vänner. Tråkigt men sant är att man som vuxen och enda solomänniskan i gänget sakta men säkert börjar uteslutas. Ens jämnåriga som man tidigare hängt med stadgar sig, flyttar ihop, blir gravida, föder en eller flera barn och vips, så har de inte längre utrymme för dig eftersom det då är mammagrupper och latte på stan med barnvagnarna som gäller. Barnfri må väl vara, alla kan ju inte yngla av sig samtidgt, men som ensamstånde har man inte längre mycket att tala om med en förlovad/gift småbarnsmamma eftersom ens liv numera skiljer sig så pass mycket från ens eget. Den utvecklingen kommer tämligen naturligt, och de som tidigare var ens vänner slutar upp som en bekant. När ni väl umgås (över en fika, vad annars?) kanske hon hintar om att det är dags att skaffa någon snart, som om det vore det enklaste i världen (well, hade det varit så lätt att träffa en själsfrände hade man gjort det vid det här laget). Och tycker man inte att personerna i ens närhet duger är det alltid hos en själv problemet ligger; att man har "för höga krav", trots att så inte alls är fallet. Man undrar bara varför man själv skall nöja sig ointellektuelle Tadika-diggande Danne med svinfula glasögon och kläder från Dressmann, när hon själv har en fräsch reko karl med snusförnuftiga åsikter i stället för en snusprilla under läppen? Ser man så desperat ut, eller är det bara omgivningen som mår dåligt över att se andra ensamma, eftersom de själva skulle ha lidit av det så?
 
 
Så kommer vi till den sista punkten (det finns givetvis fler, men vi tar de seriösare aspekterna i ett separat inlägg), och för somliga den viktigaste punkten. Oavsett om man numera känner någon önskan om att gifta sig eller inte - har man en partner redan kanske man inte tycker detta är viktigt alls - så har det funnits en tid då alla flickor någon gång i sitt tidiga liv drömt om sitt bröllop. Att du är en stone cold butch idag spelar ingen roll. En gång föreställde man sig hur det skulle vara, och för somliga har tanken kring det legat kvar och grott inom i en. Som ensamstående kommer du aldrig att få förbereda ditt eget bröllop. Välja ut klännng, lokal, provsmaka bröllopstårtan, bestämma menyn, musiken, komma överens om vart bröllopsresan skall gå... Att gifta sig är den största dagen i livet för de som kommit så långt, och du, min vän, kommer aldrig, aldrig, aldrig att komma dit. Det finns helt enkelt ingen som älskar dig tillräckligt mycket för att vilja dela sitt liv och sitt allt med dig. Ganska nedbrytande va? (Tips: Googla numret till ett par katt- och hundhem om denna punkt blev för mycket att ta.)

5 nackdelar med att leva samboliv
 
 
Få saker varar för evigt. Inte många förhållanden varar längre än några år numera oavsett i vilken ålder man träffas, varannat äktenskap slutar i skilsmässa och statistiken visar att närmare 50% av Sveriges befolkning varit otrogna. Det betyder att det är en risk på nästan 50% att du själv kommer bli utsatt för detta av din partner en dag (om det inte redan sorgligt nog skett bakom din rygg), oavsett hur mycket hen säger sig vara emot otrohet. För jo, visst. Alla är vi emot otrohet - fram tills den dagen personen själv är det och skyller på att det var ett "misstag". Men vet du vad? Att gå så långt att utveckla återkommande sexuella fantasier om en person, alternativt talla innanför kläderna på en annan människa när man har en partner som älskar en över allt annat är inte ett misstag. Man är fullt medveten om vad man gör och får således även ta konsekvenserna av sin idioti. Jag hoppas att alla som utsatts för detta har styrkan att lämna personen (jag vet att det är svårt, men tro mig, denne förtjänar faktiskt inte en andra chans bara för att du är kär i henom). Glöm bara inte att rispa personens bil riktigt ordentligt innan. Det tror jag kommer göra dig gott! Heja!
 
 
I ett förhållande finns det alltid en part som kommer att fixa hemmets dekor litet bättre. Partnern kanske tillhör dem som anser att hen skall ha 50% att säga om saken bara för sakens skull, trots urdålig inredningssmak och trots att hen kanske inte ens är särskilt intresserad. Då tvingas man vara jämlika i modern tids anda och kompromissa, men blir kompromissen för stor är ert hem för evigt dömt till att se ut som ett slagfält eller en loppisbod där allt bara är intryckt i mån av plats. Vissa stilar fungerar helt enkelt inte att kombinera utan att det ser konstigt och malplacerat ut. Är du en älskare av orientaliskt och guld eller går igång på 50-talsmöbler, teak och stringhyllor, medan din partner tycker svartvitt och mönstrade fondväggar är ascoolt, kommer ni tyvärr att behöva bo i ett hem där ingen av er trivs om båda skall dra lika många strån till stacken. Lever man ensam har man helt fria händer! (Förutsatt att man har orken att lägga ner tid på inredning. Kanske är man som jag, som tänker att "ingen kommer ändå och hälsar på". Well, har en person vänner och familj så har denne människor som kommer och hälsar på och kan berömmas dennes lya. Annars kan man alltid starta en blogg och få bekräftelsebehovet uppfyllt där.)
 
