Söderbergskan

Nu är det tre månader sedan jag uppdaterade bloggen. Det är svårt att hitta motivationen till att skriva, när motivationen till att leva är nog så komplicerad att hålla uppe. Det har varit en mycket händelselös och sorglig sommar, dock fylld med passivt drama från min systers sida och framtidsångesten har pockat på från min. Har sökt olika dekoratörs- och butiksjobb över hela landet, men har ännu inte fått napp. De ringde från Indiska söderut för några veckor sedan, men då var jag dessvärre i Berlin och kunde inte svara. När jag ett par dagar senare ringde upp fick jag inte tag i chefen trots upprepade försök. Det känns surt, men jag gjorde vad jag kunde. Jag är beredd att flytta härifrån på stört om så behövs, och det är inte precis något jag tackar nej till heller. Denna stad är så infekterad och dess invånare en bunt falsktalande imbeciller och äckliga hippies. Den dag jag väl lämnar Luleå finns det ingen anledning för mig att återvända. Jag har ju varken någon familj eller släkt kvar, de är döda hela bunten. Jag har ju min far förvisso, men han kan gott komma ner till mig och hälsa på.

 

Förutom denna desperation gällande ett nytt jobb, har jag även ett stukat ledband i högerfoten som jag fick redan i mars på grund av ett snedsteg (bokstavligt), men aldrig märkte av då. Eftersom detta ignorerades har det kommit tillbaka nu, och varje steg jag tar är ren och skär smärta. Inte de bästa förutsättningarna för att ta tag i motionen, med andra ord. Jag uppsökte läkare men han konstaterade att det inte finns något att göra åt dessa åkommor, utan att det bara är att fortsätta gå. Jag försöker tänka positivt; ju ondare jag har i foten, desto mindre tid ägnar jag åt mina eviga grubblerier. Dock hade jag gärna sett att ha sluppit smärtan de åtta dagar jag tillbringade i Berlin. Där gjorde vi ingenting annat än att gå; foten var av dubbel storlek varje kväll.

 

Fick ett fantastiskt erbjudande om att hyra ett pars lägenhet i Kreuzberg för bara 200 kronor per natt, och jag vore ju galen att tacka nej till det. Som jag trivs i den staden (bortsett från trafiksystemet och deras otrevliga kontrollanter), och som vegetarian kan du dessutom inte hitta en bättre stad att äta ute i (vi förälskade oss i en underbar mozzarellaburgare, vilket förvisso är snabbmat men åh så gott det var!), vilket är mer än vad man kan säga om Alanya, som jag av ren godhet följde med min brutalt dumpade syster till härom veckan. Där gick det inte att äta middag över huvud taget. Vi valde ett ospecificerat (men utlovat trestjärnigt) hotell i storstaden Antalya, men slutade upp på ett ställe som inte var värd mer än en stjärna på badorten Alanya. Best House, hette det, men huset är allt annat än det bästa. Jag ger en rejäl känga till Fritidsresor som ens har med detta ställe bland sina resmål, och kommer aldrig mer att åka någonstans med dem.

 

Vad sägs om lata städerskor som lämnar rummen fyllda av damm, en smutsig toalett, byte av handdukar endast två gånger i veckan (de lämnade oss utan handdukar en dag för att vi ville ha dem tvättade och inte kände till denna underliga policy), otrevlig personal som saknar servicekänsla helt, tar ut diverse avgifter som de behagar och öppet raggar på de heta blonda gästerna, oaptitlig frukost, en dusch så liten att man måste kliva ut för att tvätta håret, vägglöss på rummen och förbud om att ta med sig vatten upp. Mat kan jag förstå att de inte vill att man drar med sig av hygieniska skäl, men vatten? Hur har de tänkt att man skall överleva den turkiska hettan? Dessutom kan man inte gå en meter utan att få försäljare skrikande efter en. Tydligen ser vi väldigt finska ut, Sandra och jag, eftersom varenda försäljare började hojta på finska efter oss, utom den där unga försäljaren som i stället skrek "UGLY GIRL!" efter mig då jag ignorerade hans närmanden. Dagarna tillbringades på stranden, från tio till fyra. En dålig match då jag hatar att sola men uppskattar att bada, och min syster är precis tvärtom, ty hon lider av svår rabies. Och eftersom det är hennes ord som gäller (säger jag emot blir jag direkt utskälld och kallad egoistisk, men självklart gäller inte den regeln åt motsatt håll) blev jag liggandes på en solstol med huvudvärk dagarna i ända. Det enda positiva som kom ut ur det var att jag åtminstone fick litet färg på min annars så blekfeta kropp. Ni skulle bara se kontrasterna från mina badkläder, det är som natt och dag. Hann även med att begå ett riktigt dumt misstag i berusat tillstånd, samt uppleva då två svenska fjortisar gjorde narr av min vikt genom att peka på hissen som bara tog fyra personer, precis som om jag skulle väga mer än två. Ja, så trevligt har jag haft det i Turkiet - ett land jag lovat mig själv att aldrig mer återvända till. Får jag ett akut sug efter en attraktiv och aningen mer civiliserad turk är det bara för mig att åka tillbaka till Berlin. Det enda jag saknar därifrån är gatukatterna, som jag mer än gärna hade tagit med mig hem! Jag blev speciellt förälskad i en svanslös pojke som såg ut som en smalare, högre kopia av min Daisy. Vore det inte för att jag inte vill ha skabb hade jag tagit upp och gosat med den varje dag, då de höll till i soptunnorna intill hotellet och kom för att äta frukost som gästerna gav dem i smyg. Vi var även på hamam två gånger; det första (Grande Alanya - gå INTE dit!) var gräsligt och man behandlades som boskap på rad (personalen stod och pratade och skrattade ovanför huvudet på en, och förmodligen talade de om en också), medan det andra var himmelskt. Man kunde verkligen koppla av och i stället för att köra in trosorna i röven på en så att halva könet blottades visade massören respekt inför en. Tack för det.

 

Nu vankas hösten och jag har inga kläder att ha. Det är helt och hållet mitt eget fel. Regnet slår hårt mot rutan och jag tar en cigarett på balkongen och lyssnar på Pussycat Dolls, och drömmer om att se ut som en smal spraytannad halviranier i stället för en skandinavisk flodhäst med risigt hår. Nå, jag har ju åtminstone riktigt snygga graffiti nails. Det är väl alltid något.

 

(Och jo, förresten, angående Nicki Minaj-konserten jag tidigare skrev om: Den var fantastisk. Jag och femtonåringarna var som galna, och Nicki gav en fantastisk show. Jag stod på andra raden och misstänker att jag var bland de äldsta i publiken. Jag misstänker även att jag har rätt i min misstanke. Såg nämligen inte en enda vuxen person utöver mig själv. Det känns bra att vara så...ungdomlig. Jag behöver ju åtminstone inte oroa mig för att tillhöra skaran av kvinnor som blir käringar vid 30. It ain't gonna happen. Not to this bitch.)