Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Det är dags att gå vidare nu

Kategori: Historia


(Min första rubrik var "Tid att gå vidare", men eftersom jag är en sökmotornörd som alltid vill undersöka hur många träffar något ger, fick jag se att Uno Svenningsson hade en låt med denna titel. Således fick det bli en smärre ändring, ty jag vill ju absolut inte ge intryck av att citera den karlns texter. Det tar mig tillbaka till 2004 då jag och M hade en uppdiktad användare på Helgon.net. Vi klädde ut M i min rågblonda peruk som mest påminde om Hedvigs frippa i Från A till Ö, leopardmönstrad kjol och rosa spetslinne, hade en fotosession i hennes hyrda rum på Bergviken och skapade en karaktär som i samband med Vingklippt Ängel-hysterin var så rätt hon kunde bli. Att hon faktiskt fick internetbekanta som följde hennes dagbok var det roligaste av allt, men kanske mest ett tecken på att somliga hade för litet att göra. Eftersom jag var den med minst för mig, high school-dropout som jag var, stod jag för merparten av aktiviteten. Vår karaktär var givetvis djupt deprimerad och hennes dagböcker av det sorgsnare slaget. M skrattade högt åt mig som döpt en av rubrikerna till "Miss you like crazy". Jag tänkte att det var lagom djupsinnigt för denna 17-åriga tös
med glitterbeströdda skärsår, men mitt undermedvetna hade i stället citerat en 90-talshit av pojkbandet The Moffatts. Där hade vi kunnat tas på bar gärning - vår karaktär lyssnade ju enbart på Hole och Nine Inch Nails.)

Jag hatar nyårsaftnar. 2011 var inget undantag. Jag står inte ut med förväntningar som aldrig kan uppnås och löften som inte kan hållas, att vara den enda som inte blir bortbjuden på finmiddag eller ens ett simpelt sprithäng. Nyår är i min mening värre än julafton på den fronten - på dopparedagen kan man komma undan med att säga att man tagit det lugnt i soffan med en skål knäck, men på årets sista dag är det i det närmaste ett krav på att man skall ha en aktivitet inbokad i almanackan. Eftersom jag inte har några nära vänner utan bara löst bekanta blir så inte fallet för mig. Jag känner ingen tillräckligt väl för att hamna på listan över någons tio, tjugo eller ens femtio närmaste. Jag är inte den man kommer att tänka på då man planerar att hålla kalas. Och det förstår jag. Således var det en mycket ångestfylld Söderbergska som i sin ensamhet intog ett par sömntabletter för många och gjorde en pinsam statusuppdatering på Facebook som för tankarna till vår påhittade vän jag nyligen talade om. Jag blir enormt impulsiv och blödig vid dessa tillfällen, och skriver ut saker jag inte borde göra (det är tur att bara mina kontakter kan läsa det, även om det är för många med tanke på vad jag just sa - jag bör inte vika ut mitt känsloliv på det viset, jag får bara skämmas efteråt). Detta resulterade i att en av alla löst bekanta förbarmade sig över mig och erbjöd mig att komma in till stan på häng hos hans kompis, samt att K välkomnade mig att hänga med honom och hans lag på Olivers efteråt. Påverkad av zopiklonen ramade jag omsorgsfullt in mina rödgråtna små grisögon med alldeles för mycket kajal, satte på mig flordiademet och tog med mig jumboflaskan med rosé under armen. På festen visade jag sig vara den enda 80-talisten, vilket märktes extra väl då det slutade med att de yngre tjejerna (som tydligen alla var kvar i fjortisstadiet, gissa om jag kände mig uråldrig i egenskap av den enda vuxna kvinnan) låste ut mig(?) efter att ha anklagat mig för att ha förolämpat en av dem (vilket inte stämde, jag har inga minnesluckor från kvällen, intaget till trots, och det är inte min grej att förolämpa totala främlingar, jag har för starka principer för det). Med höjda ögonbryn viftade jag bort denna upplevelse och begav mig mot Olivers, men på vägen kände jag hur omgivningen blev allt suddigare och vägen vingligare. Att snön vräkt ned lagom till natten förbättrade inte läget. Jag hade svårt att stå på benen, varpå jag grävde fram telefonen ur väskan och bad en inre bön att min far var nykter då det kändes som att jag skulle ramla ihop vilken sekund som helst. Jag hade tur, men innan han hunnit komma in till stan för att hämta mig hade jag redan kastat upp all dryck från kvällen, ståendes på alla fyra gömd bakom en snöhög på busstationen. Min far fick släpa mig upp för trapporna och såg till att jag kom i säng. Klockan fem ringer telefonen. Jag vaknar till, livrädd, undrandes vem fan det är som ringer vid den här tiden. Det är K som frågar var jag håller hus. Jag hade helt missat hans meddelande då jag däckat långt innan klockan slagit två. Efter detta kunde jag inte somna om. Klarvaken gick jag ut i köket och började hacka champinjoner och ingefära till maten - jag gjorde till och med i ordning en matlåda till jobbet. Därefter somnade om någon gång igen vid sju. Jag kan även detta år säga att 31 december är årets mest överskattade dygn. Jag ger inga nyårslöften, men jag skall göra mitt bästa för att inte göra mig själv besviken, och gå in för att 2012 1) hitta nytt umgänge 2) lära mig hantera mina impulser bättre och 3) aldrig mer gå ut efter att ha svalt sömntabletter. Jag har gjort det förr, och det slutar aldrig väl. Jag skall också försöka att vara mindre öppen om saker som dessa på bloggen. Jag känner inte att det lönar sig att tala om tablettanvändandet (det är absolut inget missbruk, men jag tar dem vid fel tillfällen och i för höga doser i syfte att döva ångesten - därför kommer jag att be om en läkarkontakt i år, så att jag slipper självmedicinera med sömntabletter och i stället fortsätter lida av insomnia eftersom jag blivit tolerant mot dem), och att vissa saker bör hållas borta från bloggen. Det här känns exempelvis som något jag gott kunde ha nöjt mig med att tala om för min kontaktperson nästa gång vi ses, och då har jag ändå utelämnat (de inte så snaskiga) detaljerna. Man kan faktiskt vara personlig utan att bli för privat. Kom ihåg det, CC!