 
Städning är en sådan sak som kan förstöra den bästa av relationer, det vill säga om du och din partner har olika syn på vad som är ett välstädat hem och vad som bara är litet trivsamt bohemiskt. Kanske föredrar du att ha alla dina skönhetsprodukter utspridda över hela lägenheten, eller så är din partner en gris som lämnar smutsiga underkläder på golvet eftersom det är alldeles för ansträngande att placera dem i tvättkorgen. Att en person har bra egenskaper i övrigt är inte en garanti för att denne är lika pedant eller bekväm som du. Personligen hatar jag att städa, men jag ogillar även att ha stökigt. Hur gör man då? Well, man tar tag i saken, men efter ett tag blir man bekväm i en relation och finns inget städschema uppsatt på kylskåpet är det högst troligt att jag låter mina saker ligga utspridda. Det är ju trots allt mitt hem och jag gillar mina saker - då är det väl klart att jag vill ha dem framme så att jag kan se och beundra min goda smak!


Olika rutiner tär på förhållanden, olika prioriteringar likaså. Du jobbar dag, din partner jobbar natt. Ni har olika dygnsrytmer och stör varandra. Att tassa på tå är ingen hit oavsett anledning. Kanske är din partner sugen på en avkomma medan du fortfarande är mån om att satsa på din utbildning, ditt jobb eller dina fritidsintressen. Kanske vill du inte ha barn över huvud taget. Det är OK att inte dela den önskningen när man är 20 eftersom familjeliv då kan kännas väldigt avlägset, men när man fyllt 30 och stadgat sig är det mer troligt att personen som önskar en avkomma vill göra slag i saken. Om du då inte ens vill ha några skrikande ungar, kommer förhållandet ens att hålla om din partners barnlängtan är stor? Svar: Nej. Somliga säger att olikheter inte utgör ett problem i en relation, men de människorna kan inte ha särskilt höga krav. Olikheter må attrahera, men det finns en gräns för allt.
 
 
Du kommer emellanåt att behöva känna dig åsidosatt de gånger din partner väljer bort dig för andra aktiviteter. Självklart skall man inte sitta klistrade vid varandra som plåster, men ser man varandra var och varannan dag och din partner helt plötsligt får för dig att dra iväg på en långresa - utan dig, så börjar nog de flestas tankar att vandra mer eller mindre. Jaha, vad nu då? Duger det inte att åka med mig? Har hen tröttnat på mig och känner att hen måste komma iväg härifrån? Hur många kommer att försöka få till det med den jag har kär utan att jag får veta något om detta? Även om man inte är speciellt svartsjuk av sig naturligt, är svartsjuka en biologisk medfödd känsla som även bebisar innehar, och alla som har känt av den sjukan vet hur outhärdlig och kvävande den är. Som singel finns det ingen att vara svartsjuk på, och du behöver aldrig komma känna dig less eller övergiven (beroende på hur man reagerar på sådana saker) för att din partner valt att hänga med sina kompisar för tredje hegen i rad medan du själv sitter ensam hemma utan någonting att göra. Är du dessutom mörkrädd och nu skall sova ensam efter att ha haft en långvarig, regelbunden sängkamrat är denna punkt extra jobbig. Speciellt om ni bor i hus, på bottenplan eller första våningen dit en inbrottstjuv, utomjording eller mördare lätt kan ta sig.

KOMMENTARER:

  • fellemunk säger:
    2013-07-12 | 11:46:20
    Bloggadress: http://www.fellemunk.blogg.se

    fin blogg :)

  • Karin Lygnersjö säger:
    2013-07-12 | 11:49:27
    Bloggadress: http://karinlygnersjo.blogg.se

    Haha underbart inlägg med stor igenkänningsfaktor!
    Jag har typ skräck för att vara ensam, tycker det är jättejobbigt. Att vara sambo var helt underbart till en början och vissa stunder fortfarande.
    Men precis som du beskriver är det inte lika mysigt när han samlar högar med tvätt på golvet i sovrummet medan jag sorterar min i tvättkorgar, eller att jag inte vill ha ett hav av disk seglandes i köket medan min sambo inte störs alls av det och så vidare. Det finns fördelar och nackdelar med allt! Men fördelarna väger upp nackdelarna för det mesta, eftersom jag tycker det är så hemskt att vara ensam också :)

Kommentera inlägget här: