Så var påhälsningen i Umeå över för denna gång. Jag fick just min sms-biljett à 190 kronor och sätter mig på tåget hem 06:42. Kruxet blir att ta sig upp fem för att sedan stiga av vid rätt hållplats och hitta till den nya stationen (allt var så mycket enklare då saker helt enkelt ville hålla sig till centrumkärnan). N åkte hem för en vecka sedan. Det känns riktigt trist att det blev en så dålig första gång och att vi inte hann göra något positivt av veckan tillsammans här eftersom jag hade sett fram emot detta sedan februari. Jag ville att han skulle få ett gott intryck av staden men i stället tillbringades veckan utan att jag ens blev tilltalad (inte för att jag brukar bli det, men då har det i alla fall inte varit på grund av dålig stämning). Därför har det känts skönt att vara ifrån varandra ett tag. Jag behöver det av fler orsaker än vad som går att räkna på båda händerna, så det har "bara" varit jag, H, katterna och hostan nu. Jag må vantrivas i Luleå och anser att det är en av de mest förhatliga platserna på jorden, men det skall bli ofantligt skönt att slippa hosta sönder halsen och kasta upp vad som känns som tio liter slem per natt. Det skall bli skönt att kunna gå tio meter utomhus utan att bli andfådd (jo, midjemåttet större än nånsin - detta trots att jag vägt mer än idag - då åldern börjat ta ut sin rätt och magen börjat puta, men så dålig kondition har jag inte i vanliga fall) och att slippa känna smaken av snor som runnit ner på Liparazzi-glossade läppar var man än går.

Den tidigare halvan av min sista dag här har tillbringats med att dela ut cv:n till olika caféer i Umeå, samt en restaurang och en blomsterhandel. Mellan halv elva och halv två gick jag runt och skämde ut mig, men nu har jag åtminstone smakat på förnedringen i att söka arbete öga mot öga (jag började igår med två caféer som uppvärmning efter att ha betalat 60 kronor till biblioteket för 30 snabbt ihopkastade pdf-filer då H inte har Word - tänk om man bara haft en dator att koppla in min Dell-skrivare i, ty den är ju inte fin nog för Mac). Den andra halvan gick åt till att promenera runt i samma område och shoppa upp de sista fickpengarna. Halv sex tog jag bussen hem med trötta fötter och svår godisabstinens (ångesten över att vinterkapporna i storlek 44 är för små i år då de stramar åt som bara den i röven fick mig att avstå från Hemmakvälls 5,90 kr/hg-erbjudande; i stället tryckte jag två gårdagens ciabatta med ost med gråten i halsen följt av en falafelrulle - "jag har ju ändå gått så mycket idag, hade någon promenerat sex timmar i en motionsslinga hade man tänkt att personen var hurtig som få"). Trots att jag självfallet vill ha ett jobb här (jag måste ju ha ett om jag skall flytta hit, men jag kan ju inte göra detta innan jag lyckats finna en lägenhet), är jag rädd för att jag med största sannolikhet måste tacka nej ändå. Det skulle kännas fruktansvärt att behöva göra, men jag kan inte pendla 60 mil tur och retur för ett jobbpass som ger mindre än vad ditresan kostar. Faktum är att det inte går. Ett arbete men inget boende klingar dåligt, och jag ser hellre att gå arbetslös ett par månader än bostadslös. Därför hoppas jag att ingen hör av sig inom en snar framtid, så att bostadssituationen hinner ändras och jag slipper tacka nej till något jag verkligen behöver.

