Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Sammanfattning av november

Kategori: Allmänt

  • Jag har varit rödhårig (i två månader, men är för fet för bildbevis), och försöker nu återgå till den blondin jag är i själen, varpå jag får leva med att vara blaskigt rosablond i ett par veckor till - tur att vintervädret här kräver mössa!
  • Jag har bokat en resa till Prag, där jag kommer att befinna mig 7-14 december.
  • Jag har varit förtvivlad.
  • Jag har kombinerat rödvin (en tillfällig nyhet dessutom - hade jag bara känt skillnad på olika vinsorter, och inte rynkat på näsan åt samtliga, hade jag kunnat bli recensent!) och tabletter under denna förtvivlan.
  • Ettårsfriande 11/11 uteblev helt, vilket jag hade sett fram emot hela året. I stället låg jag hemma ledsen och grät. Jag hade köpt en bok och en fin kaffesyrup åt N. Då han inte har några pengar är det förståeligt att man ej kan ge presenter och det är absolut inget jag kräver, men jag tycker ändå att det hade kunnat uppmärksammas på något vis; i tanke, ord eller handling. Jag älskar romantik och traditioner, och att ha gått miste om min första ettårsdag sedan 1988 kändes.
  • Jag har fått oväntat hembesök av polisen mitt i natten (vilket fram till igår morse var det mest skrämmande som skett, tills de talade om att det inte var p.g.a. någon kriminell inblandning de var där utan för att min syster ringt dem efter att jag i ett upprört tillstånd sagt att jag tänkte ta livet av mig - ett tillstånd jag redan hade kommit över då de anlände); det värsta av allt är att det är extremt lyhört här och att grannarna hörde dem ropa utanför dörren att "det är polisen" som söker mig. Detta lär ha resulterat i att de 1) numera är rädd för mig och undviker mig totalt, vilket vore det ultimata då jag avskyr att ens behöva hälsa på grannarna 2) numera tror att jag är inblandad i tvivelaktiga affärer och föraktar mig (liksom den unga läkaren på akutavdelningen i lördags).
  • Jag vågade till slut ta ett urinprov för att få det välbehövliga penicillinet för min urinvägsinfektion, vilket dessvärre hjälpte föga trots att jag tog det i sju dagar (tills kartan var tom), i stället för de fem som rekommenderades.
  • Jag har förälskat mig i Lush's bubbelbit Christmas Eve - det är alltså bäst att bunkra upp då den bara är här över julen!
  • Jag har varit på ett återbesök i Umeå för att fira H's 25:e födelsedag med body butter från Body Shop.
  • Jag har inte fått något nytt bostadserbjudande i ovannnämnd stad, trots ihärdigt sökande.
  • Jag har blivit en mästare (nåväl) på att göra klyftpotatis, vilket inte är direkt positivt med tanke på att vikten skenar uppåt, men när jag blir ensamstående lär man ju ändå inte tillaga det igen - att laga mat till sig själv är det tråkigaste som finns.
  • Jag har skänkt bort fyra överfyllda kassar med kläder till stans nyöppnade second hand-butik, men kan fortfarande inte stänga garderobsdörren, och har ändå ingenting att ha på mig.
  • Jag och N har grälat mer än nånsin: Jag måste börja börja vänja mig vid tanken på att snart vara ersatt och bortglömd. N har fortfarande sina saker här, men kommer mest troligt inte att återvända när han åkt ner igen lagom till jul (förutsatt att han har råd; han åkte nämligen ner för ett par dagar sedan för att se en kompis uppträda, något han gärna tiggde 1.800 kronor av sin far för att kunna göra, men att låna för att kunna betala sin del av hyran - som kostar lika mycket som hans spontanresa - är otänkbart i hans bok). Vi kommer aldrig hitta tillbaka till varandra, och det är inte längre en fråga om vi kommer skiljas åt, utan när. Jag kan inte ha en partner jag inte kan prata med och som inte kan göra vuxna prioriteringar, och tanken på hans förflutna där han förlovar sig med moderater äter upp mig inifrån. Jag kan inte leva med vetskapen om att min partner gjort samtliga av de tre saker jag förkastar som mest då det kommer till ämnet sex. Min princip är "ligg inte med otrogna, ligg inte med Fienden, ligg inte med främlingar". Check, check, check! Han handlar helt tvärt emot sina egna uttalanden och säger det han tror att jag vill höra. Det är inte OK. Ett förhållande skall bygga på öppenhet, inte på undanhållanden som hindrar den andre från att lära känna den man faktiskt är, och med det kan välja ifall man faktiskt vill vara med personen. Det är orättvist att låta någon gå runt och tro saker, för att sedan långt in i relationen släppa den stora bomben när man känner för djupt för att bara släppa allt och gå.
  • Jag har börjat läsa en skönlitterär bok (att läsa har jag inga problem med, men just skönlitteratur har jag svårt att leva mig in i och tröttnar fort; jag föredrar facklitteratur eller historiemagasin).
  • Jag har en träff på psykiatriska mottagningen på tisdag (det tog två månader från det att jag besökte akuten, efter påtryckningar) med en kontaktperson, som skall bedöma om jag är i behov av ett riktigt bedömningssamtal (känns härligt att bli tagen på allvar).
  • Jag har varit med om mitt livs första hallucination, vilket också var den värsta upplevelsen jag varit med om. Mer om det när jag smält händelsen helt.
November månad har med andra ord varit tämligen dramatisk, fylld av negativa känslor. Skall en låt sammanfatta denna månad är det, ironiskt nog, "November Rain". Faktum är att texten skulle kunna sammanfatta hela min och N's tid tillsammans.

