Flyttkaos råder och svetten lackar
Kategori: Flytten till Malmö
Har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv som idag. Jo, en gång då jag var på väg att missa tåget till Leksand och befann mig på andra sidan av Stockholms centralstation och var på väg att kliva på tåget mot Norrköping, men utöver det - aldrig. Jag är så tacksam över att det är just Moa (som jag känt i tio år nu - hon hade för övrigt bara tre flyttkartonger med sig upp från Göteborg, mot mina 20 plus två resväskor - hur sjutton lyckas kvinnan!) som tar över min lägenhet, för OM det skulle vara något kan jag bara skicka över min far att ordna detta. Hade en främling flyttat in hade jag behövt vara klar för länge sedan, och nu har jag till och med kvar möbler till försäljning i lägenheten. Å andra sidan, om en främling skulle ha flyttat in hade jag inte kunnat lata mig hela juli månad på den fronten. Det enda jag gjort har varit att jobba och hetsäta, så egentligen är denna situation helt och hållet mitt eget fel. Har nu hållit på i timmar med att enbart sålla ut vad som skall tas med, och trots att redan - hör och häpna - 187 kilo packning skickats ned med bussgods, så återstår tre överfulla flyttkartonger. Det kommer att överstiga 200 kilo, och då skall det tilläggas att jag gjort mig av med allt som heter porslin, köksredskap, etcetera. Detta är bara kläder, smycken, skönhetsprodukter, litet böcker och filmer. Och ett par prydnadskuddar. Jag betvivlar dock att det är de som väger tyngst. Jag får lämna en hel drös med saker hemma hos mina föräldrar, och blir jag i behov av dessa kommer jag få betala dem och låta dem frakta ned det till mig. Det låter inte som om jag kommer kunna klara av att hålla det prydligt med så mycket saker på 12 kvadratmeter. Förhoppningsvis låter E mig ha litet saker i hallen och badrummet med, så att jag inte är helt instängd på kammaren. Det skulle kännas obehagligt och litet väl mycket Josef Fritzl. (Är förvisso väldigt fascinerad av fallet, men vill inte leva så själv.)
Som sagt, stressen och svetten är mitt fel. Jag har tagit två efedrintabletter och druckit 1,5 liter cola samt rökt cigaretter för att hålla mig alert. Det fungerar inte särskilt bra. Vad som däremot INTE är mitt fel är att jag i förrgår stukade (vilket är egentligen det värre - stukning eller vrickning? min skada tillhör den värre sorten) foten mitt utanför Kvantums ingång. Jag väntade på mina föräldrar och hade Princess i koppel och var väldigt trött. Hade högklackat för första gången på evigheter då jag bara drällt omrking i trasiga tygskor sedan umeåbon dumpat mig och inte klätt mig propert en enda gång. Ett snedsteg och jag föll omkull. Jag kunde nästan höra hur foten vek sig. Jämrande försökte ta mig upp så kvickt som möjligt för att undvika pinsam stämning. Som alltid på Kvantum är parkeringen fullsatt, men ingen kom fram till mig och frågade hur det gick, trots att smärtan var så intensiv att jag som normalt är väldigt bra på att hålla god min beklagade mig högt. Bilisten som var på väg därifrån såg mest irriterad ut, snarare än oroad över att någon skadat sig. Herregud liksom, här har man varit och storhandlat inför söndagsmidda'n med svärföräldrarna och så trillar en tjockis med hundvalp omkull mitt framför en. Undan för fan!