Så var det Norell, ja. Jag är över honom. Jag är bara förbannad över att jag aldrig kommer att se skymten av den femsiffriga summa pengar han är skyldig mig. Ilska och förakt är det enda jag känner inför honom som person. Ingen sorg finns kvar. Jag är glad att jag slipper honom, men är ändå livrädd inför att behöva se honom gå vidare och hitta någon ny. Därför borde jag radera honom från Facebook för sista gången (innan han raderar mig), men min nyfikenhet och viljan som innerst inne finns över att han fortfarande skall ha något intresse för vad som sker i mitt liv är för stor. Intresse har han dock inget (för något, annat än att sitta och leka med sina Appleprodukter som pappa - som misstänkts ha varit involverad i Irans kriminella kretsar på 70-talet och därför kan leva som en kung än idag utan att jobba - betalat). Han läser inte ens min blogg när något hänt, och då vet vi ju att det är riktigt illa när man inte gör det! Det enda jag saknar är den fysiska intimiteten, men när jag tänker på allt han gjort mot mig, och allt han aldrig gjorde fast han borde, känns det skönt att slippa vara intim med en sådan feg, intetsägande och tråkig person. Jag var bekväm med honom, men det blir man med vem som helst efter att ha spenderat så mycket tid ihop som vi gjorde. Jag är för övrigt bekväm i de flesta sällskap då jag är så härligt flexibel och socialt kompetent, så det är kanske ingenting att hålla fast vid. Han förtjänar inte mitt skötes underbara fukt! Det var ett plus att han gillade breda höfter och bakdelar (eftersom jag tydligen har "one of the biggest asses in Luleå"), men det måste det väl finnas någon annan som gör.

Dessutom har vi ingenting gemensamt. Jag tror inte på slumpen utan att allt har en anledning eftersom allt vi gör ger oss nya insikter, men han hade kunnat vara vilken halvkorkad karl som fattat tycke för mig som helst. Han är varken socialt eller politiskt medveten. Vid vårt första möte sa 1) att han "väl var kristen", trots att han inte ens trodde på Jesus - säg hur det går ihop den som kan? 2) att han trodde att rådande klimathot var en myt och trams. Vid vårt andra möte kläckte han grodan att det lät "särskilt illa när tjejer säger att de skall gå hem och chilla". Han värdesätter alltså manligt och kvinnligt språkbruk olika, och tycker det är OK när män använder moderna ord men inte kvinnor. Ptja, det låter som ens morfar som själv svor som en borstbindare men inte tyckte att kvinnfolk skulle göra detsamma för att behaga honom. Där högg jag till direkt, och vi tog en lång diskussion, men bara för att jag satt på de vinnande argumenten ändrades givetvis inte hans övertygelse. Han var inte heller det minsta humoristisk, drog aldrig några skämt, och har en 15-årig helgonmedlems (många gånger denna community omnämnts i detta inlägg nu) förutsägbara musiksmak. Han tror att han är tekniskt kunnig och allmänbildad när det kommer till kultur, men det är det ingen annan som skulle hålla med om. Jag är långt mycket bättre på datorhantering än honom och har sett fler klassiker (han är en sån kille som pratar om Bergman och Lynch, men väljer att titta på samurajer och actionfilmer från 80-talet). En gatsten är ett bättre sällskap, för den kan åtminstone försvara mig om någon skulle attackera mig. Det kan inte en posör.

Nej, nu är det slutpratat om honom. Han finns inte i mitt liv längre (annat än på Wordfeud). Det är dags att gå vidare. Om tolv dagar åker jag till Dalarna. 10 mil från hans hembygd, men det skall jag inte ägna en tanke åt. Jag skall tänka på min framtid, och inte de nära två år som gått med honom och som har förstört mig så. Jag skall satsa på att bygga upp mig själv efter raset, samt jobba på ett bilda ett nätverk för min framtida karriär. Och, jag skall lära mig att vara nöjd med ensamheten! Jag vet att jag en vacker dag kommer skaffa världens rufsigaste lilla bichon havanais, och vem behöver honom då? (Men ändå: Fast jag inte saknar dig, så känns det som att världen skulle rasa om du glömde mig...)

bloglovin
Kommentera inlägget här: