Poemet som fick åldersnojan att stiga till skyarna
Kategori: Historia
Jag hittade denna dikt som jag skrev till min mor på hennes 38-årsdag. Det är tolv år sedan vilket betyder att jag själv var elva. Första tanken: Va?! 38 är ju ingenting! Jag har bekanta som är 38 - hur kunde jag tycka att det var en lämplig ålder för rullatoranvändning? Andra tanken: Oj, jag har verkligen alltid varit en jäkel på att rimma! Varför är jag inte en erkänd rapartist vid det här laget? Jag är ju precis vad hiphop-Sverige behöver: kvinna, kaxig, kultiverad. Det är dags att börja nätverka! (I värsta fall kan jag ju låta mig anställas som Santa's Little Helper nästa jul och hjälpa okreativa föräldrar att rimma på Bratz-dockor och Lazy Town-dvd:er.)
"En dikt som jag har skrivit helt själv!
Att bli gammal, det är nog trist. Att fylla käring, det gör man visst
Är det ett straff för vad man gjort i sina unga dar? Det är det säkert, men det finns många minnen kvar
Fast du börjar väl bli senil, och det kan man inte bota, även om du springer en mil
Förr så gillade du "Kizz", nu är det bara country, visst?
Förr så var din tröja ren och gul. Nu är den gammal, smutsig och ful
Nu blir du rynkig och grå, fast vi får hoppas, att du utan rul(l)ator kan stå
Men deppa inte ihop, ta i stället och köp en ny bok. Men tro inte du får pengar av mig
Men du kanske får en dubbelsäng. Men nej, den får du inte heller av mig
Tjohej!
Grattis på 38-årsdagen mamma önskar din unga (he, he) dotter Cecilia!
Och glad påsk!"
Jag kan ju inte precis påstå att jag ser fram emot att fylla år efter att ha läst detta (inte för att jag nu gjort det tidigare heller).