Det som gör mig mest ledsen med detta, förutom att det verkligen, verkligen inte kunde komma mer olägligt med tanke på alla kartonger jag kommer att behöva kånka på (plus en säng), är hur folk agerade här. Det vill säga inte alls. Och jag vet att mycket av det beror på mitt utseende. Jag har vägt 40 kilo mindre än vad jag gör nu och till min stora sorg blev jag i allmänhet bättre bemött av folk då. Människor pratar hellre med en person som ser kurvigt sund ut, än ett fetto. När jag härom året föll handlöst baklänges på dansgolvet för att en stupfull fjortis dansade in i mig blev jag hjälpt upp på två röda. Det var inte ens någon tvekan om saken. När jag idag, 20 kilo tyngre faller, tycker folk kanske att det känns obehagligt att gå fram till ett skadat fetto. Gud vet, kanske måste de hjälpa henne upp, vilket hon är alldeles för tung för? Det låter obegripligt, jag vet, men tyvärr fungerar många människor så här. Föraktet gentemot överviktiga är stort, det räcker med att gå in på vilket internetforum som helst för att se det. Det är tydligen OK att se ner på någon för att den lever ohälsosamt. Frågan är, varför bekymrar dessa människor sig så mycket om vår hälsa? Att de "betalar skatt" för eventuella följdsjukdomar håller inte som argument, jag betalar nämligen också skatt och har så gjort sedan 17 års ålder. Det är idiotiskt att stigmatisera någon på grund av deras livsval eller livssituation (oavsett om de försatt sig där själva eller inte), och om de inte "vill betala skatt" för att feta blir sjuka, kan jag som fet (och frisk, förutom en mängd mentala defekter som ingen medicin verkar bita på) likväl säga att jag inte vill skatta för att deras osnutna ungar skall få gratis skolmat (jag menar, jag har inga barn själv och kommer inte skaffa några, så varför skulle jag bry mig om att utveckla skolan till det bättre? det rör ju inte mig för fem öre!), eller hävda att deras lungcancersjuke farbror minsann inte förtjänar någon vård eftersom han rökte sig till det. Det är inte ett sådant samhälle jag vill leva i, i alla fall. Kom igen, det finns så många sjukdomar som inte syns, som är mycket farligare. Det här hälsoargumentet är rent skitsnack, det är helt och hållet ytligt. Det är bara att ta mitt ex, den förhatliga umeåbon, som tyckte det var så viktigt att "vårda sin kropp" (går ni in på vilken unken datingsites profil som helst ser ni detta uttryck, det är en försköning av frasen "du bör ej vara överviktig" - det är helt OK att ha den preferensen och jag går själv inte igång på överviktiga män, men snälla, sluta uttrycka er som vandrande klyschor) men satte själv i sig kebab när han inte levde på spagetti och köttfärssås eller köpesköttbullar och snacks. Så länge personen SER vältränad ut så tror folk att de är det. Ack så fel man kan ha. Men, men, nu skall detta inte vara ett fat and proud-inlägg, för jag är inte fat and proud. Jag mår otroligt dåligt över min vikt, men så länge jag ser ut så här, måste jag ju försöka acceptera mig själv under tiden som jag kämpar för att minska i omfång. Jag går inte ner i vikt fortare av att hata mig själv mer än vad jag redan gör, inte sant?
Åter till foten. Detta har saktat ned mig något oerhört i packningen. Jag kan knappt stödja mig på den utan att tjuta "AJ, AJ, AJ!" för varje trappsteg i huset. Det är när man har hundvalp som skall lära sig att bli rumsren (jag erkänner, jag har fått sätta ut henne på balkongen för att bajsa och kissa de gånger jag sett att hon varit på G, för vi hinner omöjligt ut), skall flytta in/ut och när man har skadade fossingar man inte vill bo på översta våningen utan hiss. Perfekt att jag kan kryssa för alla här (not), men oj, så skönt att vi numera kommer bo på första våningen. Har legat med foten i högläge och tittat på Simpsons, samtidigt som jag förbannat mig själv för att jag inte såg mig för bättre. Jag hade en stukad fot i fjol och jag kommer att ha det denna höst med. En börjar onekligen bli less! Högra fotknölen är svullen till dubbel storlek och inga skor passar, så jag blir tvingad att dra på mig ett par gamla skitiga uttänjda jesussandaler idag. Så, att prova mina nya fina skor från Brandos...tja, det får vänta, liksom att göra klubbdebut och undersöka Malmös uteliv (missar Adam Tensta på fredag, det känns trist). Kanske lika bra det. Jag skall ägna de närmaste veckorna åt att göra i ordning mitt rum, skriva cv:n (får dessvärre maila in de flesta, jag föredrar egentligen att lämna dem personligt) och kanske ta mig ett utedopp, celluliter och hängig hud till trots. Jag älskar att bada men gör det aldrig p.g.a. komplex. I vattnet behöver jag ju åtminstone inte tänka på smärtan. Men bitter är jag, det är ett som är säkert. Jag hade sett fram emot att ta mig en ordentlig rundtur och undersöka staden.
Nu blev detta ett enormt rörigt inlägg. Skall jag placera det i flyttkategorin eller hälsokategorin? Nattens i-landsproblem, eller vad? Allt jag ville säga var att jag om tolv timmar sitter på flyget söderut med en gnällig hund, och att jag ännu inte vet vad jag skall ha med mig och vad som skall lämnas kvar. Det här med att jag "jobbar bäst under press" kanske bara är något jag har inbillat mig, för igår var jag så stressad att jag låg och grinade (vet att detta är en dialektal grej, för vissa betyder det ett smil, men här uppe är det synonymt med att gråta - jag kommer nog få uppleva ganska många kulturkrockar överlag hädanefter).