When I look into your eyes I can see a love restrained
But darling when I hold you, don't you know I feel the same?
Nothing lasts forever and we both know hearts can change
And it's hard to hold a candle in the cold November rain


Nu har min en och en halv 7,5-imovane börjat kicka in. Jag börjar få svårt att skriva, och bör gå och lägga mig innan jag får impulsen av att ringa och väcka N klockan tio över tre på natten, för att ge honom en kärleksförklaring eller utskällning jag inte kan förklara, och ännu mindre komma ihåg vid uppvaknandet.



Uppdatering vid uppvaknande 13:00: Jodå, jag ringde (girl you be crazy). Jag uppehöll honom i plus två timmar och jag minns ytterst litet av samtalet. Uteslutningsmetoden kan dock tala om att det rörde sig och ekonomi och personligt ansvar. Jag hade nämligen sträcktittat på Lyxfällan på TV3 Play under kvällen och förfärades över att han är i samma situation som vissa av de medverkande: Han betalar ingenting ur egen ficka varpå han heller aldrig drabbas av de ekonomiska bakslagen, och är nöjd med att ha det så. Han är nöjd med att vara snart 30 fyllda och få månatliga bidrag av sin far och socialen, medan han bor hemma hos mor eller flickvän och låter bli att söka arbete i väntan på att ett "roligt" sådant skall dyka upp på AMS platsbank. Sanningen är dock att han inte ens sökte då hans favoritbutik (som säljer produkter han faktiskt har kännedom om) efterlyste personal. Det hade han tre veckor på sig att göra, men struntade i. Ord kan inte beskriva hur less jag är på hans beteende.

Just nu är han kvar i Dalarna med lånade pengar och har ingen aning om hur han skall boka resan hem, eftersom ingen i hans närhet kan betala med kort. Jag kommer inte att hjälpa honom, för jag sade redan innan han åkte att detta är en dum idé som jag inte stödjer, då den bara kommer göra så att han inte har råd att ta sig någonstans senare; att han inte har råd att prioritera en sådan här sak, bara för att han vill det. Svaret blev att han är "medveten om att det är en dum sak att göra och att det är pengar man egentligen inte har" (återigen upprepar han mig och säger bara sådant han tror att jag vill höra; självklart är han inte medveten om dumhetsgraden, ty det är ju inte hans pengar som försvinner - han förlorar inte ett öre på det), men åkte ändå. Nu får han stå sitt kast och kommer inte ha  råd att åka ner igen i december (han skulle prompt åka ner nu för att träffa sin kompis och hänga hos mamma, trots att han skulle ha träffat dem båda under julen, som det är mindre än fyra veckor kvar till).

Jag kommer inte att lägga ut ett öre till på denna man, eftersom han väljer att göra av med de pengar han får på saker han verkligen inte ha råd med. Normalt köper man en fika på stan, en pocketbok, ett nytt nattlinne eller går på bio då man vill unna sig något. N har inte råd att göra något av detta (han har inte ens haft pengar till att skaffa ett busskort så vi kan åka ut till exempelvis Storheden och titta på prylar, vilket innebär att vi förblir sittande inomhus och uttråkade), men när det handlar om att göra hemresor och köpa telefoner på avbetalning kan han plötsligt skaffa fram pengarna. Det vill säga; pengarna finns (hos hans far), men han väljer att använda dem på tanklösa, privata nöjen framför att skapa en dräglig och värdig vardag.