H kom just hem från Scharinska dit hon åkte för att träffa ett par väninnor tidigare i kväll (tydligen var det dödligt trist då gästerna bestod till 100% av poppretton samt ett uselt liveband uppskattade av popprettona), men jag valde att stanna hemma och packa i godan ro, samt överföra några låtar till mobilen eftersom den Mac jag använder i dagsläget inte bara saknar högerklickning och Prt Sc-tangent, utan också tillgång till såväl ett vettigt rip- som nedladdningsprogram. Det går inte att med ord inte beskriva hur mycket jag hatar Mac och deras förakt för folklighet och tillgänglighet. De som förespråkar Mac är inget annat än posörer och märkesbögar (ja, min partner är båda delarna och jag sliter mitt tunna skandinaviska hår över det), ty arbetar man inte i tyngre och mer avancerade program finns inga som helst fördelar. Är det du gör vid datorn att sitta vid Facebook, blogga, photoshoppa och tanka hem film behöver du ingen Mac. Ja, jag känner till myten om att det är "omöjligt" att få virus, men jag köper inte det som ett argument till att betala i det närmsta dubbelt för en dator som saknar användarvänlighet (låt hellre bli att öppna suspekta filer/sidor). Det finns inte något smidigt i att behöva använda två tangenter för vad som kunde vara ett simpelt musklick, eller tre tangenter i stället för en för att kopiera bildskärmen (och sedan inte ens ha något Paint att klistra in det i - och när du väl tagit hem den sämre kopian krävs ytterligare fyra tangenttryck). Visst, fortsätt ni att vurma för Mac och köp varenda kärna Apple spottar ur sitt ruttna hus, men sluta påstå att den skulle vara smidigare än PC. Det är den inte, och försök inte att övertyga mig (jag vet att äppelpöbeln tenderar att vilja göra detta då det snarare rör sig om en sekt än ett märke) när ni vet att jag har rätt i ovanstående. Läs i stället denna utmärka artikel om pengakåta Steve Jobs riktad till er: Det sura äpplet.

Nu är det nog dags för mig att ta en svängom med tandborsten och därefter försöka somna innan uppstigning om 4,5 h. Det är inte ens någon mening i att ta insomningstabletter eftersom jag bara lär försova mig. Jag får försöka hinna med en blund på tåget i stället, även fast jag har svårt för att koppla av i offentliga rum. Dessutom har jag ju all packning att hålla reda på - utöver min resväska har jag fyra fullproppade kassar att bära. Jag var så bekymrad och undrade hur sjutton jag skulle ta mig hem med dessa (det är ju ändå en kvarts traskande), tills H kom med den briljanta idén att N faktiskt skulle kunna gå ner till stationen och hjälpa mig att bära. Att man inte ens tänker på en sådan sak eftersom man är inställd på att ens partner fortfarande befinner sig i djupsömn 11:10 en torsdag, kanske visar att det är på tiden att skapa en dygnsrytm av något slag.

Uppdatering 05:36: No sleep for me. I stället har jag legat vaken och tänkt destruktiva tankar som fått mig att ångra att jag inte betalade 10 kronor extra för att få en ombokningsbar biljett. Jag hade lika gärna kunnat åka hem på fredag, men valde torsdag av någon anledning. Jag är en idiot, som inte vill hem. En vecka från varandra gör ingen skillnad. Jag måste inse att det här förhållandet är dömt att misslyckas, hur mycket jag än vill hålla fast vid det in i det sista. Jag saknar honom inte ens, allt jag känner mellan rädslan för ensamhet och saknaden efter de fina stunder vi haft är frustration och uppgivenhet, som kan liknas vid den en mor måste känna över ett barn som vägrar att lyssna på något hon säger. Jag känner mig som Emil i Lönnebergas mor, med den skillnad att mitt tålamod börjar rinna ut - vi har till och med samma frisyr för tillfället och båda har erfarenheter av blå skrivböcker. Min historia handlar dock om att ertappa sina föräldrar ha sex under sökandet efter en blå bok där jag skrev ner helt påhittade berättelser (ja, nu när jag nämner det kallade man väl det just också för Berättelsebok) om två 10-åriga flickor som hade lyckliga hemförhållanden och hittade en övergiven hund som de skaffade delad vårdnad om, samt gröna drakar som hette Draco och bodde i en grotta ("Slut!").

Tumnageln är målad och jag skall ta på mig H&M-skorna värde 129:- för att sedan ge mig ut i dimman. Det blir intressant att se om jag hinner fram innan tåget går. Förmodligen inte. Förmodligen råkar jag på samma idiotiska busschaufför som i fredags (vilket jag berättar mer om i kommande inlägg) och kommer inte fram någonstans alls eftersom han lär vägra besvara frågan om vid vilken hållplats jag förslagsvis bör plinga.