Han är skyldig mig närmare 10.000 kronor (varenda resa han gjort hit och tillbaka har jag bokat åt honom, jag har köpt mat åt oss båda, jag har fått betala hela summan om vi någon gång gjort något som kostar pengar eftersom det annars hade betytt att vi inte skulle få göra något alls, hälften av månadshyrorna har jag betalat själv trots att han också bott här). I stället för att använda de där 1.800 kronorna till vad som var tänkt - alternativt ge till mig i hopp om att snart bli skuldfri - åker han 150 mil genom Sverige för att träffa en vän! Vill han ta sig någonstans nu måste han återigen kontakta sin pappa, som då lär tvingas hosta upp minst 1.000 kronor eftersom biljettpriserna i december höjs allt mer för varje dag. Tilläggas bör att hans pappa för mindre än en vecka sedan gav honom 6.000 kronor för att han skulle följa med till Prag och då officiellt ha 2.800 kronor i fickpeng (N kommer med detta inte att få de 2.000 han normalt är van vid att hans far sticker till med varje månad). 1.800 av dessa pengar använde N på sitt dalabesök. Resan till Prag kostar 3.200 styck, vilket innebär att han i stället för 2.800 kronor kommer ha 1.000 kronor att klara sig på under denna sjudagarsresa. En femdagarsbiljett för lokaltrafik där nere kostar drygt 200 kronor, så låt oss säga att det efter det återstår 700 kronor (taxi till och från flygplatsen kommer kosta oss 50 kronor per person). Vem vet, kanske har man råd med en middag någon dag och en öl eller två. En sak är säker, och det är ju att vi inte kommer kunna göra något av de saker man sett fram emot så att få göra tillsammans; som att besöka de judiska kvarteren, gå på museum, handla på julmarknaden och äta gott på restaurang. Att Prag är den fjärde billigaste storstaden i Europa hjälper föga när 700 är allt man har. Men, men, det blir säkert en höjdarupplevelse. Dock känns det hemskt att göra saker och veta att N inte kan följa med på dem (jag vill ju kunna vara med min partner, att gå runt själv när man hade kunnat vara två var absolut inte tanken), men den här gången har han faktiskt bara sig själv att skylla. Synd att ens egen reseupplevelse också drabbas av det här bara. Han sade att han ville följa med till Prag då jag bokade resan, och har man en utlandsresa inplanerad på sitt schema är det kanske inte att överväga att spendera pengar som var tänkta till denna innan man ens har åkt. Att se längre än näsan räcker finns inte på kartan för somliga, och det är otroligt sorgligt.

bloglovin

KOMMENTARER:

  • Alv säger:
    2010-11-29 | 21:52:42
    Bloggadress: http://munkavle.blogspot.com

    Men herregud. Söta du, gör SLUT med honom! Varför sitter du och plågas när det enda han gör dig är bitter? Du har säkert många anledningar till varför du håller fast vid honom som jag inte kan läsa mellan raderna men skall jag gå på vad du har skrivit i dina senaste inlägg så verkar du bara bli olycklig av honom nu. Varför nöta ut förhållandet så till den milda grad att det slutar med att någon av er slår ihjäl den andra och gräver ned resterna i kommunala blomkrukor?



    Jag önskar så innerligt att det blir en ljusning snart för dig.

  • Söderbergskan säger:
    2010-11-29 | 23:33:43
    Bloggadress: http://soderbergskan.blogg.se/

    Alv: Jo, det stämmer att jag mår dåligt. De få bra stunderna väger inte upp alla timmar av svår ångest. Samtidigt är uppbrott det värsta jag kan tänka mig och att behöva ta sig igenom ett sådant (även om jag vet att det närmar sig nu ändå) är min största rädsla i livet. Det handlar absolut inte om att "jag är rädd för att vara ensam", för det har jag varit i hela mitt liv. Snarare om rädslan för att känna sig (och faktiskt vara) övergiven och så småningom bli ersatt. Jag måste lära mig tackla situationen, för jag är medveten om att vår relation inte är givande eller utvecklande över huvud taget. Är man osams oftare än vad man är sams är det inte meningen att man skall vara tillsammans. Samtidigt som jag vet att det måste få ett slut eftersom ingen förbättring skett på ett halvt år, är det min värsta mardröm. Jag är kluven. "Jag hatar dig - lämna mig inte!" är antagligen det mest träffsäkra citatet som går att hitta för att beskriva mina känslor gällande detta.

  • Erika säger:
    2010-12-01 | 21:08:08

    Jag kan inte nog poängtera hur ledsen jag blir av att läsa detta. Mycket för att jag känner igen delar av mig själv i det du skriver. Speciellt "Det är orättvist att låta någon gå runt och tro saker, för att sedan långt in i relationen släppa den stora bomben när man känner för djupt för att bara släppa allt och gå." Det är ganska exakt vad som hände mig för 5 veckor sedan, med B. Efter mer än 4 år tillsammans, fick han en knäpp och ville inte det som jag trott att vi ville tillsammans. Och jag låg otröstlig i 3-4 veckor, hatade honom, älskade honom ännu mer och ville dö. Jag tänkte dö. Men så en dag sa det klick. Och jag insåg att jag inte kommer dö av det här breakup:et. Det är vidrigt stundtals, olidligt. Men det går över stundtals med.



    Jag vill inte förringa dina känslor, för tro mig, jag vet att de är äkta. Men jag vill ge dig lite hopp om att du nog faktiskt, i det långa loppet, kommer må så otroligt mycket bättre utan honom. Jag har inte fått en direkt likvärdig behandling som du, men en som nog återger samma känslor.



    Så, om du vill lätta hjärtat mer privat, maila om du vill. Jag förstår dig mer än du tror.



    Kram!

  • Vifsla säger:
    2010-12-05 | 00:17:20
    Bloggadress: http://www.welest.blogspot.com

    Byt kille, det tjänar du på!

Kommentera inlägget här: